Tépåsen

Förut när alla sa till mig att jag måste kämpa tyckte jag bara att de var konstiga. Jag förstod inte vad de menade med att "kämpa". Det var inte alls något kämpande, annat än emot behandlingen och alla som ville hjälpa mig. Jag tyckte att de lät så fåniga när de sa "kämpa", som att det skulle vara något svårt att bli frisk. Jag ville bara inte bli det.
Nu har jag börjat KÄMPA ordentligt och det är verkligen en KAMP! Trodde aldrig att det skulle vara så här svårt, det är ingen idé att jag ens försöker förklara för det går inte att föreställa sig alla känslor och tankar som snurrar runt. Ena stunden känner jag mig smal, fin och det är okej och till och med BRA att jag äter. Nästa sekund HATAR jag allt med mig; jag är ful, fet, äcklig, värdelös, konstig, osocial, hemskt, elak, korkad, vill aldrig mer äta och bara längtar efter att få dö. Att det är så växlande gör det nästan omöjligt att hantera och jag blir lättretlig och lättstött och gråter hela tiden när ingen ser. Men jag ska fortsätta KÄMPA tills de positiva stunderna är fler och vinner över de negativa. Trots lite fett på magen och alldeles för stora lår ska jag äta och äta tills ångesten försvinner och jag kan göra vad jag vill och vara som jag vill vara. Jag har tur som har bra föräldrar, stöttande kompisar och världens bästa behandlare som hjälper mig så mycket! Utan dem hade jag nog varit död för länge sen... Jag är så glad att jag har dem och att jag inte är myndig och därmed blev tvungen att börja på den behandling mamma & pappa bestämde fast det var det hemskaste jag varit med om. Så alla som är så rädda för att söka hjälp eller inte vågar ta steget att ta emot den; jag var precis som ni och visst ångrar jag ofta att jag nu har börjat göra som de säger MEN det kommer vara värt det! Jag är helt säker! Och gillar jag inte att vara frisk kan jag alltid gå tillbaka till att vara sjuk, så bra som jag var på det blir det inga problem (brukar J säga).

Lite pepp till mig själv (och alla andra som behöver det): KÄMPA, KÄMPA, KÄMPA!!!