Men jag då?
Idag känns det inte alls bra. Är helt gråtfärdig och allt känns hopplöst.
Ångesten är STOR fast jag hade egentligen inte väntat mig något annat så mycket förbjudit som jag har kämpat i mig. Men jag SKA ju bli frisk (vill inte det just nu men det ska vara mitt mantra, förut sa jag bara att jag för tjock hela tiden och då tyckte jag verkligen det så jag ska testa om det här funkar)! Nu är jag mätt efter middagen och vill helst bara känna den där tomma, rena känslan som kommer när jag inte har ätit på länge som talar om hur stark och duktig jag har varit och att belöningen kommer komma. Jag VET ju att den belöningen inte är något att ha så varför känns det så?!
Igår köpte jag i alla fall godis som jag tänkte att jag ska äta ikväll. Nu vill jag absolut inte men bestämt är bestämt så det blir så nu. Dessutom har jag kompenserat så mycket för det så jag måste ta det...
En till jobbig sak, förutom maten, som har varit den här helgen är att jag har träffat massa människor jag inte har sett sen i somras då jag vägde över tio kilo mindre än jag gör nu. Jag vet ju att mår bättre och ser bättre ut men det är ändå jobbigt att de inte har sett mig sen jag var så smal. Flera av dem har frågat hur jag mår och jag har svarat att tack, det är mycket bättre och de säger att det syns på mig också, jag ser verkligen friskare ut. Jag vet att de säger det i all välmening och jag blir lite glad för det men samtidigt blir jag väldigt ledsen. Eller sjukdomen straffar mig så att jag blir ledsen för ser jag inte vad jag har gjort med min kropp? Folk tycker att jag ser bättre och friskare ut. Haha, vilket hån. Undrar vad de egentligen tänker och säger bakom ryggen på mig?! "Jävla fetto", "Är det verkligen hon?!", "Hur kan man bli så där stor?", "Hur MYCKET trycker hon i sig, tror hon verkligen att hon behöver mat?" kanske?
Visst känns det bra att bli bättre och må bättre men det går så snabbt. Är jag så fet nu som jag fruktade när jag lades in?! På bara elva månader och tre veckor har jag blivit ett groteskt monster!
NEJ, inte tänka så. Det stämmer inte, det vet jag. Eller?
En tredje otroligt jobbig och svårt sak är min systers ätstörning.
Dagen efter att jag har varit på behandlingen i precis ett år ska hon dit på utredning. Det känns hemskt att hon ska till samma ställe som jag (fast en annan avdelning) trots att jag vet vilken BRA hjälp det är och trots att hon troligen kommer att bli bra där. Så varför vill jag inte att hon ska dit?
Jag förstår inte riktigt själv men jag antar att det beror på att hon tar ifrån mig MIN sjukdom och gör den till SIN (hon kommer nog inte få samma diagnos pga att hon inte har fått gå ner så mycket och hon blir nog frisk snabbare). Det betyder väl att hon kommer få all uppmärksamhet också? Jag kommer väl försvinna igen? Jag är livrädd för det. Det kommer vara henne alla frågar efter, frågar hur hon mår, pratar med, ser, har tid för. Jag vet att jag har fått det där redan men jag har alltid upplevt det som att hon har varit den som har fått mest uppmärksamhet. Dessutom känns det svårt att hon får det nu medan jag försöker bli frisk och också behöver finnas. Mamma & pappa säger hela tiden att de snart inte har någon kraft kvar så jag antar att de inte orkar med mig längre och det gör ont att tänka så. Det är ju trots allt mitt fel att hela familjen mår dåligt, att min syster ska få synas mest igen. Jag vill egentligen inte tävla eller jämföra mig med henne men jag har märkt att uppmärksamheten känns ganska bra. Fast jag vill ju vara mig själv också, och vara självständig som sjuttonåringar ska vara.
Visst är det sjukt att vara avundsjuk på någon som är sjuk? Speciellt när man själv har eller har haft samma sjukdom men lyckats bli bättre. Känner mig så jävla dålig som vill vara sjuk igen. Idag har i alla fall varit en delvis bra dag och jag har känt varför jag ska leva.
En fjärde sak som påverkar mitt mående är att jag har vägt mig både idag och igår. Får ABSOLUT inte gör det men jag kunde bara inte låta bli. Samma vikt båda dagarna och jag tyckte inte att den var så hemskt ända till jag kom att tänka på att senast jag vägde mig på just den där vågen stannade siffrorna på 45,6. Exakt sju kilo mindre än nu. Sen såg jag på "Brudens far 2" igår eller förrgår och där sa de att dottern och mamman som båda var höggravida vägde 60 respektive 58 kilo. HÖGGRAVIDA. Jag väger 52,6 och är så långt ifrån gravid man kan komma så nu undrar jag hur mycket som är normalt egentligen? Väger de flesta runt sextio när de ska ha barn? HUR kan jag vara så här gigantisk?!?!?! Vet nte om vågen visar helt rätt men den visar ju i alla fall ungefär.
Jag har ett dilemma också: ska jag våga berätta för min behandlare att jag tycker att en del saker smakar gott?! Som jag skrev tidigare; det går för fort. Tycker jag att det är gott kanske jag betraktas som fullt frisk och det är jag inte, jag har långt kvar. Men eftersom jag har gjort så många och stora framsteg på så kort tid kanske de tycker att jag klarar resten på egen hand? I och för sig tror jag inte det för kliniken jag går på är väldigt noggranna med friskskrivningar och har kontroller i fem år efteråt men jag är ändå rädd. De kanske är som jag tror att mina föräldrar är; trötta på mig, vill bara bli av med mig. Jag vill inte känna mig så här betydelselös och äcklig...
Men hur tycker ni att jag ska göra? Ska jag vara ärlig och erkänna att jag ibland gillar att äta? Skäms SÅ himla mycket för det...
Nej, nu måste jag göra allt jag kan för att koppla bort ångesten för med den ekande i huvudet, tårarna tryckande bakom ögonlocken och halsen brännande blir det väldigt svårt att få i mig GODISET. Det är ju tillräckligt svårt ändå, liksom.
Jag hoppas att de här tankarna jag har går över snart, att det bara är en tillfällig svacka (HATAR mina djupa svackor när allt bara går bakåt) som beror på att jag är trött och har haft det extra jobbigt i helgen och framför allt idag. Jag har ju haft en del väldigt bra stunder som gör är som små glimtar av hur ett helt friskt liv kan och ska vara, hur mycket jag har missat som jag inte vill missa mer. Får försöka tänka på de ögonblicken för de gör livet värt att leva. Sen har jag ju min roliga sak som inte går att göra om jag är (för) sjuk och den måste jag tänka på!
Herregud, vad jag känner igen mig i det du skriver!!! Det svider i mig när jag läser om allt som är jobbigt för dig, för jag tror faktiskt att jag vet precis. Skulle kunna skriva tusen rader om detta men jag ska försöka låta bli:) Men du ska veta att du INTE är ensam om allt det jobbiga, och du är inte konstig. Det är sjukdomen som föder alla de där konstiga tankarna, som att vara avundsjuk på andra sjuka. Men klamra dig fast vid tanken på att vara frisk. Jag brukar försöka tänka på hur jag själv brukade se på anorektiker. Så vill jag ALDRIG själv bli sedd.
Ett annat tips är att låtsas vara frisk. Alltså inte låtsas utåt och sen kompensera i smyg, utan verkligen låtsas. Äta godis, för att glada, vanliga människor gör det. Och VÅGA säga att saker är gott- det trotsar sjukdomen något enormt!!
Jag hoppas verkligen att du mår bättre. Glöm inte att det här inte är ditt fel. När det känns som att du förstör familjen eller är hemsk mot allt och alla- det är inte ditt fel. Du kan inte ändra på det faktum att du blev sjuk, men du kan ta dig ur det. Och den styrkan som man får med tom mage..? Jag har börjat känna en ny styrka i att trotsa den.
Hoppas att du får en trevlig kväll. Tänk på hur mycket du hade njutit av det där godiset om du vore frisk:) Och alla förjänar att njuta.
Tänk om du kunde säga till behandlarna precis det du skriver. Säga att du tycker det är gott men att du tvekar att tala om det för dem för att du är rädd att de ska tro att du är frisk osv osv. Jag är ju bara en mamma, men jag tycker att det många gånger verkar som att många spelar upp en fasad för behandlarna men sen går till bloggen och skriver hur det verkligen är utan att skämmas om nu det är rätt ord. Och jag tänker ofta att hur ska behandlarna kunna hjälpa om de inte får reda på alla tankar som finns inuti många. Jag tycker du verkar jätteduktig på att kämpa och trotsa sjukdomen, så klok i tanken.
Min Maria äter inget annat än maten som serveras hemma och i skolan, inget godis, ingen läsk glass, inget, inget men hon valde att inte ta med sitt eget smör till frukostmackan sist hon sov borta utan skulle ta det den familjen hade hemma. Ett litet men ändå ett framsteg. Så sakta så sakta framåt. Kram till dig
Jag säger som anorexiamamman, tänk om du kunde säga till behandlarna det du skriver.Att du tycker att det är gott, de kommer inte att säga att nu är du frisk för det, men det är ett steg mot det friska och det är ju dit du vill komma.Hoppas du får en bra måndag. Kram
