(O)nyttig dag!
Idag har jag verkligen inte ätit speciellt nyttigt. Eller egentligen har jag väl det för ingenting är onyttigt i normala mängder och speciellt för mig och alla andra som har varit eller är sjuka är det nyttigt med onyttigheter. Förrut hatade jag det och det är fortfarande jobbigt, men rätt bra också. Idag var till exempel i stan med en kompis som har gått/går på kliniken tillsammans med mig. Vi åt glass två gånger; först två kulor i bägare och sen på ett annat ställe där de hade andra smaker tog jag en kul till och hon två. Hon har egentligen tre kulor på sitt matschema, precis som jag hade förut, men hon har förstått att det inte spelar någon roll över huvud taget om hon äter tre eller fyra kulor. På det sättet har hon kommit längre än jag har; hon bryr sig inte lika mycket om vad eller hur mycket hon äter och hur mycket det innehåller. Jag räknar fortfarande (kan itne skriva ut ordet av samma anledning som jag inte skriver namnet på sjukdomen, jag vill inte att bloggen ska hittas av de som söker på det på internet), kompenserar, ser till att inte äta för mycket och helst inte för onyttigt. Jag har däremot kommit längre med att acceptera att jag har gått upp i vikt och till och med blivit ganska nöjd med hur jag ser ut idag (förutom MAGEN!), det har inte hon fast hon är smal ändå och mycket, mycket finare och mer levande än hon var när vi träffades första gången. Jag hoppas att hon och andra tänker samma sak om mig; att jag fortfarande är smal men lever och är glad på riktigt nu. Det borde de göra så som jag har kämpat och förändrats!
I alla fall, mellan de två glassbägarna köpte vi två chokladpraliner var. När jag var liten var jag en sån som alltid körde på det säkra så att jag slapp bli besviken. Men från att jag var kanske åtta eller nio har ÄLSKAT att testa nya saker! Jag vill prova så mycket som möjligt, både saker man gör/upplevelser och smaker. Det förgyller livet tycker jag.
Så för att prova något nytt valde jag en chokladpralin som bestod av vit choklad med bananmousse under och en persikotryffel. Ingen av dem var speciellt god och jag kommer inte att ta dem igen men det var värt ett försök.
Jag köpte en lunchmacka på Sandy's som inte alls var så god som jag trodde och som gav ganska mycket ångest. Tänkte först inte äta hela men som jag har skrivit tidigare kan jag inte hålla på så innan jag är helt frisk och äter med magen istället för hjärnan så hela mackan åts upp.
Sjukdomen hade planerat att kompensera för allt onyttigt men det var olika goda rester så jag satt där ett tag och smååt lite. Precis som man ska kunna göra.
Nu har jag ångest men innerst inne vet jag ju att det inte gör någonting att jag kanske har ätit lite mer idag (vet inte ens om jag har gjort det) för vissa dagar blir det mer och vissa mindre. Dessutom sa min kompis att även om man äter så mycket att man borde gå upp ett hekto en dag är det inte säkert att man gör det eftersom det handlar om vad man gör regelbundet. Äter man för mycket varje dag är det klart att man går upp men lite då och då gör ingen som helst skillnad. Det känns bra även om jag har svårt att tro på det.
I övrigt har det gått bra, jag äter, lever och mår bra. Det kan vara så underbart att vara 17 år! Så härligt att man inte vill börja skolan igen och inte vidareutbilde sig men ibland måste man vara lite förnuftig. Jag njuter i alla fall av den här tiden innan skolan och försöker ta igen så mycket jag bara kan av det jag har missat som sjuk! Det är en väldig massa tid som har lagts på en hemsk sjukdom som inte var värd det. Jag har lärt mig mycket och uppskattar saker mera nu men jag hade nog hellre varit utan de här erfarenheterna tror jag... Allt jag har upplevt i och med sjukdomen och allt jag har missat har varit fruktansvärt. Många gånger har jag haft mer ångest över att tonåren som ska gå upp och ner på ett normalt sett bara har glidit förbi mig medan jag har stått bredvid och tittat på. Jag har fortfarande stor ångest över det så jag är SÅ HIMLA GLAD att jag fick bra hjälp relativt snabbt och att ingen någonsin har gett upp, alla har bara peppat mig och gjort mig arg genom att säga att det kommer att bli bra, jag var så säker på att det alltid skulle vara dåligt och ville inte må bra. Nu är jag så tacksam över att de gick emot mig, hjälpte mig och gjorde så att jag fortfarande har kvar några år som tonåring. Jag ska leva nu! Det borde alla få göra så sök hjälp till er själva eller de som behöver, det blir aldrig eller för sent bra om man ska lösa det på egen hand eller om man bara står stilla och hoppas på att bli bättre (Liten hint till dig Anorexiapappan:P Jag tycker verkligen att din dotter förtjänar att ha ett normalt liv för en ung tjej med normala problem)!
I alla fall, mellan de två glassbägarna köpte vi två chokladpraliner var. När jag var liten var jag en sån som alltid körde på det säkra så att jag slapp bli besviken. Men från att jag var kanske åtta eller nio har ÄLSKAT att testa nya saker! Jag vill prova så mycket som möjligt, både saker man gör/upplevelser och smaker. Det förgyller livet tycker jag.
Så för att prova något nytt valde jag en chokladpralin som bestod av vit choklad med bananmousse under och en persikotryffel. Ingen av dem var speciellt god och jag kommer inte att ta dem igen men det var värt ett försök.
Jag köpte en lunchmacka på Sandy's som inte alls var så god som jag trodde och som gav ganska mycket ångest. Tänkte först inte äta hela men som jag har skrivit tidigare kan jag inte hålla på så innan jag är helt frisk och äter med magen istället för hjärnan så hela mackan åts upp.
Sjukdomen hade planerat att kompensera för allt onyttigt men det var olika goda rester så jag satt där ett tag och smååt lite. Precis som man ska kunna göra.
Nu har jag ångest men innerst inne vet jag ju att det inte gör någonting att jag kanske har ätit lite mer idag (vet inte ens om jag har gjort det) för vissa dagar blir det mer och vissa mindre. Dessutom sa min kompis att även om man äter så mycket att man borde gå upp ett hekto en dag är det inte säkert att man gör det eftersom det handlar om vad man gör regelbundet. Äter man för mycket varje dag är det klart att man går upp men lite då och då gör ingen som helst skillnad. Det känns bra även om jag har svårt att tro på det.
I övrigt har det gått bra, jag äter, lever och mår bra. Det kan vara så underbart att vara 17 år! Så härligt att man inte vill börja skolan igen och inte vidareutbilde sig men ibland måste man vara lite förnuftig. Jag njuter i alla fall av den här tiden innan skolan och försöker ta igen så mycket jag bara kan av det jag har missat som sjuk! Det är en väldig massa tid som har lagts på en hemsk sjukdom som inte var värd det. Jag har lärt mig mycket och uppskattar saker mera nu men jag hade nog hellre varit utan de här erfarenheterna tror jag... Allt jag har upplevt i och med sjukdomen och allt jag har missat har varit fruktansvärt. Många gånger har jag haft mer ångest över att tonåren som ska gå upp och ner på ett normalt sett bara har glidit förbi mig medan jag har stått bredvid och tittat på. Jag har fortfarande stor ångest över det så jag är SÅ HIMLA GLAD att jag fick bra hjälp relativt snabbt och att ingen någonsin har gett upp, alla har bara peppat mig och gjort mig arg genom att säga att det kommer att bli bra, jag var så säker på att det alltid skulle vara dåligt och ville inte må bra. Nu är jag så tacksam över att de gick emot mig, hjälpte mig och gjorde så att jag fortfarande har kvar några år som tonåring. Jag ska leva nu! Det borde alla få göra så sök hjälp till er själva eller de som behöver, det blir aldrig eller för sent bra om man ska lösa det på egen hand eller om man bara står stilla och hoppas på att bli bättre (Liten hint till dig Anorexiapappan:P Jag tycker verkligen att din dotter förtjänar att ha ett normalt liv för en ung tjej med normala problem)!
1-0
till sjukdomen idag. Misslyckat men väntat.
I flera dagar har jag känt att jag bara har blivit sämre; mer ångest, tankar och fixering, mindre mat och positivitet. Just nu känns det som att jag aldrig kommer kunna bli bra men för någon vecka sen tyckte jag att jag var helt frisk så det är klart att det går, jag måste bara kämpa precis hela tiden. Det har jag inte gjort nu, jag har lyssnat på det sjuka och börjat må sämre.
Jag har inte varit på kliniken sen förra veckan och alltså inte blivit vägd men jag tror att jag har gått ner och att det är därför det går dåligt. Men jag ska, jag MÅSTE kämpa mig upp igen! Det kan inte vara såhär, jag vill ju må bra!
Jag tycker att jag har blivit mycket tjockare, jag både känner och ser det. Men det borde inte vara möjligt för jag har dragit ner på frukostarna, 10-mellis, lunch, 15-mellis och middag. Nästan alla måltider alltså. Kvällsmelliset har jag varierat länge men det blir inte heller särskilt mycket. Det här måste det bli ändring på.
Förut hade jag till frukost en portion havregrynsgröt, 1 dl mjölk, 2 dl jucie/mjölk/proviva, 1 frukt, 4 torkade frukter, 1 msk sylt, 1 msk linfrön och 8 mandlar/nötter. Idag blev det 1 portion havregrynsgröt, 1 msk linfrön, 2 msk sylt och 0.5 dl mjölk (eftersom jag inte mäter upp det längre är alla mått bara ungefärliga). Bra mycket mindre än jag behöver för att hålla vikten alltså.
10-melliset blev en jätteliten chokladboll och spetsen på en tårtbitsformad kladdkaka, liten den också.
Till lunch åt jag 4 gurkstavar, 3 tomater, 1/3 kycklingfilé, 2 msk keso, 3 små bollar mozzarella, 2 salladsblad och en väldigt tunn skiva mörkt bröd utan pålägg. Inget att dricka. Det här låter kanske mycket men det är inte vad en frisk tjej behöver till lunch för att må bra, speciellt inte om det blir för ofta och det blir det definitvit för mig.
Sen var det dags för 15-mellis då det sjuka kom fram Jag har varit på ett ställe hela dagen fram tills för en halvtimme sen där det såldes kakor och bullar och sånt billigt. Dessutom hade jag bakat muffins med chokladbitar som skulle säljas men det var många över när jag åkte hem så jag tog med dem igen.
Jag köpte inget fika utan istället tog jag först en muffin som jag tänkte äta. Tog en bit och stoppade den i munnen men NEJ, den skulle inte ner idag. Hämtade en servett och spottade ut igen. Slängde muffinsen och gick för att hämta min lillasyster och åka hem. Hon hade inte ätit lunch och ville ha en muffin så jag tog också en men petade bara ut chokladbitarna och slängde resten. Gjorde likadant med två till. Det kan inte ha blivit så mycket choklad totalt, kanske en ruta av samma storlek som mörk choklad brukar vara. Men jag fick i mig lite av det runt om också. Dessutom vet jag ju inte exakt hur mycket det blev men förmodligen inte tillräckligt för att räknas som ett mellis.
Det kändes som att jag tappade kontrollen totalt redan vid tanken på att jag skulle äta den första muffinsen för vi ska ha gäster på middag vilket betyder trerätters... Att jag sen betedde mig så sjukt gjorde ju inte direkt någonting bättre.
Jag blev så äcklad av mig själv och togs över helt av sjukdomen på samma sätt som förut, det gör mig livrädd. Jag var så himla nära att gå och kräkas men i sista stund lyckades jag samla mig och låta bli. Så lång tid som har gått sen senast och så mycket kämpande som har krävts, det vill jag inte bara förstöra.
Jag försöker tänka att det jag har ätit hittills inte räcker, jag borde ligga på ett högre intag. Jag borde inte kompensera så mycket som jag göör nu, minnas varenda sak jag äter och dricker, ha sån ångest och göra så sjuka saker. Jag måste komma ihåg att för att gå upp ett enda hekto måste jag få i mig minst 700 kcal UTÖVER det dagliga intaget, alltså nästan 3000 totalt. Det har jag INTE fått nu. Förresten tar inte kroppen ens upp varenda liten kalori man äter och vissa dagar äter man mer och vissa mindre så det går nog jämnt ut. Och om jag hade fått i mig så mycket skulle det bara ha varit bra eftersom jag tror att jag har gått ner lite. Det känns faktiskt lite lugnande nu när jag har skrivit ner det och inser att det är sant. Jag har INTE blivit större och fetare nu.
Det var nära att det blev 2-0 till sjukdomen för jag tänkte sticka ut och springa när jag kom hem men stod emot. Det var bra gjort tycker jag. Visst ska jag börja träna snart men det ska inte vara sjukdomen som styr det, det ska vara JAG.
På vägen hem tänkte jag att imorgon, då ska jag skärpa till mig. Men varför imorgon? Idag är en minst lika bra dag att göra det på. Även om en stor del av dagen redan har gått kan jag ju göra mitt bästa. Om jag väntar tills imorgon hinner jag bara få mer ångest, må mer dåligt och äta sämre. Jag mår alltid bäst av att ta tag i saker på en gång, annars drar jag ut på det så länge som möjligt. Jag åt inget till 15-mellis när jag kom hem men jag fick ju i mig lite innan. Så från och med nu ska JAG styra, jag ska äta så mycket jag vill till middag; både förrätt, varmrätt och efterrätt. Godis och chips och sånt efteråt om det serveras. Jag ska våga tro på J; när man äter utan att tänka hamnar man automatiskt på sin kropps naturliga vikt och då kan man äta det man känner för för allt tas inte upp normala hunger- mättnads- och sugenkänslor kommer tillbaka så jag kommer inte vräka i mig massor. J och läkarna säger också att min normalvikt är ganska låg så jag kommer vara smal men kunna äta som jag vill. Visst låter det bra?
Nu måste jag ner och duscha för snart kommer gästerna, äldsta sonen är lika gammal som jag och väldigt snygg:) Åh, jag vill så gärna ha en pojkvän... Tror tyvärr inte att det kommer hända för jag tycker att jag är för dålig för det, för ful och för konstig. Men drömma kan man ju alltid.
Till alla som läser och kommenterar: jag blir så himla glad för alla kommentarer! Fortsätt gärna stötta och peppa, det gör kampen lättare!
I flera dagar har jag känt att jag bara har blivit sämre; mer ångest, tankar och fixering, mindre mat och positivitet. Just nu känns det som att jag aldrig kommer kunna bli bra men för någon vecka sen tyckte jag att jag var helt frisk så det är klart att det går, jag måste bara kämpa precis hela tiden. Det har jag inte gjort nu, jag har lyssnat på det sjuka och börjat må sämre.
Jag har inte varit på kliniken sen förra veckan och alltså inte blivit vägd men jag tror att jag har gått ner och att det är därför det går dåligt. Men jag ska, jag MÅSTE kämpa mig upp igen! Det kan inte vara såhär, jag vill ju må bra!
Jag tycker att jag har blivit mycket tjockare, jag både känner och ser det. Men det borde inte vara möjligt för jag har dragit ner på frukostarna, 10-mellis, lunch, 15-mellis och middag. Nästan alla måltider alltså. Kvällsmelliset har jag varierat länge men det blir inte heller särskilt mycket. Det här måste det bli ändring på.
Förut hade jag till frukost en portion havregrynsgröt, 1 dl mjölk, 2 dl jucie/mjölk/proviva, 1 frukt, 4 torkade frukter, 1 msk sylt, 1 msk linfrön och 8 mandlar/nötter. Idag blev det 1 portion havregrynsgröt, 1 msk linfrön, 2 msk sylt och 0.5 dl mjölk (eftersom jag inte mäter upp det längre är alla mått bara ungefärliga). Bra mycket mindre än jag behöver för att hålla vikten alltså.
10-melliset blev en jätteliten chokladboll och spetsen på en tårtbitsformad kladdkaka, liten den också.
Till lunch åt jag 4 gurkstavar, 3 tomater, 1/3 kycklingfilé, 2 msk keso, 3 små bollar mozzarella, 2 salladsblad och en väldigt tunn skiva mörkt bröd utan pålägg. Inget att dricka. Det här låter kanske mycket men det är inte vad en frisk tjej behöver till lunch för att må bra, speciellt inte om det blir för ofta och det blir det definitvit för mig.
Sen var det dags för 15-mellis då det sjuka kom fram Jag har varit på ett ställe hela dagen fram tills för en halvtimme sen där det såldes kakor och bullar och sånt billigt. Dessutom hade jag bakat muffins med chokladbitar som skulle säljas men det var många över när jag åkte hem så jag tog med dem igen.
Jag köpte inget fika utan istället tog jag först en muffin som jag tänkte äta. Tog en bit och stoppade den i munnen men NEJ, den skulle inte ner idag. Hämtade en servett och spottade ut igen. Slängde muffinsen och gick för att hämta min lillasyster och åka hem. Hon hade inte ätit lunch och ville ha en muffin så jag tog också en men petade bara ut chokladbitarna och slängde resten. Gjorde likadant med två till. Det kan inte ha blivit så mycket choklad totalt, kanske en ruta av samma storlek som mörk choklad brukar vara. Men jag fick i mig lite av det runt om också. Dessutom vet jag ju inte exakt hur mycket det blev men förmodligen inte tillräckligt för att räknas som ett mellis.
Det kändes som att jag tappade kontrollen totalt redan vid tanken på att jag skulle äta den första muffinsen för vi ska ha gäster på middag vilket betyder trerätters... Att jag sen betedde mig så sjukt gjorde ju inte direkt någonting bättre.
Jag blev så äcklad av mig själv och togs över helt av sjukdomen på samma sätt som förut, det gör mig livrädd. Jag var så himla nära att gå och kräkas men i sista stund lyckades jag samla mig och låta bli. Så lång tid som har gått sen senast och så mycket kämpande som har krävts, det vill jag inte bara förstöra.
Jag försöker tänka att det jag har ätit hittills inte räcker, jag borde ligga på ett högre intag. Jag borde inte kompensera så mycket som jag göör nu, minnas varenda sak jag äter och dricker, ha sån ångest och göra så sjuka saker. Jag måste komma ihåg att för att gå upp ett enda hekto måste jag få i mig minst 700 kcal UTÖVER det dagliga intaget, alltså nästan 3000 totalt. Det har jag INTE fått nu. Förresten tar inte kroppen ens upp varenda liten kalori man äter och vissa dagar äter man mer och vissa mindre så det går nog jämnt ut. Och om jag hade fått i mig så mycket skulle det bara ha varit bra eftersom jag tror att jag har gått ner lite. Det känns faktiskt lite lugnande nu när jag har skrivit ner det och inser att det är sant. Jag har INTE blivit större och fetare nu.
Det var nära att det blev 2-0 till sjukdomen för jag tänkte sticka ut och springa när jag kom hem men stod emot. Det var bra gjort tycker jag. Visst ska jag börja träna snart men det ska inte vara sjukdomen som styr det, det ska vara JAG.
På vägen hem tänkte jag att imorgon, då ska jag skärpa till mig. Men varför imorgon? Idag är en minst lika bra dag att göra det på. Även om en stor del av dagen redan har gått kan jag ju göra mitt bästa. Om jag väntar tills imorgon hinner jag bara få mer ångest, må mer dåligt och äta sämre. Jag mår alltid bäst av att ta tag i saker på en gång, annars drar jag ut på det så länge som möjligt. Jag åt inget till 15-mellis när jag kom hem men jag fick ju i mig lite innan. Så från och med nu ska JAG styra, jag ska äta så mycket jag vill till middag; både förrätt, varmrätt och efterrätt. Godis och chips och sånt efteråt om det serveras. Jag ska våga tro på J; när man äter utan att tänka hamnar man automatiskt på sin kropps naturliga vikt och då kan man äta det man känner för för allt tas inte upp normala hunger- mättnads- och sugenkänslor kommer tillbaka så jag kommer inte vräka i mig massor. J och läkarna säger också att min normalvikt är ganska låg så jag kommer vara smal men kunna äta som jag vill. Visst låter det bra?
Nu måste jag ner och duscha för snart kommer gästerna, äldsta sonen är lika gammal som jag och väldigt snygg:) Åh, jag vill så gärna ha en pojkvän... Tror tyvärr inte att det kommer hända för jag tycker att jag är för dålig för det, för ful och för konstig. Men drömma kan man ju alltid.
Till alla som läser och kommenterar: jag blir så himla glad för alla kommentarer! Fortsätt gärna stötta och peppa, det gör kampen lättare!
Uppdatering 2:
Många inlägg nu, haha. Men de är postiva så det är ju bra!
Spegelboreonde som jag tyvärr fortfarande är kunde jag inte låta bli att gå in i min syster rum och titta i helfigursspegeln (jag får inte ha någon i mitt rum än men jag ska prata med J om det).
Och jag fick nästan tårar i ögonen så glad som jag blev! Jag ÄR smal och fin fast jag har ätit både en stor och jobbig frukost, choklad och massa onyttigt flera gånger. Men det går att må bra OCH vara smal! Tänk på det! Ni (och jag) kommer aldrig vara ens en tusendel så lyckliga som skelett som jag är nu. "Hemligheten" är att få hjälp, äta och njuta av livet!
Spegelboreonde som jag tyvärr fortfarande är kunde jag inte låta bli att gå in i min syster rum och titta i helfigursspegeln (jag får inte ha någon i mitt rum än men jag ska prata med J om det).
Och jag fick nästan tårar i ögonen så glad som jag blev! Jag ÄR smal och fin fast jag har ätit både en stor och jobbig frukost, choklad och massa onyttigt flera gånger. Men det går att må bra OCH vara smal! Tänk på det! Ni (och jag) kommer aldrig vara ens en tusendel så lyckliga som skelett som jag är nu. "Hemligheten" är att få hjälp, äta och njuta av livet!
Uppdatering:
Tönkte bara säga att nu tog jag faktiskt lite mer choklad. Jag har tre chokladkakor med olika fyllning så jag bryter en bit av alla tre. Tillsammans blir bitarna ungefär som en vanlig stor ruta som de mörka chokladerna (Lindt's och såna) är.
De två mörka är lite beska, tyckte om mörk choklad förut (eller tvingade jag mig till det för att det var "nyttigast"?!) men den ljusa är så god! Bara smälter i munnen... Dessutom är den fylld med kokos som råkar vara en av mina absoluta favoritsmaker!
De två mörka är lite beska, tyckte om mörk choklad förut (eller tvingade jag mig till det för att det var "nyttigast"?!) men den ljusa är så god! Bara smälter i munnen... Dessutom är den fylld med kokos som råkar vara en av mina absoluta favoritsmaker!
God och glad!
Sitter och läser bloggar (borde plugga, sista inlämningen innan sommarlovet! Är det förresten någon som kan någonting om reklam som skulle kunna hjälpa mig lite?) och äter CHOKLAD. Inte helt ångestfritt, men gott. I och för sig sitter jag inte bara och äter spontant utan har bestämt innan hur mycket jag får äta (ungefär som en stor ruta mörk choklad just nu) men med tanke på att det är långt över ett år sen sist jag åt choklad tycker jag faktiskt att det är bra!
Tyvärr har jag fortfarande ångest från igårkväll och imorse. Det blev tacos till middag och sen en liten Ben & Jerry's Chocolate Fudge Brownie. Gillade inte riktigt den, det var för mycket choklad.
I alla fall, tacos är jobbigt för att jag inte vet hur mycket kalorier det innehåller. Om jag ska vara realistisk vet jag ju att det inte är speciellt mycket eftersom det är så mycket grönsaker, inte alls lika mycket som en normal lunch eller middag. Så de där femton tacochipsen jag faktiskt vågade mig på, grönsakerna jag la bredvid själva tacon och gen extra guacamolen och gräddfilen borde inte vara så farliga. De kanske faktiskt var bra; gjorde middagen mer komplett kalorimässigt? Ändå känns det som att de har gjort mig många kilo tyngre men så kan det väl ändå inte vara...?
Nej, det kan det inte.
Åt även två Pringles-chips, två rutor Marabou mörk choklad med nougat (från en 100-grams kaka, inte de största rutorna), sju majschips (såna kryddade som brukar finnas där naturgodiset finns) och fyra små lakristuggummin från Stimorol (vanliga sockerfria i påse).
Jag blev PROPPMÄTT (OBEHAGLIGT!) och ville strunta i glassen men sen tänkte jag: "Nej, det är inte friskt. Har man köpt en glass så äter man den. Jag kan hoppa över saker senare, när jag är helt frisk, men inte nu. Jag ska utmana allt jobbigt och se om jag verkligen är en stor koloss imorgon". Det var skitjobbigt men nu känns det bra att jag gjorde det. Och jag blev inte så enormt fet. Det känns så, men det syns inte särskilt mycket i spegeln.
När jag tänker efter kämpande jag faktiskt riktigt ordentligt igår.
Till lunch blev det thaisoppa med kyckling som inte var genomskinlig, misstänker att det var något väldigt jobbigt i men jag vet inte säkert. Till det tog jag sallad med balsamvinäger på (när ska jag våga mig på vanlig dressing?) och en ganska tunn skiva vit baguette som jag doppade. Blev även här väldigt mätt men jag tog ändå en likadan brödskiva till bara för att det var så gott. Drack vatten och det ska jag inte men drickan där jag äter lunch är så dyr så jag vill inte ta den trots att mamma och pappa betalar och jag vet att det inte spelar dem någon roll vad jag tar.
Till mellis när jag kom hem blev det något jag har LÄNGTAT efter: två vita mackor, en med jordnötssmör och en med hjortronsylt, och en kopp Obo'y. Det var jobbigt, både för att det är så mycket socker i och för att det är bra mycket mer kalorier i det än i mitt vanliga mellis, men rätt gott. Inte så gott att jag kommer ta det varje dag men om jag är sugen på det. Dessutom känns det bra att veta att jag kan ta det om jag vill men att det inte var så gott att jag kommer tappa kontrollen.
Okej, chokladen är uppäten (ljus ÄR godare än mörk!) och ångesten trycker på. Men den ska inte få ta över, inte nu. Jag ska snart till affären och köpa lite grejer till lunchen som blir tacos igen eftersom det finns rester kvar, det var gott och , svagt nog, för att det blir mindre kalorier. Fast jag ska också köpa godis i affären så det gör inte så det går nog jämnt ut ändå. Det är bara dåligt att jag måste kompensera för det, det är ju inte friskt.
Det känns bra nu att chokladkakorna jag åt ifrån nyss nu ligger väl synliga på mitt sängbord utan att jag äter upp dem och sen kräks eller nåt. Det har hänt några gånger innan jag hamnade på behanling och innan jag mådde som sämst för då åt jag ingenting, tappade inte ens kontrollen ibland. Jag är mätt och helt enkelt inte sugen på dem.
Härligt att veta att jag kan äta dem om jag vill men att jag inte behöver. JAG har kontrollen nu.
Det är det här som är riktig kontroll; att äta om jag är hungrig eller sugen och låta bli när jag inte är det. Det är frihet!
I torsdags var jag på kliniken och fick några bra besked:
- Jag behöver inte väga upp maten, varken lunch eller middag, så länge jag håller vikten. Egentligen ska man först äta på en slags dator som väger upp hur mycket jag tar och hur snabbt jag äter det, om jag äter normalt liksom.
- Jag har gått ner lite. Det positiva med det är att jag nu vet att jag itne går upp av att äta mycket och onyttigt. Jag kan och ska äta ännu mera! Nu tycker jag faktiskt att det är bra att jag har så pass bra förbränning och dessutom gillar att röra mig.
- Jag har fått ett nytt matschema (det sista jag kommer få). Det till första mitt allra första schema som var till för att jag skulle stanna i viktnedgången. Det är väldigt lågt (lägsta man kunde ha på min klinik) eftersom kroppen var inställd på svält så det behövdes inte mycket för att sluta gå ner. Det fick ta max 45 minuter per måltid (fast man fick alltid mer tid och stöd när man inte hann) men det var ändå inte många gånger jag klarade att äta allt jag skulle. Det andra är mitt nya!
Tyvärr har jag fortfarande ångest från igårkväll och imorse. Det blev tacos till middag och sen en liten Ben & Jerry's Chocolate Fudge Brownie. Gillade inte riktigt den, det var för mycket choklad.
I alla fall, tacos är jobbigt för att jag inte vet hur mycket kalorier det innehåller. Om jag ska vara realistisk vet jag ju att det inte är speciellt mycket eftersom det är så mycket grönsaker, inte alls lika mycket som en normal lunch eller middag. Så de där femton tacochipsen jag faktiskt vågade mig på, grönsakerna jag la bredvid själva tacon och gen extra guacamolen och gräddfilen borde inte vara så farliga. De kanske faktiskt var bra; gjorde middagen mer komplett kalorimässigt? Ändå känns det som att de har gjort mig många kilo tyngre men så kan det väl ändå inte vara...?
Nej, det kan det inte.
Åt även två Pringles-chips, två rutor Marabou mörk choklad med nougat (från en 100-grams kaka, inte de största rutorna), sju majschips (såna kryddade som brukar finnas där naturgodiset finns) och fyra små lakristuggummin från Stimorol (vanliga sockerfria i påse).
Jag blev PROPPMÄTT (OBEHAGLIGT!) och ville strunta i glassen men sen tänkte jag: "Nej, det är inte friskt. Har man köpt en glass så äter man den. Jag kan hoppa över saker senare, när jag är helt frisk, men inte nu. Jag ska utmana allt jobbigt och se om jag verkligen är en stor koloss imorgon". Det var skitjobbigt men nu känns det bra att jag gjorde det. Och jag blev inte så enormt fet. Det känns så, men det syns inte särskilt mycket i spegeln.
När jag tänker efter kämpande jag faktiskt riktigt ordentligt igår.
Till lunch blev det thaisoppa med kyckling som inte var genomskinlig, misstänker att det var något väldigt jobbigt i men jag vet inte säkert. Till det tog jag sallad med balsamvinäger på (när ska jag våga mig på vanlig dressing?) och en ganska tunn skiva vit baguette som jag doppade. Blev även här väldigt mätt men jag tog ändå en likadan brödskiva till bara för att det var så gott. Drack vatten och det ska jag inte men drickan där jag äter lunch är så dyr så jag vill inte ta den trots att mamma och pappa betalar och jag vet att det inte spelar dem någon roll vad jag tar.
Till mellis när jag kom hem blev det något jag har LÄNGTAT efter: två vita mackor, en med jordnötssmör och en med hjortronsylt, och en kopp Obo'y. Det var jobbigt, både för att det är så mycket socker i och för att det är bra mycket mer kalorier i det än i mitt vanliga mellis, men rätt gott. Inte så gott att jag kommer ta det varje dag men om jag är sugen på det. Dessutom känns det bra att veta att jag kan ta det om jag vill men att det inte var så gott att jag kommer tappa kontrollen.
Okej, chokladen är uppäten (ljus ÄR godare än mörk!) och ångesten trycker på. Men den ska inte få ta över, inte nu. Jag ska snart till affären och köpa lite grejer till lunchen som blir tacos igen eftersom det finns rester kvar, det var gott och , svagt nog, för att det blir mindre kalorier. Fast jag ska också köpa godis i affären så det gör inte så det går nog jämnt ut ändå. Det är bara dåligt att jag måste kompensera för det, det är ju inte friskt.
Det känns bra nu att chokladkakorna jag åt ifrån nyss nu ligger väl synliga på mitt sängbord utan att jag äter upp dem och sen kräks eller nåt. Det har hänt några gånger innan jag hamnade på behanling och innan jag mådde som sämst för då åt jag ingenting, tappade inte ens kontrollen ibland. Jag är mätt och helt enkelt inte sugen på dem.
Härligt att veta att jag kan äta dem om jag vill men att jag inte behöver. JAG har kontrollen nu.
Det är det här som är riktig kontroll; att äta om jag är hungrig eller sugen och låta bli när jag inte är det. Det är frihet!
I torsdags var jag på kliniken och fick några bra besked:
- Jag behöver inte väga upp maten, varken lunch eller middag, så länge jag håller vikten. Egentligen ska man först äta på en slags dator som väger upp hur mycket jag tar och hur snabbt jag äter det, om jag äter normalt liksom.
- Jag har gått ner lite. Det positiva med det är att jag nu vet att jag itne går upp av att äta mycket och onyttigt. Jag kan och ska äta ännu mera! Nu tycker jag faktiskt att det är bra att jag har så pass bra förbränning och dessutom gillar att röra mig.
- Jag har fått ett nytt matschema (det sista jag kommer få). Det till första mitt allra första schema som var till för att jag skulle stanna i viktnedgången. Det är väldigt lågt (lägsta man kunde ha på min klinik) eftersom kroppen var inställd på svält så det behövdes inte mycket för att sluta gå ner. Det fick ta max 45 minuter per måltid (fast man fick alltid mer tid och stöd när man inte hann) men det var ändå inte många gånger jag klarade att äta allt jag skulle. Det andra är mitt nya!
Frukost:
1 knäckemacka, 1 msk keso mjölk/juice/proviva, 1,5 dl näringsdryck
10-mellis:
0,5 frukt, 1 dl mjölk/juice/proviva, 1 dl näringsdryck.
Lunch:
50 g lagad mat (utan sås), 1 dl mjölk/juice/proviva, 1,5 dl näringsdryck
15-mellis:
1 skorpa, 1 msk keso, 1 dl mjölk/juice/proviva, 1 dl näringsdryck
Middag:
50 g lagad mat (utan sås), 1,5 dl mjölk/juice/proviva
Kvällsmellis:
1 frukt, 1 dl mjölk/juice/proviva
Frukost:
Fritt!
10-mellis:
Fritt!
Lunch:
Fritt!
15-mellis:
Fritt!
Middag:
Fritt!
Kvällsmellis:
Fritt!
Bra va?! Jag är jättestolt över det! Att det är fritt beytder att jag ska äta men får ta vad och hurmycket eller lite jag vill. Egentligen är schemat mest för att personalen på kliniken inte ska tro att jag ljuger eller så när jag är där eller att någon har tappat bort mitt schema så jag måste inte äta de här målen om jag inte vill. Oftast gör jag ändå det (hoppar över 10-mellis rätt ofta) för att det känns som en bra matdag.
Nu ska jag snart ta lunch fast först måste jag till affären. Frågan är bara om jag ska göra som sjukdomen vill och gå hela vägen (det är rätt långt, tar nog nästan en timme fram och tillbaka) eller om jag ska göra som JAG vill; ta moppen? Det är dåligt väder och ser inte alls skönt ut plus att det bara tar max en kvart dit och hem med moppen (inte räknat med tiden i affären på något av alternativen). Förresten har jag ju opererat foten för ett tag sen och har fortfarande ont, behöver tiden till annat än att förbränna och ska utmana det jobbiga så det blir nog moppen.
PS. Säg gärna till om ni kan något om reklam och marknadsföring och skulle kunna svara på några frågor om det!DS.
Lalala
Bra dag idag! Jag har massa bra saker att berätta så det blir lite kortfattat (hoppas jag) och jag kommer säkert glömma något. Men men:
Knappt någon ångest alls trots att jag har ätit salladsbuffé utan att väga upp maten (har inte vägt lunchen sen i måndags nu, det går bättre och bättre!) med sallad, coctailtomater, gurkstavar, några pastaskruvar med pesto för att se om jag gillade det (men tyckte faktiskt inte om, superskönt att tycka att något är äckligt!), lite nudlar (smaklösa så rätt äckliga de också), en liten kycklingfilé, lite keso med någon sorts örtdressing, mangosalsa och MOZZARELLA. Det var tredje dagen i rad nu med någon sorts sallad till lunch och ingen annan dricka än vatten eller lightläsk men jag har tagit en (tunn) macka med lite SMÖR på till luncherna också. Jättegott mörkt bröd med russin i men det är lite jobbigt för jag gissar att det är sötat med sirap eller något sånt och jag har bara ätit osötat bröd de senaste två åren. Äsch, gott är det ju så jag ska inte tänka på det!
En annan god sak är godis som jag har ätit nu på eftermiddagen och ska ta ikväll det som är kvar, vägde upp det men tog dubbelt så mycket som godisalternativet på schemat för jag har inte ätit några mellis idag. Först tänkte jag plocka ur så att det inte blev så mycket men jag ville ju äta allt det jag hade lagt i påsen och jag visste att jag behövde kompensera för mellisarna och lunchen. Men det gör jag så gärna, jag SKA ju bli frisk nu!
Igår till mellis blev det en liten burk Ben & Jerry's Chunky monkey. Gillade inte riktigt, smakade för mycket som flourtabletter med banansmak. Förstår faktiskt inte riktigt den här B&J-hypen; SÅ fantastiska tycker jag inte att det är. Men jag ska testa fler smaker, kanske finns någon jag gillar. Tycker att den där Alaska-någonting verkar rätt god men den finns bara i stora förpackningar så då får den räcka till 15-mellis fyra gånger.
Igår åt jag laxspett till lunch utan att pilla bort någon del av fisken! Det tycker jag var väldigt bra gjort för det har inte gått förut. Men jag åt ute med chefen på min praktikplats och en tant hon känner så det var bättre att itne pilla. Chefen, kan kalla henne B, frågade om jag tyckte att det var gott. Först spred sig paniken och skammen men jag tog mig samman och tänkte efter och ja, det var gott så jag svarade henne ärligt vad jag tyckte. Känns bra att jag gjorde det.
På lunchen idag blev jag MÄTT!!! Har inte blivit det på jättelänge, eller jag har inte vetat hur det ska kännas vilket har gjort att jag heller inte har vetat när jag ska sluta äta. Men idag helt plötsligt blev det bara som att kroppen visste när den inte behövde mer och jag kunde sluta äta utan att tänka på det. Fantastisk känsla! Hoppas den kommer varje gång jag äter nu så att jag kan bli mer säker på hur jag ska äta.
Jag blev faktiskt mätt igår till middagen också men då hade jag följt schemat och blev proppmätt. Nu tänker jag snart sluta med schemat helt om jag lär mig när jag ska sluta äta och ändå lyckas hålla vikten. J vet inte om det och hon vill nog inte att jag gör det än men jag känner mig ganska redo och då tycker jag att det är bättre att köra på, innan det vändet eller kommer något bakslag.
En viktig sak som hände i eftermiddags: jag solade. Låter kanske inte särskilt speciellt men jag hade bara på mig en kjol som jag vek upp långt och ett vitt linne som jag också drog upp. Man (mamma, pappa och lillasyster) såg alltså både min MAGE och mina LÅR. Jag drog ner linnet lite när de kom ut men de såg ändå (tror i och för sig inte att de kollade men det var synligt så om man ville se så gick det). Jobbigt men i sommar ska jag faktiskt BADA och visa mig i bikini så det är lika bra att börja träna på det redan nu! Det är också lättare om jag har lite färg innan jag visar hela kroppen.
Nu till en grej jag skulle bli så oerhört tacksam om ni kunde hjälpa mig med!
Jag har oftast inte så svårt för att prata med människor, inte i början i alla fall. Men när jag är med B har jag INTE EN ANING om vad jag ska säga! Känner mig så klumpig, i vägen och framför allt osocial och konstig när jag inte har en enda sak att säga eller fråga om. Det står helt stilla i huvudet och det enda jag kan tänka är "men kom på något att säga då! Säg något, idiot!". Hon pratar inte med mig heller direkt, eller hon börjar men dum som är har jag inget att säga! Det här är illa för B pratar MYCKET med ALLA! Men med mig går det liksom inte. Hon är lite drygt trettio år och hennes stora intresse är hästar och det gillar jag också men jag är inte duktig på det än och kan därför inte komma med några smarta frågor eller kommentarer och inte heller delta i hästdiskussioner.
SNÄLLA, SNÄLLA!!! GE MIG TIPS PÅ VAD JAG KAN GÖRA OCH PRATA OM!!! JAG VILL SÅ GÄRNA LÄRA KÄNNA HENNE FÖR HON VERKAR TOPPEN OCH JAG VILL INTE VARA SÅ HÄR KONSTIG MER!!! TACK PÅ FÖRHAND!!!
Lite förydligande: B verkar inte ha så mycket att säga till mig heller, så det blir mycket jobbiga tystnader... Jag skulle vilja att jag kunde bara få i gång en konversation mellan oss, att hon såg att jag faktiskt vill prata med henne. Att jag kan vara pratsam, rolig, tillföra något...
Knappt någon ångest alls trots att jag har ätit salladsbuffé utan att väga upp maten (har inte vägt lunchen sen i måndags nu, det går bättre och bättre!) med sallad, coctailtomater, gurkstavar, några pastaskruvar med pesto för att se om jag gillade det (men tyckte faktiskt inte om, superskönt att tycka att något är äckligt!), lite nudlar (smaklösa så rätt äckliga de också), en liten kycklingfilé, lite keso med någon sorts örtdressing, mangosalsa och MOZZARELLA. Det var tredje dagen i rad nu med någon sorts sallad till lunch och ingen annan dricka än vatten eller lightläsk men jag har tagit en (tunn) macka med lite SMÖR på till luncherna också. Jättegott mörkt bröd med russin i men det är lite jobbigt för jag gissar att det är sötat med sirap eller något sånt och jag har bara ätit osötat bröd de senaste två åren. Äsch, gott är det ju så jag ska inte tänka på det!
En annan god sak är godis som jag har ätit nu på eftermiddagen och ska ta ikväll det som är kvar, vägde upp det men tog dubbelt så mycket som godisalternativet på schemat för jag har inte ätit några mellis idag. Först tänkte jag plocka ur så att det inte blev så mycket men jag ville ju äta allt det jag hade lagt i påsen och jag visste att jag behövde kompensera för mellisarna och lunchen. Men det gör jag så gärna, jag SKA ju bli frisk nu!
Igår till mellis blev det en liten burk Ben & Jerry's Chunky monkey. Gillade inte riktigt, smakade för mycket som flourtabletter med banansmak. Förstår faktiskt inte riktigt den här B&J-hypen; SÅ fantastiska tycker jag inte att det är. Men jag ska testa fler smaker, kanske finns någon jag gillar. Tycker att den där Alaska-någonting verkar rätt god men den finns bara i stora förpackningar så då får den räcka till 15-mellis fyra gånger.
Igår åt jag laxspett till lunch utan att pilla bort någon del av fisken! Det tycker jag var väldigt bra gjort för det har inte gått förut. Men jag åt ute med chefen på min praktikplats och en tant hon känner så det var bättre att itne pilla. Chefen, kan kalla henne B, frågade om jag tyckte att det var gott. Först spred sig paniken och skammen men jag tog mig samman och tänkte efter och ja, det var gott så jag svarade henne ärligt vad jag tyckte. Känns bra att jag gjorde det.
På lunchen idag blev jag MÄTT!!! Har inte blivit det på jättelänge, eller jag har inte vetat hur det ska kännas vilket har gjort att jag heller inte har vetat när jag ska sluta äta. Men idag helt plötsligt blev det bara som att kroppen visste när den inte behövde mer och jag kunde sluta äta utan att tänka på det. Fantastisk känsla! Hoppas den kommer varje gång jag äter nu så att jag kan bli mer säker på hur jag ska äta.
Jag blev faktiskt mätt igår till middagen också men då hade jag följt schemat och blev proppmätt. Nu tänker jag snart sluta med schemat helt om jag lär mig när jag ska sluta äta och ändå lyckas hålla vikten. J vet inte om det och hon vill nog inte att jag gör det än men jag känner mig ganska redo och då tycker jag att det är bättre att köra på, innan det vändet eller kommer något bakslag.
En viktig sak som hände i eftermiddags: jag solade. Låter kanske inte särskilt speciellt men jag hade bara på mig en kjol som jag vek upp långt och ett vitt linne som jag också drog upp. Man (mamma, pappa och lillasyster) såg alltså både min MAGE och mina LÅR. Jag drog ner linnet lite när de kom ut men de såg ändå (tror i och för sig inte att de kollade men det var synligt så om man ville se så gick det). Jobbigt men i sommar ska jag faktiskt BADA och visa mig i bikini så det är lika bra att börja träna på det redan nu! Det är också lättare om jag har lite färg innan jag visar hela kroppen.
Nu till en grej jag skulle bli så oerhört tacksam om ni kunde hjälpa mig med!
Jag har oftast inte så svårt för att prata med människor, inte i början i alla fall. Men när jag är med B har jag INTE EN ANING om vad jag ska säga! Känner mig så klumpig, i vägen och framför allt osocial och konstig när jag inte har en enda sak att säga eller fråga om. Det står helt stilla i huvudet och det enda jag kan tänka är "men kom på något att säga då! Säg något, idiot!". Hon pratar inte med mig heller direkt, eller hon börjar men dum som är har jag inget att säga! Det här är illa för B pratar MYCKET med ALLA! Men med mig går det liksom inte. Hon är lite drygt trettio år och hennes stora intresse är hästar och det gillar jag också men jag är inte duktig på det än och kan därför inte komma med några smarta frågor eller kommentarer och inte heller delta i hästdiskussioner.
SNÄLLA, SNÄLLA!!! GE MIG TIPS PÅ VAD JAG KAN GÖRA OCH PRATA OM!!! JAG VILL SÅ GÄRNA LÄRA KÄNNA HENNE FÖR HON VERKAR TOPPEN OCH JAG VILL INTE VARA SÅ HÄR KONSTIG MER!!! TACK PÅ FÖRHAND!!!
Lite förydligande: B verkar inte ha så mycket att säga till mig heller, så det blir mycket jobbiga tystnader... Jag skulle vilja att jag kunde bara få i gång en konversation mellan oss, att hon såg att jag faktiskt vill prata med henne. Att jag kan vara pratsam, rolig, tillföra något...
Ångest som ska bekämpas!
Sitter här med hur mycket ångest som helst. Vet inte varför, har inte gjort så jättemycket jobbiga saker idag. Eller jo- jag har ätit lunch utan att väga upp den för första gången på över ett år! Obeskrivligt svårt! Och dessutom druckit en 20 cl MER jordgubb. Jag drack inte upp hela och det känns väldigt jobbigt att inte veta exakt hur mycket jag har fått i mig. Jag har nog fått i mig mindre än jag egentligen ska så det borde vara lugnt men eftersom jag inte kan veta exakt kalorimängd är det OUTHÄRDLIGT. Tycker att jag är alldeles för tjock också, kan inte låta bli att titta och klämma och känna på allt överflödigt på min kropp.
Men i stället för att göra som förut, alltså kompensera för de eventuella extrakalorierna jag har fått i mig ska jag snart gå ner och ta mitt mellis som vanligt. Jag har fritt nu på kvällen men det brukar bli samma sak varje dag ändå vilket är lite tråkigt men känns säkert. Om någon har några bra tips på vad jag kan äta på kvällen så dela gärna med er!
Jag har funderat på om jag kanske borde ta mer till melliset idag egentligen när jag mår så dåligt? Jag BORDE ju göra det... men det är så lätt att ge vika för ångesten och ta det gamla vanliga. Det skulle nog i alla fall vara bra om jag bytte mellis, även om det blir ett annat med lika mycket, bara för att bryta invanda mönster och bli lite mer spontan. Frågan är bara vad jag ska ta i så fall för jag är verkligen inte ett dugg hungrig. Mina hungers- och mättnadskänslor fungerar inte riktigt som de ska än och det gör det väldigt svårt att äta "normalt". Kanske tar två mackor med pålägg (som jag inte ska mäta upp den här gången). Eller det gamla vanliga.
Har haft kul idag och kommer nog få det imorgon och resten av veckan också. Det är så skönt att slippa kliniken mer och mer nu när jag VILL bli bra, innan ville jag vara där för att känna att jag var sjuk på riktigt. Det är bra att inte vara hemma lika mycket nu heller; träffa mer människor, vara ute, göra den roliga saken och bland det viktigaste: förändra matbeteendet. Jag tränar på att äta borta, att inte kunna styra över hur maten tillagas, att äta med andra än de jag är van vid, att äta vid olika tider och att ta eget ansvar. Ska jag börja skolan i höst måste ju allt funka, det är inte kul att vara den som alltid bantar och aldrig äter, då får man inte mycket kompisar. Och kompisar är något jag saknar så mycket nu, har bara en kvar som fortfarande bor i Sverige (ett par andra kommer tillbaka i sommar men har varit borta länge) och henne umgås jag knappt med, vill inte vara den som alltid ringer och hänger efter liksom.
Ännu en bra sak med att komma ut lite är att jag inte bråkar lika mycket med mamma och pappa (fast de blir väldigt arga när jag väl bråkar med dem, även om det bara blir någon gång i veckan. Jag förstår inte det; alla bråkar/ skriker väl ibland?! När jag gör det börjar de prata om att jag kanske inte kan bo hemma hela tiden och att jag gör så att mamma och resten av familjen mår dåligt. Ser de inte hur håtr jag kämpar? Är det inte värt något för dem? De har ju tjatat om det så länge och nu gör jag äntligen det men ingen märker något...). Jag slipper också höra min syster och bråken med henne om maten.
Nu ska jag ner och utmana sjukdomen, ÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHH!!!!!! Men jag SKA ju bli frisk!
Just det, TACK ni som svarade på förra inlägget! Jag blev väldigt lättad av att höra att de
Jaha...
Jag berättade idag för J att jag tycker att en del saker är goda men att jag skäms så otroligt mycket för det. Hon frågade mig inte vad jag tyckte var gott utan sa bara att jag inte behöver tala om det för någon, att jag ibland vågar erkänna det för mig själv är steg framåt. Jag kan säga det till vem jag vill när jag känner mig redo att göra det, ingen press. Jag blev bara lite besviken på att hon inte frågade om det var något särskilt som var gott för jag kände mig lite redo att berätta för henne om en sak jag åt i helgen som jag verkligen blev förvånad över hur gott det var. Jaja, jag får säga det en annan gång. Hon är i alla fall så himla bra! Vilken tur att jag har fått en så bra behandlare. Fast det tyckte jag itne riktigt att hon var från början, då var hon bara dum, korkad, elak, hemsk och hade ett dåligt arbetssätt. Så var det ju säkert inte, det var väl bara det att jag var så sjuk att jag hatade alla som försökte hjälpa mig. Jag var också J:s första patient så hon var inte riktigt van och dessutom kände vi inte varandra. Nu när jag känner henne och framför allt hon känner mig är allt mycket lättare, jag kan vara helt ärlig och vi har väl hittat något slags "samarbete" (hon bestämmer ju men jag litar på henne) så att behandlingen funkar. I och för sig dröjde det länge, ända tills för någon månad sen, innan jag började göra mycket av det hon/vi bestämde men jag har ändå haft stort förtroende för henne nästan sen början. Jag gillar henne verkligen nu (för det mesta, inte idag då hon hade beställt LASANGE till mig till lunch, FÖRBJUDEN MAT!!!) och hon har ju faktiskt räddat mitt liv och gjort det värt att leva!
Idag har jag gjort två roliga saker och varit på kliniken vilket inte alls är speciellt kul men idag var det absolut nödvändigt. Det har varit så mycket jobbigt i helgen...
Imorgon och resten av veckan blir det kul, då ska jag göra den där saken jag inte kan berätta vad det är. Jag mår i alla fall bra av det.
Som jag skrev i förra inlägget, men som ingen svarade på, undrar jag om 53 kg är mycket? Jag kommer nog väga ungefär så mycket (om jag inte redan gör det). Är 166-167 cm lång så jag vet att mitt BMI inte är speciellt högt men i filmen jag såg i helgen vägde de 58 respektive 60 när de var höggravida så jag skulle verkligen vilja veta om min vikt är normal, eller de två gravida kvinnornas för den delen.
Egentligen tycker jag inte om att skriva om sånt här i min blogg men det skulle vara så skönt att veta, att inte gå runt och undra hela tiden och jag är inte riktigt objektiv när det gäller detta så någon "normal" kanske kan vara snäll att hjälpa mig?
Idag har jag gjort två roliga saker och varit på kliniken vilket inte alls är speciellt kul men idag var det absolut nödvändigt. Det har varit så mycket jobbigt i helgen...
Imorgon och resten av veckan blir det kul, då ska jag göra den där saken jag inte kan berätta vad det är. Jag mår i alla fall bra av det.
Som jag skrev i förra inlägget, men som ingen svarade på, undrar jag om 53 kg är mycket? Jag kommer nog väga ungefär så mycket (om jag inte redan gör det). Är 166-167 cm lång så jag vet att mitt BMI inte är speciellt högt men i filmen jag såg i helgen vägde de 58 respektive 60 när de var höggravida så jag skulle verkligen vilja veta om min vikt är normal, eller de två gravida kvinnornas för den delen.
Egentligen tycker jag inte om att skriva om sånt här i min blogg men det skulle vara så skönt att veta, att inte gå runt och undra hela tiden och jag är inte riktigt objektiv när det gäller detta så någon "normal" kanske kan vara snäll att hjälpa mig?
Men jag då?
OBS! Har massor att skriva så varning för ett långt och osammanhängande inlägg... Har delat upp det i mindre stycken så att nån kanske orkar läsa något av det och svara på någon av mina frågor.
Idag känns det inte alls bra. Är helt gråtfärdig och allt känns hopplöst.
Ångesten är STOR fast jag hade egentligen inte väntat mig något annat så mycket förbjudit som jag har kämpat i mig. Men jag SKA ju bli frisk (vill inte det just nu men det ska vara mitt mantra, förut sa jag bara att jag för tjock hela tiden och då tyckte jag verkligen det så jag ska testa om det här funkar)! Nu är jag mätt efter middagen och vill helst bara känna den där tomma, rena känslan som kommer när jag inte har ätit på länge som talar om hur stark och duktig jag har varit och att belöningen kommer komma. Jag VET ju att den belöningen inte är något att ha så varför känns det så?!
Igår köpte jag i alla fall godis som jag tänkte att jag ska äta ikväll. Nu vill jag absolut inte men bestämt är bestämt så det blir så nu. Dessutom har jag kompenserat så mycket för det så jag måste ta det...
En till jobbig sak, förutom maten, som har varit den här helgen är att jag har träffat massa människor jag inte har sett sen i somras då jag vägde över tio kilo mindre än jag gör nu. Jag vet ju att mår bättre och ser bättre ut men det är ändå jobbigt att de inte har sett mig sen jag var så smal. Flera av dem har frågat hur jag mår och jag har svarat att tack, det är mycket bättre och de säger att det syns på mig också, jag ser verkligen friskare ut. Jag vet att de säger det i all välmening och jag blir lite glad för det men samtidigt blir jag väldigt ledsen. Eller sjukdomen straffar mig så att jag blir ledsen för ser jag inte vad jag har gjort med min kropp? Folk tycker att jag ser bättre och friskare ut. Haha, vilket hån. Undrar vad de egentligen tänker och säger bakom ryggen på mig?! "Jävla fetto", "Är det verkligen hon?!", "Hur kan man bli så där stor?", "Hur MYCKET trycker hon i sig, tror hon verkligen att hon behöver mat?" kanske?
Visst känns det bra att bli bättre och må bättre men det går så snabbt. Är jag så fet nu som jag fruktade när jag lades in?! På bara elva månader och tre veckor har jag blivit ett groteskt monster!
NEJ, inte tänka så. Det stämmer inte, det vet jag. Eller?
En tredje otroligt jobbig och svårt sak är min systers ätstörning.
Dagen efter att jag har varit på behandlingen i precis ett år ska hon dit på utredning. Det känns hemskt att hon ska till samma ställe som jag (fast en annan avdelning) trots att jag vet vilken BRA hjälp det är och trots att hon troligen kommer att bli bra där. Så varför vill jag inte att hon ska dit?
Jag förstår inte riktigt själv men jag antar att det beror på att hon tar ifrån mig MIN sjukdom och gör den till SIN (hon kommer nog inte få samma diagnos pga att hon inte har fått gå ner så mycket och hon blir nog frisk snabbare). Det betyder väl att hon kommer få all uppmärksamhet också? Jag kommer väl försvinna igen? Jag är livrädd för det. Det kommer vara henne alla frågar efter, frågar hur hon mår, pratar med, ser, har tid för. Jag vet att jag har fått det där redan men jag har alltid upplevt det som att hon har varit den som har fått mest uppmärksamhet. Dessutom känns det svårt att hon får det nu medan jag försöker bli frisk och också behöver finnas. Mamma & pappa säger hela tiden att de snart inte har någon kraft kvar så jag antar att de inte orkar med mig längre och det gör ont att tänka så. Det är ju trots allt mitt fel att hela familjen mår dåligt, att min syster ska få synas mest igen. Jag vill egentligen inte tävla eller jämföra mig med henne men jag har märkt att uppmärksamheten känns ganska bra. Fast jag vill ju vara mig själv också, och vara självständig som sjuttonåringar ska vara.
Visst är det sjukt att vara avundsjuk på någon som är sjuk? Speciellt när man själv har eller har haft samma sjukdom men lyckats bli bättre. Känner mig så jävla dålig som vill vara sjuk igen. Idag har i alla fall varit en delvis bra dag och jag har känt varför jag ska leva.
En fjärde sak som påverkar mitt mående är att jag har vägt mig både idag och igår. Får ABSOLUT inte gör det men jag kunde bara inte låta bli. Samma vikt båda dagarna och jag tyckte inte att den var så hemskt ända till jag kom att tänka på att senast jag vägde mig på just den där vågen stannade siffrorna på 45,6. Exakt sju kilo mindre än nu. Sen såg jag på "Brudens far 2" igår eller förrgår och där sa de att dottern och mamman som båda var höggravida vägde 60 respektive 58 kilo. HÖGGRAVIDA. Jag väger 52,6 och är så långt ifrån gravid man kan komma så nu undrar jag hur mycket som är normalt egentligen? Väger de flesta runt sextio när de ska ha barn? HUR kan jag vara så här gigantisk?!?!?! Vet nte om vågen visar helt rätt men den visar ju i alla fall ungefär.
Jag har ett dilemma också: ska jag våga berätta för min behandlare att jag tycker att en del saker smakar gott?! Som jag skrev tidigare; det går för fort. Tycker jag att det är gott kanske jag betraktas som fullt frisk och det är jag inte, jag har långt kvar. Men eftersom jag har gjort så många och stora framsteg på så kort tid kanske de tycker att jag klarar resten på egen hand? I och för sig tror jag inte det för kliniken jag går på är väldigt noggranna med friskskrivningar och har kontroller i fem år efteråt men jag är ändå rädd. De kanske är som jag tror att mina föräldrar är; trötta på mig, vill bara bli av med mig. Jag vill inte känna mig så här betydelselös och äcklig...
Men hur tycker ni att jag ska göra? Ska jag vara ärlig och erkänna att jag ibland gillar att äta? Skäms SÅ himla mycket för det...
Nej, nu måste jag göra allt jag kan för att koppla bort ångesten för med den ekande i huvudet, tårarna tryckande bakom ögonlocken och halsen brännande blir det väldigt svårt att få i mig GODISET. Det är ju tillräckligt svårt ändå, liksom.
Jag hoppas att de här tankarna jag har går över snart, att det bara är en tillfällig svacka (HATAR mina djupa svackor när allt bara går bakåt) som beror på att jag är trött och har haft det extra jobbigt i helgen och framför allt idag. Jag har ju haft en del väldigt bra stunder som gör är som små glimtar av hur ett helt friskt liv kan och ska vara, hur mycket jag har missat som jag inte vill missa mer. Får försöka tänka på de ögonblicken för de gör livet värt att leva. Sen har jag ju min roliga sak som inte går att göra om jag är (för) sjuk och den måste jag tänka på!
Idag känns det inte alls bra. Är helt gråtfärdig och allt känns hopplöst.
Ångesten är STOR fast jag hade egentligen inte väntat mig något annat så mycket förbjudit som jag har kämpat i mig. Men jag SKA ju bli frisk (vill inte det just nu men det ska vara mitt mantra, förut sa jag bara att jag för tjock hela tiden och då tyckte jag verkligen det så jag ska testa om det här funkar)! Nu är jag mätt efter middagen och vill helst bara känna den där tomma, rena känslan som kommer när jag inte har ätit på länge som talar om hur stark och duktig jag har varit och att belöningen kommer komma. Jag VET ju att den belöningen inte är något att ha så varför känns det så?!
Igår köpte jag i alla fall godis som jag tänkte att jag ska äta ikväll. Nu vill jag absolut inte men bestämt är bestämt så det blir så nu. Dessutom har jag kompenserat så mycket för det så jag måste ta det...
En till jobbig sak, förutom maten, som har varit den här helgen är att jag har träffat massa människor jag inte har sett sen i somras då jag vägde över tio kilo mindre än jag gör nu. Jag vet ju att mår bättre och ser bättre ut men det är ändå jobbigt att de inte har sett mig sen jag var så smal. Flera av dem har frågat hur jag mår och jag har svarat att tack, det är mycket bättre och de säger att det syns på mig också, jag ser verkligen friskare ut. Jag vet att de säger det i all välmening och jag blir lite glad för det men samtidigt blir jag väldigt ledsen. Eller sjukdomen straffar mig så att jag blir ledsen för ser jag inte vad jag har gjort med min kropp? Folk tycker att jag ser bättre och friskare ut. Haha, vilket hån. Undrar vad de egentligen tänker och säger bakom ryggen på mig?! "Jävla fetto", "Är det verkligen hon?!", "Hur kan man bli så där stor?", "Hur MYCKET trycker hon i sig, tror hon verkligen att hon behöver mat?" kanske?
Visst känns det bra att bli bättre och må bättre men det går så snabbt. Är jag så fet nu som jag fruktade när jag lades in?! På bara elva månader och tre veckor har jag blivit ett groteskt monster!
NEJ, inte tänka så. Det stämmer inte, det vet jag. Eller?
En tredje otroligt jobbig och svårt sak är min systers ätstörning.
Dagen efter att jag har varit på behandlingen i precis ett år ska hon dit på utredning. Det känns hemskt att hon ska till samma ställe som jag (fast en annan avdelning) trots att jag vet vilken BRA hjälp det är och trots att hon troligen kommer att bli bra där. Så varför vill jag inte att hon ska dit?
Jag förstår inte riktigt själv men jag antar att det beror på att hon tar ifrån mig MIN sjukdom och gör den till SIN (hon kommer nog inte få samma diagnos pga att hon inte har fått gå ner så mycket och hon blir nog frisk snabbare). Det betyder väl att hon kommer få all uppmärksamhet också? Jag kommer väl försvinna igen? Jag är livrädd för det. Det kommer vara henne alla frågar efter, frågar hur hon mår, pratar med, ser, har tid för. Jag vet att jag har fått det där redan men jag har alltid upplevt det som att hon har varit den som har fått mest uppmärksamhet. Dessutom känns det svårt att hon får det nu medan jag försöker bli frisk och också behöver finnas. Mamma & pappa säger hela tiden att de snart inte har någon kraft kvar så jag antar att de inte orkar med mig längre och det gör ont att tänka så. Det är ju trots allt mitt fel att hela familjen mår dåligt, att min syster ska få synas mest igen. Jag vill egentligen inte tävla eller jämföra mig med henne men jag har märkt att uppmärksamheten känns ganska bra. Fast jag vill ju vara mig själv också, och vara självständig som sjuttonåringar ska vara.
Visst är det sjukt att vara avundsjuk på någon som är sjuk? Speciellt när man själv har eller har haft samma sjukdom men lyckats bli bättre. Känner mig så jävla dålig som vill vara sjuk igen. Idag har i alla fall varit en delvis bra dag och jag har känt varför jag ska leva.
En fjärde sak som påverkar mitt mående är att jag har vägt mig både idag och igår. Får ABSOLUT inte gör det men jag kunde bara inte låta bli. Samma vikt båda dagarna och jag tyckte inte att den var så hemskt ända till jag kom att tänka på att senast jag vägde mig på just den där vågen stannade siffrorna på 45,6. Exakt sju kilo mindre än nu. Sen såg jag på "Brudens far 2" igår eller förrgår och där sa de att dottern och mamman som båda var höggravida vägde 60 respektive 58 kilo. HÖGGRAVIDA. Jag väger 52,6 och är så långt ifrån gravid man kan komma så nu undrar jag hur mycket som är normalt egentligen? Väger de flesta runt sextio när de ska ha barn? HUR kan jag vara så här gigantisk?!?!?! Vet nte om vågen visar helt rätt men den visar ju i alla fall ungefär.
Jag har ett dilemma också: ska jag våga berätta för min behandlare att jag tycker att en del saker smakar gott?! Som jag skrev tidigare; det går för fort. Tycker jag att det är gott kanske jag betraktas som fullt frisk och det är jag inte, jag har långt kvar. Men eftersom jag har gjort så många och stora framsteg på så kort tid kanske de tycker att jag klarar resten på egen hand? I och för sig tror jag inte det för kliniken jag går på är väldigt noggranna med friskskrivningar och har kontroller i fem år efteråt men jag är ändå rädd. De kanske är som jag tror att mina föräldrar är; trötta på mig, vill bara bli av med mig. Jag vill inte känna mig så här betydelselös och äcklig...
Men hur tycker ni att jag ska göra? Ska jag vara ärlig och erkänna att jag ibland gillar att äta? Skäms SÅ himla mycket för det...
Nej, nu måste jag göra allt jag kan för att koppla bort ångesten för med den ekande i huvudet, tårarna tryckande bakom ögonlocken och halsen brännande blir det väldigt svårt att få i mig GODISET. Det är ju tillräckligt svårt ändå, liksom.
Jag hoppas att de här tankarna jag har går över snart, att det bara är en tillfällig svacka (HATAR mina djupa svackor när allt bara går bakåt) som beror på att jag är trött och har haft det extra jobbigt i helgen och framför allt idag. Jag har ju haft en del väldigt bra stunder som gör är som små glimtar av hur ett helt friskt liv kan och ska vara, hur mycket jag har missat som jag inte vill missa mer. Får försöka tänka på de ögonblicken för de gör livet värt att leva. Sen har jag ju min roliga sak som inte går att göra om jag är (för) sjuk och den måste jag tänka på!
