Tépåsen

Om några dagar ska jag hälsa på en kompis utomlands i knappt en vecka. Hon är utbytesstudent och bor hos en värdfamilj där jag också ska få bo när jag är där. Det ska nog bli kul. Eller tråkigt. Jag vill åka. Vill inte. Vill. Inte. Nej, jag vet faktiskt inte om jag vill. Ibland vill jag, oftare vill jag inte men oftast känner jag mig helt likgiltig. Fast lite framsteg är det för förut ville jag ingenting, absolut ingenting alls. Men resan känns så himla läskig, av flera anledningar (utan inbördes ordning):
- Det ska såklart bli roligt att träffa henne igen, hon är den kompis jag har haft längst (min pappa och hennes föräldrar lärde känna varandra när de var 14 år) och hon är och har (nästan) alltid varit min bästa kompis. Men jag är rädd också, rädd att hon bara ska se valkarna och dallret. Ni tycker säkert att det är patetiskt att tänka så och är säkert övertygade om att hon inte kommer tänka så. Egentligen tror inte jag det heller, hon blir nog mest glad att jag har gått upp, men jag kan ändå inte låta bli att oroa mig. Och vad kommer hennes familj tycka/se? Min kompis vänner och skolkompisar? Äckel?
- MATEN! Hur ska det gå? Vad har de för mat? Vad ska jag ta till frukost? Och mellisarna? Vad har de för pålägg? Drycker? Hur tillagas maten? Vad blir det till lunch i skolan de två dagar jag ska vara med henne där? Vad ska jag dricka till? (Vatten är nog säkrast eftersom jag inte har någon lust att stå med decilitermått mitt i matsalen.) Hur ska jag göra med maten på dit- och hemresan? Den totala restiden kommer bli drygt ett dygn eftersom jag åker själv och kommer behöva ta både flyg, buss, tunnelbanor, snabbtåg och lokaltåg med många byten så jag måste antingen ha med mig all mat på schemat eller köpa något där vilket nog blir omöjligt. Och det jag oroar mig mest över;  finns det innehållsförteckningar på alla varor där? Vad ska jag ta mig till annars? Utan kaloriräkning blir det omöjligt att klara någonting. Som tur är ska jag ta mig med det enda mjuka brödet jag äter (osötat, väldigt grovt, tunna skivor) och kanske något pålägg men jag vet inte vilket i så fall, äter knappt några...
- Jag kanske går upp i vikt? Eller ner? Jag vill ju gå ner men det är så fruktansvärt jobbigt att behöva gå upp det igen sen. Det har jag varit med om flera gånger nu och jag klarar inte det igen. Men HUR ska jag bära mig åt för att hålla mig som det är nu? Jag gick ner lite förut för jag fick fritt på 10- och kvällsmellis så jag och min behandlare bestämde att jag skulle följa schemat förra helgen för att komma upp till deras målvikt (INTE den jag vill ha!). Så jag följde schemat, till och med fler dagar än jag behövde för att behandlaren var sjuk. Trots det hade jag gått ner på vägningen idag. De säger att jag har bra förbränning och kanske inte kommer väga mer än så här senare heller men jag har så svårt att tro dem...
- Själva resan blir också läskig. Jag har aldrig rest själv och speciellt inte till ett land där jag bara har varit en gång när jag var nio och inte förstår ett ord av vad som sägs. Jag blir ofta nervös bara av att åka kommunalt här hemma själv för oavsett hur många gånger jag har kollat upp hur jag ska åka blir jag helt paranoid och tror att jag åker åt fel håll eller har gått på på fel färdmedel. Det här gäller även till ställen dit jag ofta åker (eller åkte), som till skolan. Så hur det ska gå nu vet jag inte. Men jag tror att jag fixar det och det ska bli kul att klara mig själv. I såna situationer litar jag på mig själv och tänker rätt rationellt, till skillnad från när det har med mat att göra, så det borde gå. Spännande med en utmaning, jag hoppas nästan att något ska gå lite fel så att jag måste lösa det, haha. Fast det skulle ju vara bättre om allt går som det är tänkt. Oavsett vilket tror jag att mitt själv självförtroende kommer bli lite bättre så länge jag kommer fram till henne (inte självförtroendet med maten, det är som två olika människor; Maten och Det andra). Förhoppningsvis klarar jag mig med engelska om något händer.