Confessions
Jag har inte så mycket att skriva just nu så jag tänkte börja med lite erkännanden då och då. Det finns många saker med den här sjukdomen (som jag inte tycker att jag har) som jag skäms över men ändå vill få ur mig. Jag kanske inte skriver allt, det beror på hur det känns.
Okej, confession nummer 1:
Hur ogärna jag än vill erkänna eller känna det tycker jag ibland att saker smakar gott. Jag skäms så himla mycket över det för att det får mig att känna mig "för frisk". Mitt första mål när jag slutade äta normalt var att gå ner i vikt vilket jag gjorde men jag mådde sämre än någonsin. Efter ett tag mådde jag så dåligt att målet blev att svälta ihjäl mig, på allvar. Jag ville verkligen dö, det var min högsta önskan. Men det fick jag inte. Hamnade på en klinik där jag nu har varit nästan dagligen i tio och en halv månad. Så jag nådde alltså inte mitt mål. STORT misslyckande. Sen bestämde jag mig för att jag skulle vägra äta- vågade inte. Jag skulle inte gå upp i vikt- fick inget val. Jag skulle inte äta jobbiga saker- har varit och är tvungen att göra det. Jag skulle aldrig äta frivilligt- tröttnade på all övervakning och började ta eget ansvar. Det låter som stora framgångar men jag själv ser bara STORA misslyckanden.
Fast på ett sätt är det bra att det har blivit som det är nu för jag ÄR gladare och mår bättre även om det inte är BRA än.
I alla fall, det händer att jag tycker om smakerna som sprider sig i min mun när jag äter. Tycker om! Hör ni hur äcklig jag är?! Jag hatar mig själv för att jag gillar en del saker och det värsta av allt; FÖR ATT JAG INTE FÅR LIKA MYCKET ÅNGEST AV ATT ÄTA LÄNGRE trots att jag har blivit så stor. Jag vill ju inte bli för frisk, jag vill ha kontroll och jag vill att andra ska veta att jag har kontroll. Men kanske alla "friska" mäniskor inte tycker att jag hade lyckats? De kanske inte såg hur jag hade kämpat för att få den kropp jag hade? Hur svårt det var (i början, innan det blev det självklara) att inte äta? Att jag ständigt frös, hade ångest, räknade (och fortfarande räknar) kalorier, vägde, mätte, jämförde, granskade, AVSTOD; var det inte bevis för dem att jag var stark? Jag vet inte. Jag vet ingenting längre...
Jag känner igen känslan av att inte veta. Man har noll koll, och vet inte vart man ska ta vägen.
En sak jag vet är att det är bättre att leva än att existera. Ingen tjänar något på att du inte mår bra. Du är inte duktig genom att plåga dig själv. Däremot är du oerhört duktig om du tar dig ur sjukdomen och börjar njuta av livet. Det är värt alla jordens guldmedaljer.
Tillåt dig själv att vara en lycklig människa, och använd dig av dina erfarenheter sjukdomen medfört. Du kanske kan hjälpa någon annan att inte hamna i samma helvete?
Glad påsk,
Rebecca.
Det är så mycket svårare att gå upp i vikt när man är underviktig, än att gå ner i vikt. När man går ner i vikt får man ju
hela tiden små belöningskickar, känner att man är duktig osv. Att gå upp i vikt igen är ju att gå emot alla sina (falska) instinkter, att försöka ignorera hur jävla hemskt det känns, att göra något trots att man hatar att göra det.
Jag tycker helt enkelt att du är sjukt stark som klarar att "misslyckas".
Jag hatar också mig själv för varje litet framsteg jag gör, för varje steg mot ett normalt beteende. Men jag har börjat få dagar när jag känner mig stolt över att ha tagit upp kampen mot ett sjukt
förhållande till mat. Jag har dagar när jag känner mig glad över att jag inte längre är en av alla dessa tjejer som kämpar för att mörda sig själv.
Förhoppningsvis så tar såna dagar över till slut, när man blivit frisk på riktigt. Känner mig livrädd för att det ska hända, då det innebär att man en gång för alla "gjort slut" med svältandet, men jag antar att man kommer vara nöjd med det när den dagen kommer.
Tack för kommentaren på min blogg.Och tips på kvällsmål. Bröd och pålägg varierar dottern men smör ska hon ha på smörgåsen oavsett pålägg idag. Drycken kan hon även den variera men oftast blir det mjölk eller te. Vi har aldrig vägt upp någonting i mat väg under dotterns behandling det har varit normalpotioner från första början vi har jobbat med. Detta att väga och mäta upp precis allt har behandlarna sagt kan vara svårt att bryta så därför har de gått ifrån det mer och mer. Men jag kan förstå om det kan behövas med. Idag kan vi prata om vad dottern ska äta och hon kommer även med förslag själv med men helt fullt ut får och kan hon inte bestämma över sitt matintag själv än.
Ha en bra dag!
Kram
