Tépåsen

Så där, nu ska jag uppdatera bloggen igen efter ett ganska långt uppehåll.
Som jag skrev i förra inlägget kom jag hem från min resa och opererade foten. Det är jobbigt och tråkigt att gå på kryckor; jag kan inte gå på långa, härliga vårpromenader, inte träffa kompisar någon annanstans än här hemma, inte åka in till stan, inte göra det roliga jag håller på med, inte ens bära mina frukostar, mellanmål och ibland till bordet om jag vill sitta framför TV:n. Jag kan inte gå ut och springa heller vilket är jättejobbigt för jag hade tänkt börja med det när det blev lite varmare och det är det ju nu.
Det jobbigaste är att inte kunna röra sig så att jag bränner lite kalorier. Förut var jag livrädd för att jag skulle gå upp massor för att jag måste fortsätta följa mitt matschema. Men J, min behandlare, sa att jag hade hållit vikten så bra på egen hand när jag var bortrest att jag kan börja ta 10- och kvällsmellis fritt nu, så länge jag inte går ner en massa. Det funkar bra fast jag är väldigt dålig på att variera mig...

Nu till en stor och svår grej: jag vet inte om jag skrivit om det tidigare men min lillasyster som är två år yngre än jag har börjat ta efter allt sjukt. Egentligen började det redan för ett år sen, strax innan jag hamnade på behandling, men då var det ingen som la märke till det men nu drar hon bort fler och fler livsmedel från sin "tillåtet"-lista och portionerna av allt blir bara mindre. Mamma och pappa har gett henne flera chanser att visa att hon är frisk men det har inte fungerat. Hon har missat flera grejer shon gärna ville göra men har ändå valt att inte äta som hon ska. Hon har VALT det, det är inte för att hon är så sjuk än tror jag. Hon har hela tiden klagat och varit arg för att jag har fått så mycket "uppmärksamhet" (övervakning) så jag antar att det är därför hon håller på som hon gör. Men mamma och pappa har ju redan haft ett helvete en gång och tänker inte låta det bli så igen så de har ställt henne i kö för behanling till två ställen, det jag har gått på fast en annan avdelning och ett ställe hennes kompis har gått på. Jag vill verkligen inte och hoppas att hon inte behöver börja på behandling och hon tror själv att det räcker med någon att prata med (hon har precis bytt psykolog). Förra sommaren var mina föräldrar hemma med mig varannan vecka hela lovet medan den andra var på landet med mina systrar och jag vill inte ha en sån sommar till. Och ärligt talat blir jag avunsdjuk på henne om hon ska bli sjuk nu. Vet inte varför men det blir jag. Kanske för att hon får "uppmärksamheten" då och jag är så rädd för att bli osynlig, som jag var förut. 

För att hjälpa min syster (och mig själv, EGOIST!) gick jag in i hennes rum en dag och sa att jag släpper allt; mina förbjudna livsmeldel, mått, kaloriräknande och till slut sjukdomen OM hon lovar att göra samma sak. Hon gick med på det. Så om hon äter godis måste jag äta godis, går hon på McDonald's ska jag också det. Jag ångrade mig SÅ HIMLA mycket först att jag erbjöd mig det här men nu känns det som att det hjälper mig också, inte bara av egoistiska själv utan även för att jag får mitt liv tillbaka. Hittills har vi druckit läsk två gånger (jag tre gånger), ätit kakor flera gånger, jag har tagit sås utan att klaga, slutat mäta upp dricka och alla pålägg på mackor, ätit glass och druckit fler jobbiga saker, lovat att jag ska gå på McDonald's och äta HAMBURGARE och POMMES FRITES så fort jag kan gå igen och på onsdag ska jag och J gå och äta färdiga mackor till lunch på Sandy's. Dessutom ska jag äta TÅRTA på måndag!!! AAAAAAAHHHH, det är hur läskigt som helst! Och självklart jobbigt men faktiskt inte riktigt så jobbigt som jag trodde. Jag har inte rusat upp i vikt heller. Visst fuskar jag fortfarande en del och får beslutsångest om maten, räknar, jämför och mäter ibland när ingen ser men JAG MÅR SÅ MYCKET BÄTTRE! Igår kände jag mig så glad, gick runt och log och kände mig lycklig helt utan anledning och var tvungen att maila J och berätta det och tacka för att hon har hjälpt och hjälper mig så mycket:) Hon är verkligen bra, hon har (nästan) alltid tid att prata, jag litar på henne till nästan 100 procent, hon stöttar, lyssnar, försöker förstå (fast hon vet inte hur det är eftersom hon inte har varit med om det själv) och hon är världens snällaste. Jag är SÅ GLAD att jag fick henne:D ¨
Nu låter jag väldigt positiv, haha. Det är jag cokså men jag har verkligen HATAT både J och alla andra som har lagt sig i. Men nu är jag glad för det för jag LEVER, är smal (jag ser det själv nu), glad, duktig på många saker, lyckas vara rolig ibland och jag är POSITIV. Det är så skönt! Jag älskar att vara mig själv igen. Många som har blivit friska säger att de har blivit helt nya människor men jag har inte det. Jag har blivit MIG SJÄLV igen, bara lite mer finslipad;)

Tyvärr vågar jag inte erkänna ens för mig själv om något är gott än så det är väldigt svårt att välja vad jag ska äta utan att räkna och framför allt svårt att äta förbjudna saker utan att bli tvingad för jag känner mig så dålig om jag frivillgt gör det. Då är jag ju för frisk! Men J säger att det är en lång process innan man blir friskskriven (eller går i remission, efter fem år blir man friskskriven helt om man klarar det); man ska kunna äta allt, hålla vikten, träna normalt och tänka normalt under en lång tid så det känns bra. Men jag är lite rädd för att J ska glömma bort mig sen, det vill jag inte för hon betyder så mycket för mig. Fast jag var hennes första patient så förhoppningsvis kommer hon minnas mig ett tag i alla fall...

Jag och min syster fick en vecka på oss först av mamma och pappa för att bevisa att vi klarar det här (hon framför allt) och jag HOPPAS att det går! Det gör ont att se henne dra ner på maten (fast hon går inte ner särskilt mycket i vikt, det ser våra föräldrar till) och veta att det är MITT fel, att JAG har satt igång det här. Så egentligen är det min skyldighet att bli frisk för hennes skull och för min andra syster som är tio år och redan har börjat fråga om hon är tjock fast hon är smal som en pinne.

Nu är jag ensam hemma, ska gå ner och ta lunch alldeles strax. Det är jätteskönt att klara sånt själv nu, att inte behöva kräkas varje gång jag har ätit och inte få panikångest över att jag äter för man vänjer sig faktiskt. Jag känner mig fortfarande stor rätt ofta får ångest men man vänjer sig, jag vet att jag mår bättre nu, bättre så här. Och jag ÄR inte så otroligt fet som jag var när jag vägde 15 kg mindre, konstigt va?! Skönt är det i alla fall!