Tépåsen

Sitter här med hur mycket ångest som helst. Vet inte varför, har inte gjort så jättemycket jobbiga saker idag. Eller jo- jag har ätit lunch utan att väga upp den för första gången på över ett år! Obeskrivligt svårt! Och dessutom druckit en 20 cl MER jordgubb. Jag drack inte upp hela och det känns väldigt jobbigt att inte veta exakt hur mycket jag har fått i mig. Jag har nog fått i mig mindre än jag egentligen ska så det borde vara lugnt men eftersom jag inte kan veta exakt kalorimängd är det OUTHÄRDLIGT. Tycker att jag är alldeles för tjock också, kan inte låta bli att titta och klämma och känna på allt överflödigt på min kropp.

Men i stället för att göra som förut, alltså kompensera för de eventuella extrakalorierna jag har fått i mig ska jag snart gå ner och ta mitt mellis som vanligt. Jag har fritt nu på kvällen men det brukar bli samma sak varje dag ändå vilket är lite tråkigt men känns säkert. Om någon har några bra tips på vad jag kan äta på kvällen så dela gärna med er!
Jag har funderat på om jag kanske borde ta mer till melliset idag egentligen när jag mår så dåligt? Jag BORDE ju göra det... men det är så lätt att ge vika för ångesten och ta det gamla vanliga. Det skulle nog i alla fall vara bra om jag bytte mellis, även om det blir ett annat med lika mycket, bara för att bryta invanda mönster och bli lite mer spontan. Frågan är bara vad jag ska ta i så fall för jag är verkligen inte ett dugg hungrig. Mina hungers- och mättnadskänslor fungerar inte riktigt som de ska än och det gör det väldigt svårt att äta "normalt". Kanske tar två mackor med pålägg (som jag inte ska mäta upp den här gången). Eller det gamla vanliga.

Har haft kul idag och kommer nog få det imorgon och resten av veckan också. Det är så skönt att slippa kliniken mer och mer nu när jag VILL bli bra, innan ville jag vara där för att känna att jag var sjuk på riktigt. Det är bra att inte vara hemma lika mycket nu heller; träffa mer människor, vara ute, göra den roliga saken och bland det viktigaste: förändra matbeteendet. Jag tränar på att äta borta, att inte kunna styra över hur maten tillagas, att äta med andra än de jag är van vid, att äta vid olika tider och att ta eget ansvar. Ska jag börja skolan i höst måste ju allt funka, det är inte kul att vara den som alltid bantar och aldrig äter, då får man inte mycket kompisar. Och kompisar är något jag saknar så mycket nu, har bara en kvar som fortfarande bor i Sverige (ett par andra kommer tillbaka i sommar men har varit borta länge) och henne umgås jag knappt med, vill inte vara den som alltid ringer och hänger efter liksom.
Ännu en bra sak med att komma ut lite är att jag inte bråkar lika mycket med mamma och pappa (fast de blir väldigt arga när jag väl bråkar med dem, även om det bara blir någon gång i veckan. Jag förstår inte det; alla bråkar/ skriker väl ibland?! När jag gör det börjar de prata om att jag kanske inte kan bo hemma hela tiden och att jag gör så att mamma och resten av familjen mår dåligt. Ser de inte hur håtr jag kämpar? Är det inte värt något för dem? De har ju tjatat om det så länge och nu gör jag äntligen det men ingen märker något...). Jag slipper också höra min syster och bråken med henne om maten.

Nu ska jag ner och utmana sjukdomen, ÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHH!!!!!! Men jag SKA ju bli frisk!

Just det, TACK ni som svarade på förra inlägget! Jag blev väldigt lättad av att höra att de