Uppdatering!
Hej!
Nu är det väldigt länge sen jag skrev här, det beror på att jag har haft roligt, mycket saker att göra hela tiden och inte haft något direkt behov av att skriva av mig. Jag kanske börjar skriva mera här igen men i så fall blir det nog om lite andra saker än sjukdomen för den är snart helt borta!
Jag har KÄMPAT som bara den och fast det har varit ett helvete har det verkligen varit värt det i efterhand. Mitt liv är så ofattbart mycket bättre nu än när jag mådde som sämst. Jag förstår inte hur femton kilo kan utgöra skillnaden mellan att vara en alldeles, alldeles för smal tjej utan några som helst tankar på annat än sånt som rör maten, vikten och döden och att vara en smal, helt normal tjej med ett helt normalt, underbart, hemskt tonårsliv. Det är underbart den största delen av tiden (jag tror att jag uppskattar saker mer än mina kompisar som inte har varit sjuka) men helt plötsligt blir det det mest hatade livet man kan tänka sig. Skillnaden nu när det är dåligt jämfört med när jag var riktigt sjuk är att nu påverkas inte min kropp fysiskt av de dåliga stunderna och jag vet att de bara är tillfälliga och att det kommer bli bra igen. Det går upp och ner helt enkelt, precis som det ska göra. Jag är så glad över att ha fått tillbaka mitt liv igen!
Jag:
*äter oftast utan att tänka så mycket på vad och hur mycket jag äter. Visst händer det att jag äter för lite, kompenserar, drar ner och räknar kalorier men jag VILL INTE göra det och kommer ALDRIG ge upp kampen förrän ALLT sjukt är borta.
*blir förhoppningsvis friskskriven om ett par månader! Om allt går som det ska alltså. På den kliniken jag har gått är de väldigt, väldigt noggranna med att man verkligen är helt frisk innan man friskskrivs. Nu vill de se att allt funkar när jag kommer ut i livet igen.
*har börjat gymnasiet! Fantastiskt, konstigt, härligt! En nystart jag behövde, ingen vet att jag är ett år äldre än de andra i klassen, inge vet att jag har varit sjuk, ingen frågar någonting. Jag är en av dem, på riktigt!
*är hyfsat nöjd med mig själv. Ibland tycker jag att jag är det fulaste jag någonsin har sett men oftast är jag helt okej eller ser till och med bra ut.
*det bästa av allt; JAG är social (trodde jag ALDRIG när jag var sjuk!). JAG får massa nya kompisar, JAG har lätt att få nya kompisar, andra väljer att prata med MIG. Jag känner mig levande, uppskattad och faktiskt lite populär. Nu när jag har chansen att börja om på nytt försöker jag ändra på allt jag inte var nöjd med tidigare, prova nya frisyrer, använda andra kläder, ta mer plats, bjuda mer på mig själv, prata mer, vara mer framåt, skämta mer än tidigare. Det är inte lätt och jag känner mig ofta osäker men de tankar slår jag bort, det är ju ingen förutom jag som vet att jag blir osäker så jag låtsas inte om det. Tror inte att någon märker något. Jag hoppas att de flesta tycker att jag är en trevlig tjej som är glad och lätt att umgås med för det är så jag känner mig! Låter skrytigt, vilket jag absolut inte vill, men jag har ju haft chansen att ändra mig och tagit den. Jag försöker bli den jag egentligen vill vara och var förut och jag trivs riktigt bra!
För det mesta mår jag som sagt bra men det finns några saker som får mig att må väldigt dåligt inuti, flera saker som de flesta nog aldrig behöver uppleva. Men eftersom mitt liv i övrigt fungerar och jag har ett stort intresse som är det bästa som har hänt mig klarar jag av att hantera de jobbiga sakerna. Ibland blir det för mycket men jag har blivit stark och framför allt har jag lärt känna mig själv och är man själv stabil gör det inte lika mycket om saker i ens omgivning inte är det. De sakerna som är så jobbiga önskar jag så mycket ska bli bra och det blir de troligen men man vet aldrig. Jag försöker att itne tänka på dem och istället leva så mycekt som möjligt. Som min pappa sa en dag när jag var ledsen över att ha "förlorat" flera år på så onödiga saker och insett att jag kanske inte kommer orka plugga som jag har gjort tidigare, gå den linjen jag alltid har tänkt mig gå och därför kanske jag inte kommer kunna få mitt "drömliv" som jag har tänkt det sen jag var liten; "Det är inte alltid målet som räknas utan vägen dit. Livet bara svischar förbi en utan att man märker det. Du behöver inte sikta så högt bara för att få andras respekt, gör det DU vill och lev livet längs vägen. Jag tror inte att du vill bli gammal och se tillbaka på ett "perfekt", ganska tråkigt liv så som har levts som man "ska" göra. Vill du inte hellre tänka tillbaka på hur kul du har haft, vara stolt över att du har gått din egen väg?" Och jo, jag vill det. Vad är ett halvdant, högutbilat, respektabelt liv värt jämfört med ett roligt, spännande, oförutsägbart liv? Jag väljer hellre det senare, jag vill, vill, vill bli lycklig och det blir jag inte genom att göra något för att få status av andra. Jag vill vara lycklig!
Här kommer en uppdatering i uppdateringen:P
Jag kom på två saker till som har egentligen skulle vara bland de andra punkterna om att jag har fått tillbaka mitt liv.
Jag:
*har varit med om mina första fester och alkoholkonsumerande. Inte bra egentligen men jag är faktiskt snart arton år och jag tror inte att jag känner någon som inte har druckit innan de har blivit myndiga. Och anledningen till att jag aldrig drack tidigare och inte gick på fester var ju att jag räknade kalorier, så jag (och mina föräldrar) tycker att det är bättre att göra lite korkade saker och vara en normal tonåring än att vara ätstörd. Det finns så mycket värre saker än att dricka och ha trevligt tillsammans med sina vänner.
*har fått mens igen... Hatar det och undrar om det finns något sätt att slippa det? Någon som vet?
(O)nyttig dag!
I alla fall, mellan de två glassbägarna köpte vi två chokladpraliner var. När jag var liten var jag en sån som alltid körde på det säkra så att jag slapp bli besviken. Men från att jag var kanske åtta eller nio har ÄLSKAT att testa nya saker! Jag vill prova så mycket som möjligt, både saker man gör/upplevelser och smaker. Det förgyller livet tycker jag.
Så för att prova något nytt valde jag en chokladpralin som bestod av vit choklad med bananmousse under och en persikotryffel. Ingen av dem var speciellt god och jag kommer inte att ta dem igen men det var värt ett försök.
Jag köpte en lunchmacka på Sandy's som inte alls var så god som jag trodde och som gav ganska mycket ångest. Tänkte först inte äta hela men som jag har skrivit tidigare kan jag inte hålla på så innan jag är helt frisk och äter med magen istället för hjärnan så hela mackan åts upp.
Sjukdomen hade planerat att kompensera för allt onyttigt men det var olika goda rester så jag satt där ett tag och smååt lite. Precis som man ska kunna göra.
Nu har jag ångest men innerst inne vet jag ju att det inte gör någonting att jag kanske har ätit lite mer idag (vet inte ens om jag har gjort det) för vissa dagar blir det mer och vissa mindre. Dessutom sa min kompis att även om man äter så mycket att man borde gå upp ett hekto en dag är det inte säkert att man gör det eftersom det handlar om vad man gör regelbundet. Äter man för mycket varje dag är det klart att man går upp men lite då och då gör ingen som helst skillnad. Det känns bra även om jag har svårt att tro på det.
I övrigt har det gått bra, jag äter, lever och mår bra. Det kan vara så underbart att vara 17 år! Så härligt att man inte vill börja skolan igen och inte vidareutbilde sig men ibland måste man vara lite förnuftig. Jag njuter i alla fall av den här tiden innan skolan och försöker ta igen så mycket jag bara kan av det jag har missat som sjuk! Det är en väldig massa tid som har lagts på en hemsk sjukdom som inte var värd det. Jag har lärt mig mycket och uppskattar saker mera nu men jag hade nog hellre varit utan de här erfarenheterna tror jag... Allt jag har upplevt i och med sjukdomen och allt jag har missat har varit fruktansvärt. Många gånger har jag haft mer ångest över att tonåren som ska gå upp och ner på ett normalt sett bara har glidit förbi mig medan jag har stått bredvid och tittat på. Jag har fortfarande stor ångest över det så jag är SÅ HIMLA GLAD att jag fick bra hjälp relativt snabbt och att ingen någonsin har gett upp, alla har bara peppat mig och gjort mig arg genom att säga att det kommer att bli bra, jag var så säker på att det alltid skulle vara dåligt och ville inte må bra. Nu är jag så tacksam över att de gick emot mig, hjälpte mig och gjorde så att jag fortfarande har kvar några år som tonåring. Jag ska leva nu! Det borde alla få göra så sök hjälp till er själva eller de som behöver, det blir aldrig eller för sent bra om man ska lösa det på egen hand eller om man bara står stilla och hoppas på att bli bättre (Liten hint till dig Anorexiapappan:P Jag tycker verkligen att din dotter förtjänar att ha ett normalt liv för en ung tjej med normala problem)!
1-0
I flera dagar har jag känt att jag bara har blivit sämre; mer ångest, tankar och fixering, mindre mat och positivitet. Just nu känns det som att jag aldrig kommer kunna bli bra men för någon vecka sen tyckte jag att jag var helt frisk så det är klart att det går, jag måste bara kämpa precis hela tiden. Det har jag inte gjort nu, jag har lyssnat på det sjuka och börjat må sämre.
Jag har inte varit på kliniken sen förra veckan och alltså inte blivit vägd men jag tror att jag har gått ner och att det är därför det går dåligt. Men jag ska, jag MÅSTE kämpa mig upp igen! Det kan inte vara såhär, jag vill ju må bra!
Jag tycker att jag har blivit mycket tjockare, jag både känner och ser det. Men det borde inte vara möjligt för jag har dragit ner på frukostarna, 10-mellis, lunch, 15-mellis och middag. Nästan alla måltider alltså. Kvällsmelliset har jag varierat länge men det blir inte heller särskilt mycket. Det här måste det bli ändring på.
Förut hade jag till frukost en portion havregrynsgröt, 1 dl mjölk, 2 dl jucie/mjölk/proviva, 1 frukt, 4 torkade frukter, 1 msk sylt, 1 msk linfrön och 8 mandlar/nötter. Idag blev det 1 portion havregrynsgröt, 1 msk linfrön, 2 msk sylt och 0.5 dl mjölk (eftersom jag inte mäter upp det längre är alla mått bara ungefärliga). Bra mycket mindre än jag behöver för att hålla vikten alltså.
10-melliset blev en jätteliten chokladboll och spetsen på en tårtbitsformad kladdkaka, liten den också.
Till lunch åt jag 4 gurkstavar, 3 tomater, 1/3 kycklingfilé, 2 msk keso, 3 små bollar mozzarella, 2 salladsblad och en väldigt tunn skiva mörkt bröd utan pålägg. Inget att dricka. Det här låter kanske mycket men det är inte vad en frisk tjej behöver till lunch för att må bra, speciellt inte om det blir för ofta och det blir det definitvit för mig.
Sen var det dags för 15-mellis då det sjuka kom fram Jag har varit på ett ställe hela dagen fram tills för en halvtimme sen där det såldes kakor och bullar och sånt billigt. Dessutom hade jag bakat muffins med chokladbitar som skulle säljas men det var många över när jag åkte hem så jag tog med dem igen.
Jag köpte inget fika utan istället tog jag först en muffin som jag tänkte äta. Tog en bit och stoppade den i munnen men NEJ, den skulle inte ner idag. Hämtade en servett och spottade ut igen. Slängde muffinsen och gick för att hämta min lillasyster och åka hem. Hon hade inte ätit lunch och ville ha en muffin så jag tog också en men petade bara ut chokladbitarna och slängde resten. Gjorde likadant med två till. Det kan inte ha blivit så mycket choklad totalt, kanske en ruta av samma storlek som mörk choklad brukar vara. Men jag fick i mig lite av det runt om också. Dessutom vet jag ju inte exakt hur mycket det blev men förmodligen inte tillräckligt för att räknas som ett mellis.
Det kändes som att jag tappade kontrollen totalt redan vid tanken på att jag skulle äta den första muffinsen för vi ska ha gäster på middag vilket betyder trerätters... Att jag sen betedde mig så sjukt gjorde ju inte direkt någonting bättre.
Jag blev så äcklad av mig själv och togs över helt av sjukdomen på samma sätt som förut, det gör mig livrädd. Jag var så himla nära att gå och kräkas men i sista stund lyckades jag samla mig och låta bli. Så lång tid som har gått sen senast och så mycket kämpande som har krävts, det vill jag inte bara förstöra.
Jag försöker tänka att det jag har ätit hittills inte räcker, jag borde ligga på ett högre intag. Jag borde inte kompensera så mycket som jag göör nu, minnas varenda sak jag äter och dricker, ha sån ångest och göra så sjuka saker. Jag måste komma ihåg att för att gå upp ett enda hekto måste jag få i mig minst 700 kcal UTÖVER det dagliga intaget, alltså nästan 3000 totalt. Det har jag INTE fått nu. Förresten tar inte kroppen ens upp varenda liten kalori man äter och vissa dagar äter man mer och vissa mindre så det går nog jämnt ut. Och om jag hade fått i mig så mycket skulle det bara ha varit bra eftersom jag tror att jag har gått ner lite. Det känns faktiskt lite lugnande nu när jag har skrivit ner det och inser att det är sant. Jag har INTE blivit större och fetare nu.
Det var nära att det blev 2-0 till sjukdomen för jag tänkte sticka ut och springa när jag kom hem men stod emot. Det var bra gjort tycker jag. Visst ska jag börja träna snart men det ska inte vara sjukdomen som styr det, det ska vara JAG.
På vägen hem tänkte jag att imorgon, då ska jag skärpa till mig. Men varför imorgon? Idag är en minst lika bra dag att göra det på. Även om en stor del av dagen redan har gått kan jag ju göra mitt bästa. Om jag väntar tills imorgon hinner jag bara få mer ångest, må mer dåligt och äta sämre. Jag mår alltid bäst av att ta tag i saker på en gång, annars drar jag ut på det så länge som möjligt. Jag åt inget till 15-mellis när jag kom hem men jag fick ju i mig lite innan. Så från och med nu ska JAG styra, jag ska äta så mycket jag vill till middag; både förrätt, varmrätt och efterrätt. Godis och chips och sånt efteråt om det serveras. Jag ska våga tro på J; när man äter utan att tänka hamnar man automatiskt på sin kropps naturliga vikt och då kan man äta det man känner för för allt tas inte upp normala hunger- mättnads- och sugenkänslor kommer tillbaka så jag kommer inte vräka i mig massor. J och läkarna säger också att min normalvikt är ganska låg så jag kommer vara smal men kunna äta som jag vill. Visst låter det bra?
Nu måste jag ner och duscha för snart kommer gästerna, äldsta sonen är lika gammal som jag och väldigt snygg:) Åh, jag vill så gärna ha en pojkvän... Tror tyvärr inte att det kommer hända för jag tycker att jag är för dålig för det, för ful och för konstig. Men drömma kan man ju alltid.
Till alla som läser och kommenterar: jag blir så himla glad för alla kommentarer! Fortsätt gärna stötta och peppa, det gör kampen lättare!
Uppdatering 2:
Spegelboreonde som jag tyvärr fortfarande är kunde jag inte låta bli att gå in i min syster rum och titta i helfigursspegeln (jag får inte ha någon i mitt rum än men jag ska prata med J om det).
Och jag fick nästan tårar i ögonen så glad som jag blev! Jag ÄR smal och fin fast jag har ätit både en stor och jobbig frukost, choklad och massa onyttigt flera gånger. Men det går att må bra OCH vara smal! Tänk på det! Ni (och jag) kommer aldrig vara ens en tusendel så lyckliga som skelett som jag är nu. "Hemligheten" är att få hjälp, äta och njuta av livet!
Uppdatering:
De två mörka är lite beska, tyckte om mörk choklad förut (eller tvingade jag mig till det för att det var "nyttigast"?!) men den ljusa är så god! Bara smälter i munnen... Dessutom är den fylld med kokos som råkar vara en av mina absoluta favoritsmaker!
God och glad!
Tyvärr har jag fortfarande ångest från igårkväll och imorse. Det blev tacos till middag och sen en liten Ben & Jerry's Chocolate Fudge Brownie. Gillade inte riktigt den, det var för mycket choklad.
I alla fall, tacos är jobbigt för att jag inte vet hur mycket kalorier det innehåller. Om jag ska vara realistisk vet jag ju att det inte är speciellt mycket eftersom det är så mycket grönsaker, inte alls lika mycket som en normal lunch eller middag. Så de där femton tacochipsen jag faktiskt vågade mig på, grönsakerna jag la bredvid själva tacon och gen extra guacamolen och gräddfilen borde inte vara så farliga. De kanske faktiskt var bra; gjorde middagen mer komplett kalorimässigt? Ändå känns det som att de har gjort mig många kilo tyngre men så kan det väl ändå inte vara...?
Nej, det kan det inte.
Åt även två Pringles-chips, två rutor Marabou mörk choklad med nougat (från en 100-grams kaka, inte de största rutorna), sju majschips (såna kryddade som brukar finnas där naturgodiset finns) och fyra små lakristuggummin från Stimorol (vanliga sockerfria i påse).
Jag blev PROPPMÄTT (OBEHAGLIGT!) och ville strunta i glassen men sen tänkte jag: "Nej, det är inte friskt. Har man köpt en glass så äter man den. Jag kan hoppa över saker senare, när jag är helt frisk, men inte nu. Jag ska utmana allt jobbigt och se om jag verkligen är en stor koloss imorgon". Det var skitjobbigt men nu känns det bra att jag gjorde det. Och jag blev inte så enormt fet. Det känns så, men det syns inte särskilt mycket i spegeln.
När jag tänker efter kämpande jag faktiskt riktigt ordentligt igår.
Till lunch blev det thaisoppa med kyckling som inte var genomskinlig, misstänker att det var något väldigt jobbigt i men jag vet inte säkert. Till det tog jag sallad med balsamvinäger på (när ska jag våga mig på vanlig dressing?) och en ganska tunn skiva vit baguette som jag doppade. Blev även här väldigt mätt men jag tog ändå en likadan brödskiva till bara för att det var så gott. Drack vatten och det ska jag inte men drickan där jag äter lunch är så dyr så jag vill inte ta den trots att mamma och pappa betalar och jag vet att det inte spelar dem någon roll vad jag tar.
Till mellis när jag kom hem blev det något jag har LÄNGTAT efter: två vita mackor, en med jordnötssmör och en med hjortronsylt, och en kopp Obo'y. Det var jobbigt, både för att det är så mycket socker i och för att det är bra mycket mer kalorier i det än i mitt vanliga mellis, men rätt gott. Inte så gott att jag kommer ta det varje dag men om jag är sugen på det. Dessutom känns det bra att veta att jag kan ta det om jag vill men att det inte var så gott att jag kommer tappa kontrollen.
Okej, chokladen är uppäten (ljus ÄR godare än mörk!) och ångesten trycker på. Men den ska inte få ta över, inte nu. Jag ska snart till affären och köpa lite grejer till lunchen som blir tacos igen eftersom det finns rester kvar, det var gott och , svagt nog, för att det blir mindre kalorier. Fast jag ska också köpa godis i affären så det gör inte så det går nog jämnt ut ändå. Det är bara dåligt att jag måste kompensera för det, det är ju inte friskt.
Det känns bra nu att chokladkakorna jag åt ifrån nyss nu ligger väl synliga på mitt sängbord utan att jag äter upp dem och sen kräks eller nåt. Det har hänt några gånger innan jag hamnade på behanling och innan jag mådde som sämst för då åt jag ingenting, tappade inte ens kontrollen ibland. Jag är mätt och helt enkelt inte sugen på dem.
Härligt att veta att jag kan äta dem om jag vill men att jag inte behöver. JAG har kontrollen nu.
Det är det här som är riktig kontroll; att äta om jag är hungrig eller sugen och låta bli när jag inte är det. Det är frihet!
I torsdags var jag på kliniken och fick några bra besked:
- Jag behöver inte väga upp maten, varken lunch eller middag, så länge jag håller vikten. Egentligen ska man först äta på en slags dator som väger upp hur mycket jag tar och hur snabbt jag äter det, om jag äter normalt liksom.
- Jag har gått ner lite. Det positiva med det är att jag nu vet att jag itne går upp av att äta mycket och onyttigt. Jag kan och ska äta ännu mera! Nu tycker jag faktiskt att det är bra att jag har så pass bra förbränning och dessutom gillar att röra mig.
- Jag har fått ett nytt matschema (det sista jag kommer få). Det till första mitt allra första schema som var till för att jag skulle stanna i viktnedgången. Det är väldigt lågt (lägsta man kunde ha på min klinik) eftersom kroppen var inställd på svält så det behövdes inte mycket för att sluta gå ner. Det fick ta max 45 minuter per måltid (fast man fick alltid mer tid och stöd när man inte hann) men det var ändå inte många gånger jag klarade att äta allt jag skulle. Det andra är mitt nya!
Frukost:
1 knäckemacka, 1 msk keso mjölk/juice/proviva, 1,5 dl näringsdryck
10-mellis:
0,5 frukt, 1 dl mjölk/juice/proviva, 1 dl näringsdryck.
Lunch:
50 g lagad mat (utan sås), 1 dl mjölk/juice/proviva, 1,5 dl näringsdryck
15-mellis:
1 skorpa, 1 msk keso, 1 dl mjölk/juice/proviva, 1 dl näringsdryck
Middag:
50 g lagad mat (utan sås), 1,5 dl mjölk/juice/proviva
Kvällsmellis:
1 frukt, 1 dl mjölk/juice/proviva
Frukost:
Fritt!
10-mellis:
Fritt!
Lunch:
Fritt!
15-mellis:
Fritt!
Middag:
Fritt!
Kvällsmellis:
Fritt!
Bra va?! Jag är jättestolt över det! Att det är fritt beytder att jag ska äta men får ta vad och hurmycket eller lite jag vill. Egentligen är schemat mest för att personalen på kliniken inte ska tro att jag ljuger eller så när jag är där eller att någon har tappat bort mitt schema så jag måste inte äta de här målen om jag inte vill. Oftast gör jag ändå det (hoppar över 10-mellis rätt ofta) för att det känns som en bra matdag.
Nu ska jag snart ta lunch fast först måste jag till affären. Frågan är bara om jag ska göra som sjukdomen vill och gå hela vägen (det är rätt långt, tar nog nästan en timme fram och tillbaka) eller om jag ska göra som JAG vill; ta moppen? Det är dåligt väder och ser inte alls skönt ut plus att det bara tar max en kvart dit och hem med moppen (inte räknat med tiden i affären på något av alternativen). Förresten har jag ju opererat foten för ett tag sen och har fortfarande ont, behöver tiden till annat än att förbränna och ska utmana det jobbiga så det blir nog moppen.
PS. Säg gärna till om ni kan något om reklam och marknadsföring och skulle kunna svara på några frågor om det!DS.
Lalala
Knappt någon ångest alls trots att jag har ätit salladsbuffé utan att väga upp maten (har inte vägt lunchen sen i måndags nu, det går bättre och bättre!) med sallad, coctailtomater, gurkstavar, några pastaskruvar med pesto för att se om jag gillade det (men tyckte faktiskt inte om, superskönt att tycka att något är äckligt!), lite nudlar (smaklösa så rätt äckliga de också), en liten kycklingfilé, lite keso med någon sorts örtdressing, mangosalsa och MOZZARELLA. Det var tredje dagen i rad nu med någon sorts sallad till lunch och ingen annan dricka än vatten eller lightläsk men jag har tagit en (tunn) macka med lite SMÖR på till luncherna också. Jättegott mörkt bröd med russin i men det är lite jobbigt för jag gissar att det är sötat med sirap eller något sånt och jag har bara ätit osötat bröd de senaste två åren. Äsch, gott är det ju så jag ska inte tänka på det!
En annan god sak är godis som jag har ätit nu på eftermiddagen och ska ta ikväll det som är kvar, vägde upp det men tog dubbelt så mycket som godisalternativet på schemat för jag har inte ätit några mellis idag. Först tänkte jag plocka ur så att det inte blev så mycket men jag ville ju äta allt det jag hade lagt i påsen och jag visste att jag behövde kompensera för mellisarna och lunchen. Men det gör jag så gärna, jag SKA ju bli frisk nu!
Igår till mellis blev det en liten burk Ben & Jerry's Chunky monkey. Gillade inte riktigt, smakade för mycket som flourtabletter med banansmak. Förstår faktiskt inte riktigt den här B&J-hypen; SÅ fantastiska tycker jag inte att det är. Men jag ska testa fler smaker, kanske finns någon jag gillar. Tycker att den där Alaska-någonting verkar rätt god men den finns bara i stora förpackningar så då får den räcka till 15-mellis fyra gånger.
Igår åt jag laxspett till lunch utan att pilla bort någon del av fisken! Det tycker jag var väldigt bra gjort för det har inte gått förut. Men jag åt ute med chefen på min praktikplats och en tant hon känner så det var bättre att itne pilla. Chefen, kan kalla henne B, frågade om jag tyckte att det var gott. Först spred sig paniken och skammen men jag tog mig samman och tänkte efter och ja, det var gott så jag svarade henne ärligt vad jag tyckte. Känns bra att jag gjorde det.
På lunchen idag blev jag MÄTT!!! Har inte blivit det på jättelänge, eller jag har inte vetat hur det ska kännas vilket har gjort att jag heller inte har vetat när jag ska sluta äta. Men idag helt plötsligt blev det bara som att kroppen visste när den inte behövde mer och jag kunde sluta äta utan att tänka på det. Fantastisk känsla! Hoppas den kommer varje gång jag äter nu så att jag kan bli mer säker på hur jag ska äta.
Jag blev faktiskt mätt igår till middagen också men då hade jag följt schemat och blev proppmätt. Nu tänker jag snart sluta med schemat helt om jag lär mig när jag ska sluta äta och ändå lyckas hålla vikten. J vet inte om det och hon vill nog inte att jag gör det än men jag känner mig ganska redo och då tycker jag att det är bättre att köra på, innan det vändet eller kommer något bakslag.
En viktig sak som hände i eftermiddags: jag solade. Låter kanske inte särskilt speciellt men jag hade bara på mig en kjol som jag vek upp långt och ett vitt linne som jag också drog upp. Man (mamma, pappa och lillasyster) såg alltså både min MAGE och mina LÅR. Jag drog ner linnet lite när de kom ut men de såg ändå (tror i och för sig inte att de kollade men det var synligt så om man ville se så gick det). Jobbigt men i sommar ska jag faktiskt BADA och visa mig i bikini så det är lika bra att börja träna på det redan nu! Det är också lättare om jag har lite färg innan jag visar hela kroppen.
Nu till en grej jag skulle bli så oerhört tacksam om ni kunde hjälpa mig med!
Jag har oftast inte så svårt för att prata med människor, inte i början i alla fall. Men när jag är med B har jag INTE EN ANING om vad jag ska säga! Känner mig så klumpig, i vägen och framför allt osocial och konstig när jag inte har en enda sak att säga eller fråga om. Det står helt stilla i huvudet och det enda jag kan tänka är "men kom på något att säga då! Säg något, idiot!". Hon pratar inte med mig heller direkt, eller hon börjar men dum som är har jag inget att säga! Det här är illa för B pratar MYCKET med ALLA! Men med mig går det liksom inte. Hon är lite drygt trettio år och hennes stora intresse är hästar och det gillar jag också men jag är inte duktig på det än och kan därför inte komma med några smarta frågor eller kommentarer och inte heller delta i hästdiskussioner.
SNÄLLA, SNÄLLA!!! GE MIG TIPS PÅ VAD JAG KAN GÖRA OCH PRATA OM!!! JAG VILL SÅ GÄRNA LÄRA KÄNNA HENNE FÖR HON VERKAR TOPPEN OCH JAG VILL INTE VARA SÅ HÄR KONSTIG MER!!! TACK PÅ FÖRHAND!!!
Lite förydligande: B verkar inte ha så mycket att säga till mig heller, så det blir mycket jobbiga tystnader... Jag skulle vilja att jag kunde bara få i gång en konversation mellan oss, att hon såg att jag faktiskt vill prata med henne. Att jag kan vara pratsam, rolig, tillföra något...
Ångest som ska bekämpas!
Sitter här med hur mycket ångest som helst. Vet inte varför, har inte gjort så jättemycket jobbiga saker idag. Eller jo- jag har ätit lunch utan att väga upp den för första gången på över ett år! Obeskrivligt svårt! Och dessutom druckit en 20 cl MER jordgubb. Jag drack inte upp hela och det känns väldigt jobbigt att inte veta exakt hur mycket jag har fått i mig. Jag har nog fått i mig mindre än jag egentligen ska så det borde vara lugnt men eftersom jag inte kan veta exakt kalorimängd är det OUTHÄRDLIGT. Tycker att jag är alldeles för tjock också, kan inte låta bli att titta och klämma och känna på allt överflödigt på min kropp.
Men i stället för att göra som förut, alltså kompensera för de eventuella extrakalorierna jag har fått i mig ska jag snart gå ner och ta mitt mellis som vanligt. Jag har fritt nu på kvällen men det brukar bli samma sak varje dag ändå vilket är lite tråkigt men känns säkert. Om någon har några bra tips på vad jag kan äta på kvällen så dela gärna med er!
Jag har funderat på om jag kanske borde ta mer till melliset idag egentligen när jag mår så dåligt? Jag BORDE ju göra det... men det är så lätt att ge vika för ångesten och ta det gamla vanliga. Det skulle nog i alla fall vara bra om jag bytte mellis, även om det blir ett annat med lika mycket, bara för att bryta invanda mönster och bli lite mer spontan. Frågan är bara vad jag ska ta i så fall för jag är verkligen inte ett dugg hungrig. Mina hungers- och mättnadskänslor fungerar inte riktigt som de ska än och det gör det väldigt svårt att äta "normalt". Kanske tar två mackor med pålägg (som jag inte ska mäta upp den här gången). Eller det gamla vanliga.
Har haft kul idag och kommer nog få det imorgon och resten av veckan också. Det är så skönt att slippa kliniken mer och mer nu när jag VILL bli bra, innan ville jag vara där för att känna att jag var sjuk på riktigt. Det är bra att inte vara hemma lika mycket nu heller; träffa mer människor, vara ute, göra den roliga saken och bland det viktigaste: förändra matbeteendet. Jag tränar på att äta borta, att inte kunna styra över hur maten tillagas, att äta med andra än de jag är van vid, att äta vid olika tider och att ta eget ansvar. Ska jag börja skolan i höst måste ju allt funka, det är inte kul att vara den som alltid bantar och aldrig äter, då får man inte mycket kompisar. Och kompisar är något jag saknar så mycket nu, har bara en kvar som fortfarande bor i Sverige (ett par andra kommer tillbaka i sommar men har varit borta länge) och henne umgås jag knappt med, vill inte vara den som alltid ringer och hänger efter liksom.
Ännu en bra sak med att komma ut lite är att jag inte bråkar lika mycket med mamma och pappa (fast de blir väldigt arga när jag väl bråkar med dem, även om det bara blir någon gång i veckan. Jag förstår inte det; alla bråkar/ skriker väl ibland?! När jag gör det börjar de prata om att jag kanske inte kan bo hemma hela tiden och att jag gör så att mamma och resten av familjen mår dåligt. Ser de inte hur håtr jag kämpar? Är det inte värt något för dem? De har ju tjatat om det så länge och nu gör jag äntligen det men ingen märker något...). Jag slipper också höra min syster och bråken med henne om maten.
Nu ska jag ner och utmana sjukdomen, ÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHH!!!!!! Men jag SKA ju bli frisk!
Just det, TACK ni som svarade på förra inlägget! Jag blev väldigt lättad av att höra att de
Jaha...
Idag har jag gjort två roliga saker och varit på kliniken vilket inte alls är speciellt kul men idag var det absolut nödvändigt. Det har varit så mycket jobbigt i helgen...
Imorgon och resten av veckan blir det kul, då ska jag göra den där saken jag inte kan berätta vad det är. Jag mår i alla fall bra av det.
Som jag skrev i förra inlägget, men som ingen svarade på, undrar jag om 53 kg är mycket? Jag kommer nog väga ungefär så mycket (om jag inte redan gör det). Är 166-167 cm lång så jag vet att mitt BMI inte är speciellt högt men i filmen jag såg i helgen vägde de 58 respektive 60 när de var höggravida så jag skulle verkligen vilja veta om min vikt är normal, eller de två gravida kvinnornas för den delen.
Egentligen tycker jag inte om att skriva om sånt här i min blogg men det skulle vara så skönt att veta, att inte gå runt och undra hela tiden och jag är inte riktigt objektiv när det gäller detta så någon "normal" kanske kan vara snäll att hjälpa mig?
Men jag då?
Idag känns det inte alls bra. Är helt gråtfärdig och allt känns hopplöst.
Ångesten är STOR fast jag hade egentligen inte väntat mig något annat så mycket förbjudit som jag har kämpat i mig. Men jag SKA ju bli frisk (vill inte det just nu men det ska vara mitt mantra, förut sa jag bara att jag för tjock hela tiden och då tyckte jag verkligen det så jag ska testa om det här funkar)! Nu är jag mätt efter middagen och vill helst bara känna den där tomma, rena känslan som kommer när jag inte har ätit på länge som talar om hur stark och duktig jag har varit och att belöningen kommer komma. Jag VET ju att den belöningen inte är något att ha så varför känns det så?!
Igår köpte jag i alla fall godis som jag tänkte att jag ska äta ikväll. Nu vill jag absolut inte men bestämt är bestämt så det blir så nu. Dessutom har jag kompenserat så mycket för det så jag måste ta det...
En till jobbig sak, förutom maten, som har varit den här helgen är att jag har träffat massa människor jag inte har sett sen i somras då jag vägde över tio kilo mindre än jag gör nu. Jag vet ju att mår bättre och ser bättre ut men det är ändå jobbigt att de inte har sett mig sen jag var så smal. Flera av dem har frågat hur jag mår och jag har svarat att tack, det är mycket bättre och de säger att det syns på mig också, jag ser verkligen friskare ut. Jag vet att de säger det i all välmening och jag blir lite glad för det men samtidigt blir jag väldigt ledsen. Eller sjukdomen straffar mig så att jag blir ledsen för ser jag inte vad jag har gjort med min kropp? Folk tycker att jag ser bättre och friskare ut. Haha, vilket hån. Undrar vad de egentligen tänker och säger bakom ryggen på mig?! "Jävla fetto", "Är det verkligen hon?!", "Hur kan man bli så där stor?", "Hur MYCKET trycker hon i sig, tror hon verkligen att hon behöver mat?" kanske?
Visst känns det bra att bli bättre och må bättre men det går så snabbt. Är jag så fet nu som jag fruktade när jag lades in?! På bara elva månader och tre veckor har jag blivit ett groteskt monster!
NEJ, inte tänka så. Det stämmer inte, det vet jag. Eller?
En tredje otroligt jobbig och svårt sak är min systers ätstörning.
Dagen efter att jag har varit på behandlingen i precis ett år ska hon dit på utredning. Det känns hemskt att hon ska till samma ställe som jag (fast en annan avdelning) trots att jag vet vilken BRA hjälp det är och trots att hon troligen kommer att bli bra där. Så varför vill jag inte att hon ska dit?
Jag förstår inte riktigt själv men jag antar att det beror på att hon tar ifrån mig MIN sjukdom och gör den till SIN (hon kommer nog inte få samma diagnos pga att hon inte har fått gå ner så mycket och hon blir nog frisk snabbare). Det betyder väl att hon kommer få all uppmärksamhet också? Jag kommer väl försvinna igen? Jag är livrädd för det. Det kommer vara henne alla frågar efter, frågar hur hon mår, pratar med, ser, har tid för. Jag vet att jag har fått det där redan men jag har alltid upplevt det som att hon har varit den som har fått mest uppmärksamhet. Dessutom känns det svårt att hon får det nu medan jag försöker bli frisk och också behöver finnas. Mamma & pappa säger hela tiden att de snart inte har någon kraft kvar så jag antar att de inte orkar med mig längre och det gör ont att tänka så. Det är ju trots allt mitt fel att hela familjen mår dåligt, att min syster ska få synas mest igen. Jag vill egentligen inte tävla eller jämföra mig med henne men jag har märkt att uppmärksamheten känns ganska bra. Fast jag vill ju vara mig själv också, och vara självständig som sjuttonåringar ska vara.
Visst är det sjukt att vara avundsjuk på någon som är sjuk? Speciellt när man själv har eller har haft samma sjukdom men lyckats bli bättre. Känner mig så jävla dålig som vill vara sjuk igen. Idag har i alla fall varit en delvis bra dag och jag har känt varför jag ska leva.
En fjärde sak som påverkar mitt mående är att jag har vägt mig både idag och igår. Får ABSOLUT inte gör det men jag kunde bara inte låta bli. Samma vikt båda dagarna och jag tyckte inte att den var så hemskt ända till jag kom att tänka på att senast jag vägde mig på just den där vågen stannade siffrorna på 45,6. Exakt sju kilo mindre än nu. Sen såg jag på "Brudens far 2" igår eller förrgår och där sa de att dottern och mamman som båda var höggravida vägde 60 respektive 58 kilo. HÖGGRAVIDA. Jag väger 52,6 och är så långt ifrån gravid man kan komma så nu undrar jag hur mycket som är normalt egentligen? Väger de flesta runt sextio när de ska ha barn? HUR kan jag vara så här gigantisk?!?!?! Vet nte om vågen visar helt rätt men den visar ju i alla fall ungefär.
Jag har ett dilemma också: ska jag våga berätta för min behandlare att jag tycker att en del saker smakar gott?! Som jag skrev tidigare; det går för fort. Tycker jag att det är gott kanske jag betraktas som fullt frisk och det är jag inte, jag har långt kvar. Men eftersom jag har gjort så många och stora framsteg på så kort tid kanske de tycker att jag klarar resten på egen hand? I och för sig tror jag inte det för kliniken jag går på är väldigt noggranna med friskskrivningar och har kontroller i fem år efteråt men jag är ändå rädd. De kanske är som jag tror att mina föräldrar är; trötta på mig, vill bara bli av med mig. Jag vill inte känna mig så här betydelselös och äcklig...
Men hur tycker ni att jag ska göra? Ska jag vara ärlig och erkänna att jag ibland gillar att äta? Skäms SÅ himla mycket för det...
Nej, nu måste jag göra allt jag kan för att koppla bort ångesten för med den ekande i huvudet, tårarna tryckande bakom ögonlocken och halsen brännande blir det väldigt svårt att få i mig GODISET. Det är ju tillräckligt svårt ändå, liksom.
Jag hoppas att de här tankarna jag har går över snart, att det bara är en tillfällig svacka (HATAR mina djupa svackor när allt bara går bakåt) som beror på att jag är trött och har haft det extra jobbigt i helgen och framför allt idag. Jag har ju haft en del väldigt bra stunder som gör är som små glimtar av hur ett helt friskt liv kan och ska vara, hur mycket jag har missat som jag inte vill missa mer. Får försöka tänka på de ögonblicken för de gör livet värt att leva. Sen har jag ju min roliga sak som inte går att göra om jag är (för) sjuk och den måste jag tänka på!
Om kampen(?)
Nu har jag börjat KÄMPA ordentligt och det är verkligen en KAMP! Trodde aldrig att det skulle vara så här svårt, det är ingen idé att jag ens försöker förklara för det går inte att föreställa sig alla känslor och tankar som snurrar runt. Ena stunden känner jag mig smal, fin och det är okej och till och med BRA att jag äter. Nästa sekund HATAR jag allt med mig; jag är ful, fet, äcklig, värdelös, konstig, osocial, hemskt, elak, korkad, vill aldrig mer äta och bara längtar efter att få dö. Att det är så växlande gör det nästan omöjligt att hantera och jag blir lättretlig och lättstött och gråter hela tiden när ingen ser. Men jag ska fortsätta KÄMPA tills de positiva stunderna är fler och vinner över de negativa. Trots lite fett på magen och alldeles för stora lår ska jag äta och äta tills ångesten försvinner och jag kan göra vad jag vill och vara som jag vill vara. Jag har tur som har bra föräldrar, stöttande kompisar och världens bästa behandlare som hjälper mig så mycket! Utan dem hade jag nog varit död för länge sen... Jag är så glad att jag har dem och att jag inte är myndig och därmed blev tvungen att börja på den behandling mamma & pappa bestämde fast det var det hemskaste jag varit med om. Så alla som är så rädda för att söka hjälp eller inte vågar ta steget att ta emot den; jag var precis som ni och visst ångrar jag ofta att jag nu har börjat göra som de säger MEN det kommer vara värt det! Jag är helt säker! Och gillar jag inte att vara frisk kan jag alltid gå tillbaka till att vara sjuk, så bra som jag var på det blir det inga problem (brukar J säga).
Lite pepp till mig själv (och alla andra som behöver det): KÄMPA, KÄMPA, KÄMPA!!!
Det går över
Vad dålig jag är på att skriva här men det känns inte riktigt som att jag behöver det lika mycket som när jag startade bloggen. Eller egentligen gör jag väl det men alla tankar virvlar runt så mycket i huvudet att jag inte hinner skriva ner dem förrän jag har börjat tänka en annan tanke:P
Jag har i alla fall kämpat på så gott jag har kunnat. Jag har ätit tårta med GRÄDDE två gånger, druckit läsk, ätit GODIS, avokado, lasange, färdig lunchmacka från Sandy's på VITT bröd (var tvungen, J, min behandlare, och jag gick dit och åt så hån bestämde), stekt potatis, fikat, druckit juice, ätit ute flera gånger och säkert gjort något mer. Jo just det; jag har varit tvungen att skrapa ur förpackningar (yoghurt och sånt) och tallrikar/skålar ordentligt. J har också bestämt att jag måste äta en annan sorts bröd än den jag alltid tar minst en gång om dagen och ha ätit en vanlig Risifrutti (inte fiber, lätt eller utan tillsatt socker som jag alltid lyckas lura mamma & pappa att köpa) innan vi träffas på måndag. Alltså måste jag göra det imorgon. Vanlig Risifrutti är bland det jobbigaste tycker jag. Vet inte ved det beror på, jag har ju ätit massa jobbiga saker och annat med både socker och fett i. Det är väl för att jag alltid lyckas få de med mindre kalorier i... Jag tror inte ens att jag försöker med den vanliga, jag har redan gjort så svåra saker i helgen ju, tror att J tycker att det har gått bra ändå. Fast i och för sig är det väl bättre att jag gör det och visar dem att jag klarar det här nu. Om jag visar ett tag nu att jag är beredd att kämpa kommer jag få göra en SÅ rolig grej i sommar och med tanke på hur mycket jag har missat i två år och vad jag har offrat för att få må dåligt är det nog bäst för mig själv att fortsätta framåt. Jag önskar att jag knde skriva vad det är jag ska göra men det blir så uppenbart då vem jag är. Jag tror i alla fall att jag kommer vara nöjd med mig själv när jag väl är på den roliga saken och att det kommer vara värt all ångest och alla tårar. Men jag gör det inte bara för den grejen, den här tiden jag har gått och kommer gå på behandlingen kommer ju förhoppningsvis göra att jag mår bättre i resten av mitt liv. Hm, jag har svårt att bestämma mig för hur jag ska göra med Risifruttin...
Min syster krånglar en del med det vi har bestämt så jag får ta ansvar för att det blir gjort. Det är väldigt jobbigt eftersom jag har varit så mycket sjukare än hon och nu måste jag vara den "starka" men på sätt och vis är det också skönt för det bråkar så mycket i mitt huvud om hur jag ska göra och det är nästan omöjligt att hantera. Men när hon tjafsar om det jag tänker blir det som att jag bråkar med mig själv på något sätt fast det är med henne och mitt friska jag vinner eftersom det är för henne. Vet inte om ni förstår hur jag menar men jag får liksom det som är i mig. Svårt att förklara.
Jag vet att jag har gått upp i vikt nu, inte så mycket kanske men något kilo. På behandlingen får man ingen annan än personalen veta vad alla väger, inte föräldrarna heller, men J brukar säga om jag har gått upp ner eller står kvar. Nu har hon bestämt att jag inte får veta någonting alls om vikten för att jag är så "besatt" av den. Men jag ser och känner ju ändå.
Ett väldigt sjukt beteende jag har och har haft hela tiden är att jag måste spegla mig så fort det finns en spegel. Magen och låren måste jag alltid kolla, fast jag bara mår sämre av det. Alla helfigurspeglar utom en är borttagna här hemma men den som finns brukar jag smyga in och använda. Jag har också kommit på ett annat smart sätt att kolla kroppen i andra speglar. Idag är varit en fettodag, har känt mig enorm men försökt att inte låtsas om det. Jag har börjat använda tighta jeans igen (har alltid älskat det men inte vågat ha det sen 24:or började sitta åt i somras) och ärligt talat tycker jag inte att jag ser så gigantisk ut i dem och det gjorde jag faktiskt inte idag heller. Problemet är när jag är utan byxor, som när jag speglar mig underkläder för att se hur jag kommer se ut i bikini. Det är hemskt! Då är jag så himla stor och ful och det är bara fel överallt. Så var det för någon timme sen när jag gick för att kolla låren. Jag började gråta, hatade det jag såg och tänkte att jag aldrig mer ska äta igen, ångrade mig och bestämde att jag ska börja fuska och smygträna istället för de kommer ju märka om jag inte äter. Stod där ett tag och såg den äckligaste kroppen på jorden. Sen hände något. Jag provade att le och tänka att jag faktiskt är smalare än de flesta 17-åringarna och att jag är mycket finare nu än när jag vägde som minst. Och vet ni? Det funkade! Allt blev inte bra men det blev lite lättare och jag ska ta en måltid åt gången. Så inget fusk vid frukost (förutom Risifruttin och mackorna, det blir mina vanliga) och sen ska jag göra så hela dagen. Hade velat skriva att jag inte ska spegla mig heller men det är ingen idé, kommer aldrig gå.
Nu måste jag gå och lägga mig, är jättetrött.
Men kom ihåg en sak;
POSITIVA TANKAR GÖR ATT DET SNABBARE GÅR ÖVER.
Och jag tror inte på alla de som säger att har man väl fått sjukdomen går den aldrig över. Jag är fortfarande långt ifrån frisk, ändå mår jag faktiskt ganska bra och tror nu att det komer bli helt bra. Jag kanske till och med kommer må bättre än de som aldrig har varit sjuka just för att jag vet hur det är och absolut inte vill dit igen. Vad tror ni?
Äntligen!
Som jag skrev i förra inlägget kom jag hem från min resa och opererade foten. Det är jobbigt och tråkigt att gå på kryckor; jag kan inte gå på långa, härliga vårpromenader, inte träffa kompisar någon annanstans än här hemma, inte åka in till stan, inte göra det roliga jag håller på med, inte ens bära mina frukostar, mellanmål och ibland till bordet om jag vill sitta framför TV:n. Jag kan inte gå ut och springa heller vilket är jättejobbigt för jag hade tänkt börja med det när det blev lite varmare och det är det ju nu.
Det jobbigaste är att inte kunna röra sig så att jag bränner lite kalorier. Förut var jag livrädd för att jag skulle gå upp massor för att jag måste fortsätta följa mitt matschema. Men J, min behandlare, sa att jag hade hållit vikten så bra på egen hand när jag var bortrest att jag kan börja ta 10- och kvällsmellis fritt nu, så länge jag inte går ner en massa. Det funkar bra fast jag är väldigt dålig på att variera mig...
Nu till en stor och svår grej: jag vet inte om jag skrivit om det tidigare men min lillasyster som är två år yngre än jag har börjat ta efter allt sjukt. Egentligen började det redan för ett år sen, strax innan jag hamnade på behandling, men då var det ingen som la märke till det men nu drar hon bort fler och fler livsmedel från sin "tillåtet"-lista och portionerna av allt blir bara mindre. Mamma och pappa har gett henne flera chanser att visa att hon är frisk men det har inte fungerat. Hon har missat flera grejer shon gärna ville göra men har ändå valt att inte äta som hon ska. Hon har VALT det, det är inte för att hon är så sjuk än tror jag. Hon har hela tiden klagat och varit arg för att jag har fått så mycket "uppmärksamhet" (övervakning) så jag antar att det är därför hon håller på som hon gör. Men mamma och pappa har ju redan haft ett helvete en gång och tänker inte låta det bli så igen så de har ställt henne i kö för behanling till två ställen, det jag har gått på fast en annan avdelning och ett ställe hennes kompis har gått på. Jag vill verkligen inte och hoppas att hon inte behöver börja på behandling och hon tror själv att det räcker med någon att prata med (hon har precis bytt psykolog). Förra sommaren var mina föräldrar hemma med mig varannan vecka hela lovet medan den andra var på landet med mina systrar och jag vill inte ha en sån sommar till. Och ärligt talat blir jag avunsdjuk på henne om hon ska bli sjuk nu. Vet inte varför men det blir jag. Kanske för att hon får "uppmärksamheten" då och jag är så rädd för att bli osynlig, som jag var förut.
För att hjälpa min syster (och mig själv, EGOIST!) gick jag in i hennes rum en dag och sa att jag släpper allt; mina förbjudna livsmeldel, mått, kaloriräknande och till slut sjukdomen OM hon lovar att göra samma sak. Hon gick med på det. Så om hon äter godis måste jag äta godis, går hon på McDonald's ska jag också det. Jag ångrade mig SÅ HIMLA mycket först att jag erbjöd mig det här men nu känns det som att det hjälper mig också, inte bara av egoistiska själv utan även för att jag får mitt liv tillbaka. Hittills har vi druckit läsk två gånger (jag tre gånger), ätit kakor flera gånger, jag har tagit sås utan att klaga, slutat mäta upp dricka och alla pålägg på mackor, ätit glass och druckit fler jobbiga saker, lovat att jag ska gå på McDonald's och äta HAMBURGARE och POMMES FRITES så fort jag kan gå igen och på onsdag ska jag och J gå och äta färdiga mackor till lunch på Sandy's. Dessutom ska jag äta TÅRTA på måndag!!! AAAAAAAHHHH, det är hur läskigt som helst! Och självklart jobbigt men faktiskt inte riktigt så jobbigt som jag trodde. Jag har inte rusat upp i vikt heller. Visst fuskar jag fortfarande en del och får beslutsångest om maten, räknar, jämför och mäter ibland när ingen ser men JAG MÅR SÅ MYCKET BÄTTRE! Igår kände jag mig så glad, gick runt och log och kände mig lycklig helt utan anledning och var tvungen att maila J och berätta det och tacka för att hon har hjälpt och hjälper mig så mycket:) Hon är verkligen bra, hon har (nästan) alltid tid att prata, jag litar på henne till nästan 100 procent, hon stöttar, lyssnar, försöker förstå (fast hon vet inte hur det är eftersom hon inte har varit med om det själv) och hon är världens snällaste. Jag är SÅ GLAD att jag fick henne:D ¨
Nu låter jag väldigt positiv, haha. Det är jag cokså men jag har verkligen HATAT både J och alla andra som har lagt sig i. Men nu är jag glad för det för jag LEVER, är smal (jag ser det själv nu), glad, duktig på många saker, lyckas vara rolig ibland och jag är POSITIV. Det är så skönt! Jag älskar att vara mig själv igen. Många som har blivit friska säger att de har blivit helt nya människor men jag har inte det. Jag har blivit MIG SJÄLV igen, bara lite mer finslipad;)
Tyvärr vågar jag inte erkänna ens för mig själv om något är gott än så det är väldigt svårt att välja vad jag ska äta utan att räkna och framför allt svårt att äta förbjudna saker utan att bli tvingad för jag känner mig så dålig om jag frivillgt gör det. Då är jag ju för frisk! Men J säger att det är en lång process innan man blir friskskriven (eller går i remission, efter fem år blir man friskskriven helt om man klarar det); man ska kunna äta allt, hålla vikten, träna normalt och tänka normalt under en lång tid så det känns bra. Men jag är lite rädd för att J ska glömma bort mig sen, det vill jag inte för hon betyder så mycket för mig. Fast jag var hennes första patient så förhoppningsvis kommer hon minnas mig ett tag i alla fall...
Jag och min syster fick en vecka på oss först av mamma och pappa för att bevisa att vi klarar det här (hon framför allt) och jag HOPPAS att det går! Det gör ont att se henne dra ner på maten (fast hon går inte ner särskilt mycket i vikt, det ser våra föräldrar till) och veta att det är MITT fel, att JAG har satt igång det här. Så egentligen är det min skyldighet att bli frisk för hennes skull och för min andra syster som är tio år och redan har börjat fråga om hon är tjock fast hon är smal som en pinne.
Nu är jag ensam hemma, ska gå ner och ta lunch alldeles strax. Det är jätteskönt att klara sånt själv nu, att inte behöva kräkas varje gång jag har ätit och inte få panikångest över att jag äter för man vänjer sig faktiskt. Jag känner mig fortfarande stor rätt ofta får ångest men man vänjer sig, jag vet att jag mår bättre nu, bättre så här. Och jag ÄR inte så otroligt fet som jag var när jag vägde 15 kg mindre, konstigt va?! Skönt är det i alla fall!
Hemma!
Hejhej!
Kom hem för ett par dagar sen, opererade foten igår, var på kliniken idag.
Jag hatar verkligen att vara där nu. Alla är så smala, till och med de som är friskskrivna och är på uppföljning är smalare än jag.
Jag vet att alla ser olika ut men storleken på kroppen kan man ju ändra på så varför inte göra det? Allt jag önskar är att få vara smal. Hur sjukt det än låter tycker jag att det på något sätt är vackert att vara så smal att benen sticker ut överallt. Jag hade i och för sig svårt att se det på mig själv men jag kommer ihåg vissa stunder då jag faktiskt såg- och farcinerades över- det. Som en gång precis innan jag började på behandlingen. Jag och mamma var på H & M, jag tror att det var den sista "shoppingturen" på flera månader. Jag minns att jag hade på mig jeans, vitt linne och grå kofta. Jag tog av mig allt utom underkläderna för att prova en brun blus och en kjol och då såg jag. Jag såg höftbenen som tydligt stack ut genom på både magen och ryggen. Revbenen var tydligare än någonsin, blogådrorna i knävecken såg ut som stora spindelnät. Armbågarna och knäna var gigantiska jämfört med resten av armarna och benen, nyckelbenen såg ut att sitta utanpå kroppen, ryggraden var som en rad med knappar någon hade satt dit, fötterna var långa och huvudet så pass stort att det såg ut som om jag inte skulle orka hålla det uppe länge till.
Visst, det låter kanske inte som någon drömkropp direkt men just då kände jag mig snygg.
Vi träffade en av mammas bekanta i affären, hon kände först inte igen mig och sen såg hon så bedrövad och sorgsen ut. Men jag mådde bra av det spegeln visade den dagen och jag längtar tillbaka så mycket. Att vara normalviktig är det värsta jag vet, känner mig så gigantisk och grotesk. Åh, om jag bara fick vara smal...
Nu till resan:
det var roligt. Kul att träffa min kompis, kändes inte alls som att det var åtta månder sen vi sågs senast, snarare som en vecka. Vi känner varandra så himla bra (eller jag känner henne bra i alla fall, hon känne rinte mig lika bra längre) så vi har alltid saker att prata om, kan verkligen vara oss själva; säga vad vi tycker, göra pinsamma saker, bråka, ha roligt; allt känns bra med henne. Förutom det här med maten.
Hon bryr sig om mig, men jag HATAR det. Låt mig vara! Sluta kolla, påminna, påpeka. Vill bara att hon ska vara min gamla vanliga kompis så att jag slipper bli arg på henne också. Men jag förstår att det är svårt, senast vi sågs vägde jag mycket mindre, bråkade och fuskade vid varenda måltid. Nu tar jag ansvar själv för att slippa andra tjat.
Jag tog ansvar och skötte mig faktiskt bra. Tyvärr känns det förjävligt.
Jag hade velat komma hem och säga att jag verkligen ansträngde mig för att hålla vikten, för det har jag gjort, men att jag ändå skulle ha gått ner lite. Inte jättemycket, bara så mycket att behandlaren förstod hur svårt och jobbigt det har varit så att jag får mer stöd nu, känner att jag behöver det. Men jag har hållit vikten, kanske till och med gått upp lite (förnekas av behandlaren men jag litar inte på henne längre). Så nu tror alla att det bara har varit kul och gått bra men de skulle se hur jag har kämpat! Nu ska jag istället för att få mer hjälp vara mindre på kliniken. Det känns som världens slag rätt i ansiktet. Är jag så fet nu att jag, trots att jag mår dåligt, inte får vara kvar där? De som så många gånger har LOVAT att alla ska få den hjälp man själv behöver tills dess att man är frisk... Jag känner mig lurad, bortsorterad. Jag VET att det finns många som behöver hjälpen mer just nu, det är ju faktiskt inte farligt för mig längre. Men jag vet också att om jag bara blir lämnas i sticket nu kommer jag rasa neråt igen. Vilket jag vill. Eller inte vill. Eller?
Åhh, jah mår så dåligt! Varför kan jag inte berätta det för dem och be om mer hjälp?! Varför är det så mycket lättare att säga att jag inte vill vara på kliniken mer när jag vet att det är det jag behöver?! Varför inser inte DE, som är proffessionella och arbetar med det här, att JAG INTE MÅR BRA?! Jag står inte ut längre. Står på något slags mellansteg nu känns det som. Eller inte riktigt mellansteg, för det är betydligt kortare väg tillbaka ner än upp. Jag behöver hjälp. Hälp, hjälp, hjälp! Rädda mig från det här! Få mig att må bra, snälla! Lämna mig inte bara!
En sak som gör att det känns så jobbigt att jag har hållit vikten är att jag känner mig så mycket störra och äckligare än jag gjorde när jag åkte.
Förut när jag har känt mig så här enorm har det visat sig att jag har gått ner, så jag trodde och hoppades innerst inne att jag skulle ha gjort det för det har blivit lite bättre igen när jag har gått upp. Men om jag inte har gått ner och ändå mår så här dåligt, betyder det då att jag måste gå upp ännu mer?! JAG ÄR SÅ RÄDD!
Fan att det blev så här, FAN för mig...
Tänkte bara säga...
...hejdå, imorgon åker jag!
Jag är jättenervös men det är bara kul. Ska bli så roligt att behöva klara mig själv och jag är säker på att jag fixar det. Det blir kul att flyga också, jag gillar det (fast jag är rätt miljömedveten så det känns ju inte så bra! Tur att det går att "kompensera").
Men hur ska det gå med maten?!
Jag vet inte, jag ska försöka göra mitt bästa. Eller jag hoppas det i alla fall. Det är lätt att sitta här och säga att allt ska gå bra men när jag väl sitter med en tallrik fylld med okänt antal kalorier är det långt ifrån lika enkelt. Men jag ska försöka och tänka på hur jag egentligen vill ha det. Jag vill...
...inte gå ner igen för jag blir tvungen att gå upp varje gång vilket är det absolut värsta som finns. Dessutom trivs jag ganska bra som det är nu. Inte hela tiden så klart men lite då och då. Tyvärr känner jag mig finast och smalast när jag inte har ätit på flera timmer, som precis innan lunchen. Då tycker jag att min mage är platt och fin och att låren faktiskt är acceptabla (med kläder på, vill INTE gå i badkläder igen).
...komma hem och göra alla besvikna på att jag inte har lyckats hålla vikten. De ger mig ett förtroende genom att låta mig resa själv och jag vill inte svika dem.
...KLARA MIG SJÄLV! Det här är min chans att visa att jag faktiskt är sjutton år och inte behöver övervakas som ett småbarn. Jag HATADE när alla kollade och vaktade mig hela tiden. Det gör de inte längre och det fungerar för att jag hatade det så mycket och aldrig vill tillbaka dit.
...ha roligt. Jag förtjänar att ha roligt. Jag har varit instängd på behandlingen i snart ett år så det börjar bli dags att leva lite nu och det här blir kanske en bra början. Bra men svår.
...inte att någon ska orora sig. Hör i och för sig ihop med "klara mig själv"-punkten men det är så viktigt för mig att det förtjänar en punkt till. Min kompis, hon jag ska hälsa på, mailade min behandlare och frågade en massa saker om hur de ska göra med helkroppsspeglar (hemma har alla utom min syster tagits bort för att behandlaren bestämde det), om de ska göra specialmat, om hon måste kolla mig, hur hon ska göra om jag matvägrar, om jag har restriktioner angående fysisk aktivitet och en del annat. Jag vet att hon bara menar väl men MEN JAG HATAR DET. Som ni ser är det skrivet i STORA bokstäver med fet, kursiv och understruken stil, det går inte att förtydliga hur hemskt jag tycker att det är!!!
...bli frisk. Ja, ni läste rätt. Jag vill bli frisk. Jag vill inte vara en barnunge som måste passas, som är farlig för sig själv och skadar andra på de mest fruktansvärda sätt (inte fysiskt). Jag trodde aldrig jag skulle skriva att jag vill bli bra men jag vill! Vill bli mig själv igen. Fast att jag vill idag behöver inte betyda att jag vill imorgon. Men idag är bättre än inte alls, eller hur? Fast några saker hindrar mig fortfarande; jag vill inte bli tjock, inte bli bortglömd av min behandlare, inte bli en ingen. Tjock tror jag inte att jag kommer bli, inte tjockare än jag är nu åtminstone. Jag fick tillbaka hela mitt matschema (hade fritt ett tag på vissa mellis men gick ner) för att jag skulle gå upp. Jag skulle ha det i en vecka för att se om jag nådde målvikten men istället gick jag ner så min behandlare tror att jag kommer väga ungefär så här (pendla lite, som alla såklart) oavsett vad jag äter. Har hon rätt blir jag glad men jag är nog inte redo att testa än, hon kan ju ha fel. Men kommer jag någonsin bli redo?
Bortglömd hoppas jag att jag inte blir. Jag var hennes första patient och har varit på kliniken nästan varje dag i snart ett år och jag har pratat mycket med henne, berättat och varit ärlig, gråtit ut, hatat, haft ånget så att det har gjort ont; visst borde hon komma ihåg mig?
Att bli en nobody, den risken finns ju alltid. Men det är lite upp till mig själv. När jag börjar gymnasiet i höst kan jag välja själv vem jag vill vara och jag vill inte bli osynlig, jag vill bli MIG.
Snabb rapport:
Jag är på ett ställe jag ÄLSKAR några dagar i veckan. Längtar hela tiden efter att gå dit, mår bra när jag är där. Är det någonstans jag kanske kan våga äta godis så är det där. JAG BLIR SÅ GLAD AV DET!
Framsteg:
Åt lunch med nya människor idag på restaurang. Tog den maten jag hade lättast för men det är ändå svårt med ny miljö, andra människor (som jag dessutom inte ens har lärt känna än men de vet hur det ligger till) och mat jag inte vet hur den är tillagad. Men jag är nöjd, det var trevligt, uppskattar fortfarande inte smaker så det ska jag inte säga något om och det gick bra. Först hade jag tänkt låta bli att väga upp maten men jag gjorde det ändå och det kändes faktiskt inte så konstigt. (På något sätt känns det lite bra att jag måste göra det, för det gör mig lite annorlunda, lite speciell. Undrar dock om friska människor tycker att det är coolt på något sätt? Eller skulle de uppskatta mig mer om jag inte hade problem? Någon som vet?!)
Jag har gjort ett framsteg till; köpt TUGGUMMI som jag ska ha på planet imorgon. Har inte ätit det på lääänge och det är väldigt ångestladdat trots att de är sockerfria. Vet inte varför, kanske för att jag har gillat det förut och är rädd att jag ska gilla det igen och få något sötsug så att jag äter mer/ okontrollerat. Ja, det är nog därför. Men jag insåg att det inte kommer gå att flyga utan för att jag får så mycket lock i öronen så jag köpte ett paket. Får se om jag tar något, hade tänkt kompensera för det genom att ta bort en frukt men drickan jag har köpt till lunch och mellis innehåller mycket mindre än egentligen ska så det kanske inte behövs.
Peace out!
