Hm...
Idag har jag nog inget att skriva? Har inte haft det på några dagar och därför har det inte blivit något nytt inlägg. Och jag som hade tänkt skriva varje dag...
Det har inte hänt så mycket sen sist; har mått väldigt dåligt, gråtit mycket, inte ätit som jag ska och haft ovanligt mycket ångest, speciellt över hur min kropp ser ut och hur jag känner att den bara sväller så fort något passerar min mun, till och med när jag bara luktar på något ätbart. Och trots att jag INTE STÅR UT ens som det är nu måste jag gå upp ca två kilo till. HUR ska det gå? Hur kommer jag må? Alla säger att två kilo varken syns eller känns men jag kan lova er att det visst kommer kännas, och synas kommer det DEFINITIVT göra. Jag kommer se det. Jag kommer känna det. Och JAG kommer behöva leva med det. MINA ben kommer bli tvungna att bära på all onödig vikt jag har lagt på mig de senaste månaderna. Jag tycker synd om min kropp som inte alls kan må särskilt bra egentligen med allt fett. Och jag skäms så fruktansvärt över mig själv. Dels för att JAG har förstört så mycket och fått många andra att må dåligt som inte börjar må bra bara för att jag kanske gör det sen, de har fått problem de kommer behöva dras med länge, jag har gjort så att jag har missat så mycket av mitt liv att det nu känns meningslöst att försöka komma tillbaka till det och för hur jag såg ut förut. Dels skäms jag för att jag aldrig lyckades. Jag kämpade så hårt (i början, sen gick allt av sig självt) men jag kom aldrig i mål. Jag nådde mina delmålvikter; först 47, sen 45, 43, 40, 39... Sen vet jag inte hur mycket längre jag kom men några kilo ner hann jag nog mellan att vågen hemma togs bort och jag började på behandling. Jag förstår inte varför jag inte slutade när jag hade nått mina mål. Jag borde varit nöjd och glad men det blir man inte. Jag vet det och jag kommer nog inte hamna där igen. Förnuftet har börjat hälsa på ibland igen och säger till mig att jag aldrig kommer bli nöjd neråt. Kanske inte uppåt heller men absolut inte neråt. Ändå har jag en gnagande känsla längst ner i magen och tankar som dunkar i huvudet som bara vill komma ut och befria mig från kämpandet. För hur många skulle orka ständiga konflikter och diskussioner med sig själv? Lyssnar jag bara på dem kommer jag bli lätt som en fjäder och dansa på molnen av lycka. Tankarna lovar mig kontroll och en vän som alltid ska stå vid min sida, aldrig sviker. En vän jag kan lita på, som alltid är ärlig. En som vill hjälpa mig nå lyckan.
Jag försöker att inte lyssna men det är så svårt. För ärligt talat var det ganska enkelt förut; all tid upptogs av tankar på mat, kropp, kalorier och vikt, planerande, smusslande, ljugande. Jag levde i min egen värld. Eller kanske mitt eget helvete? Men faktum är att helvetet kan vara bättre än världen. Det är så mycket enklare där.
Jag önskar att jag VILLE bli frisk. Ville och kämpade ordentligt. Nu kämpar jag, men inte alltid åt rätt håll. Jag kämpar åt det lätta hållet.
Jag märker att jag skriver mycket om den enkla vägen och det är just för att den är- enkel! Jag ORKAR inte! Jag säger det till mina föräldrar och min behandlare men de förstår inte. De har kanske inte känt känslan av total uppgivelse, bara en stark vilja att få försvinna. Jag vill att de ska förstå att det här GÅR inte. Kan inte förklara det, känner bara att ingenting är värt något just nu. Fast snart ska jag börja göra en rolig sak några gånger i veckan, kanske mitt liv får en mening då? Kanske jag får något att se fram emot? Kanske jag får känna mig värdefull? Eller i alla fall mindre ensam? Hoppas, hoppas, hoppas!!! Det är en väldigt rolig sak som får mig att må bättre än jag har gjort sen jag fick det här som jag inte nämner. Jag mår bra av det och kan koppla bort tankarna en stund, bara vara helt inne i något annat. Det är helt underbart!
Just det, jag har börjat jogga också. Vill ju komma i form till sommaren, haha. Nej, den största anledningen är att jag vill gå upp de två kilona i muskler hellre än i fett, tror ni det går? Hur mycket kommer jag behöva träna tror ni? Jag kör nåra övningar efter springturen för att få ut lite mer av men jag antar att man måste träna rätt mycket för att gå upp två kilo utan att äta mer? VIlken träning tycker ni jag ska satsa på?
Det har inte hänt så mycket sen sist; har mått väldigt dåligt, gråtit mycket, inte ätit som jag ska och haft ovanligt mycket ångest, speciellt över hur min kropp ser ut och hur jag känner att den bara sväller så fort något passerar min mun, till och med när jag bara luktar på något ätbart. Och trots att jag INTE STÅR UT ens som det är nu måste jag gå upp ca två kilo till. HUR ska det gå? Hur kommer jag må? Alla säger att två kilo varken syns eller känns men jag kan lova er att det visst kommer kännas, och synas kommer det DEFINITIVT göra. Jag kommer se det. Jag kommer känna det. Och JAG kommer behöva leva med det. MINA ben kommer bli tvungna att bära på all onödig vikt jag har lagt på mig de senaste månaderna. Jag tycker synd om min kropp som inte alls kan må särskilt bra egentligen med allt fett. Och jag skäms så fruktansvärt över mig själv. Dels för att JAG har förstört så mycket och fått många andra att må dåligt som inte börjar må bra bara för att jag kanske gör det sen, de har fått problem de kommer behöva dras med länge, jag har gjort så att jag har missat så mycket av mitt liv att det nu känns meningslöst att försöka komma tillbaka till det och för hur jag såg ut förut. Dels skäms jag för att jag aldrig lyckades. Jag kämpade så hårt (i början, sen gick allt av sig självt) men jag kom aldrig i mål. Jag nådde mina delmålvikter; först 47, sen 45, 43, 40, 39... Sen vet jag inte hur mycket längre jag kom men några kilo ner hann jag nog mellan att vågen hemma togs bort och jag började på behandling. Jag förstår inte varför jag inte slutade när jag hade nått mina mål. Jag borde varit nöjd och glad men det blir man inte. Jag vet det och jag kommer nog inte hamna där igen. Förnuftet har börjat hälsa på ibland igen och säger till mig att jag aldrig kommer bli nöjd neråt. Kanske inte uppåt heller men absolut inte neråt. Ändå har jag en gnagande känsla längst ner i magen och tankar som dunkar i huvudet som bara vill komma ut och befria mig från kämpandet. För hur många skulle orka ständiga konflikter och diskussioner med sig själv? Lyssnar jag bara på dem kommer jag bli lätt som en fjäder och dansa på molnen av lycka. Tankarna lovar mig kontroll och en vän som alltid ska stå vid min sida, aldrig sviker. En vän jag kan lita på, som alltid är ärlig. En som vill hjälpa mig nå lyckan.
Jag försöker att inte lyssna men det är så svårt. För ärligt talat var det ganska enkelt förut; all tid upptogs av tankar på mat, kropp, kalorier och vikt, planerande, smusslande, ljugande. Jag levde i min egen värld. Eller kanske mitt eget helvete? Men faktum är att helvetet kan vara bättre än världen. Det är så mycket enklare där.
Jag önskar att jag VILLE bli frisk. Ville och kämpade ordentligt. Nu kämpar jag, men inte alltid åt rätt håll. Jag kämpar åt det lätta hållet.
Jag märker att jag skriver mycket om den enkla vägen och det är just för att den är- enkel! Jag ORKAR inte! Jag säger det till mina föräldrar och min behandlare men de förstår inte. De har kanske inte känt känslan av total uppgivelse, bara en stark vilja att få försvinna. Jag vill att de ska förstå att det här GÅR inte. Kan inte förklara det, känner bara att ingenting är värt något just nu. Fast snart ska jag börja göra en rolig sak några gånger i veckan, kanske mitt liv får en mening då? Kanske jag får något att se fram emot? Kanske jag får känna mig värdefull? Eller i alla fall mindre ensam? Hoppas, hoppas, hoppas!!! Det är en väldigt rolig sak som får mig att må bättre än jag har gjort sen jag fick det här som jag inte nämner. Jag mår bra av det och kan koppla bort tankarna en stund, bara vara helt inne i något annat. Det är helt underbart!
Just det, jag har börjat jogga också. Vill ju komma i form till sommaren, haha. Nej, den största anledningen är att jag vill gå upp de två kilona i muskler hellre än i fett, tror ni det går? Hur mycket kommer jag behöva träna tror ni? Jag kör nåra övningar efter springturen för att få ut lite mer av men jag antar att man måste träna rätt mycket för att gå upp två kilo utan att äta mer? VIlken träning tycker ni jag ska satsa på?
Kommentarer
Trackback
