Tépåsen

Det går längre och längre tid mellan inläggen jag skriver trots att jag hade tänkt skriva minst varje dag. Men jag har inte så mycket att skriva för dagarna bara flyter på utan att det händer något särskilt, varken positivt eller negativt. Eller visst, det är ju negativt hela tiden med alla tankar jag har men det händer inget som är värt att skriva om. Det har fortfarande inte hänt något men jag vill ändå skriva lite.
Idag var en jobbig dag; ångest av frukosten som jag tog själv hemma, sen åkte jag till kliniken och åt 10-melliset som är efter matschemat nu i några dagar (förut hade fritt; jag var tvungen att ta något men fick ta vad jag ville), ångesten som inte avtagit sen frukost blev starkare och det slutade med att jag inte klarade av lunchen. Jag blir så besviken på mig själv när sånt händer och jag vet att jag gör andra också besvikna men jag kan inte göra något åt det. Ångesten, bakslagen och vägran är liksom inte riktat mot någon, det bara kommer. Alla säger att jag ska kämpa men de vet inte hur svårt det är. De vet inte hur det känns när ångesten gnager i en, tar strypgrepp så att man inte får någon luft. De har nog aldrig velat fly från sig själva, velat slå eller skära sig för att smärtan utanpå ska bli starkare än den inombords. Det vet förhoppningsvis inte vad riktig, djup dödslängtan som sitter i länge, länge är. Som tur är vill jag inte dö ens i närheten av lika ofta som jag ville förut, när jag bara låg hemma i soffan framför TV:n utan att se vad det var för program eller ens vara medveten om ifall den ens var på. Allt jag önskade var att få försvinna för gott, få slippa allt. När jag var hemma själv när jag inte kunde vara i skolan och ännu inte hade börjat på kliniken kunde jag ligga där, stelfrusen och orörlig, i timmar, ibland hela dagarna utan att orka resa mig. Jag gick inte på toaletten, svarade inte i telefonen, lät bli att öppna dörren om det ringde på, åt ingenting men drack mycket té (därav namnet på bloggen), Först när någon kom hem och jag var tvungen att låtsas att jag mådde bättre än jag gjorde reste jag mig. Satte mig upp så långsamt jag kunde men ändå blev jag yr, det slocknade för ögonen och jag fick vänta en stund, både för att samla kraft och för att återfå synen, innan jag ställde mig upp och blev förblindad igen.
Jag är så glad att det där är borta, alla fysiska symptom, men det är läskigt också. Jag vill inte vara för frisk, är rädd för hur det kommer att vara. De gånger jag har ätit utan att få så mycket ångest har det kännts så tomt, som att något fattas inuti och jag mår lika dåligt som när jag har ångest. Jag blir så rädd att jag har tappat kontrollen  fast jag vet inte riktigt varför det är läskigt. Min behandlare säger att jag kommre se ut ungefär såhär sen också när ajg äter allt, men jag tror inte på det. Det är väl klart att jag kommer bli större om jag släpper taget?
Samtidigt VILL jag bli normal. Jag vill gå och fika med kompisar, ha middagar, resa, prova nya maträtter, glass, godis och bakverk. Jag vill få ett påskägg med godis jag kan njuta av att äta. Jag vill att maten bara ska finnas där; inte behöva tänka på den utan bara vara hungrig eller sugen på något, äta, tycka att det är gott eller äckligt och återgå till det jag höll på med. Men jag blir inte hungrig, tillåter mig inte. Jag tycker inte att något smakar, är så koncentrerad på själva ätandet. Jag återgår inte till det jag höll på med, för jag håller nästan aldrig på med någonting. Men jag ska, som jag har skrivit tidigare, snart börja med en sak som jag tror blir jätterolig och då kanske allt blir lite bättre. Men för att kunna börja med den saken måste jag ringa ett jobbigt samtal. Jag gillar inte alls att prata i telefonen, trivs mycket bättre med att prata direkt med någon. I telefonen känns det som att min röst blir så konstig, jag pratar snabbt och det blir alltid fel när jag ska avsluta för jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Förut sköt jag alltid upp telefonsamtal och andra jobbiga saker men jag har blivit bättre på det så imorgon ska jag försöka ringa den personen jag behöver ha tag i så att jag har det gjort och dessutom kan börja göra det (förhoppningsvis) roliga snabbare. Usch, jag är nervös.
Wish me good luck!