Bra citat
Jag måste bara citera en sak en kompis skrev till mig i ett mail:
"det är väldigt sällan i livet som det lätta är det rätta. ingenting i livet är lätt. men vi är skapta på ett sånt sätt att vi på något sätt alltid hittar ett sätt att överleva, annars skulle det ju inte finnas några människor idag. och du kommer hitta ditt sätt för att gå den svåra vägen. för det är så människan fungerar."
Jag tycker att hon har skrivit så bra och så SANT. Ingenting är ju lätt. Och har man flyt ett tag kommer det bli svårare senare för ingen har det alltid lätt. Det kan vara vad som helst som får en att må fåligt, småsaker för en del kan göra så stor skada för andra. Jag HATAR när folk säger till mig "Stackars dig som har den sjukdomen, jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara. Men tänk på att det kunde vara värre. Du mår ju mycket bättre nu än du gjorde för ett år sen, och du ser så mycket friskare och finare ut." Lika mycket hatar jag att höra någon bagatellisera problem för andra; "Kolla vad ledsen hon är fast hon fick VG på provet, jag skulle vara jättenöjd med det men hon blir aldrig nöjd utan MVG". Visst, det kunde vara värre, men JUST NU är jag på botten av MITT liv, även om jag ser friskare ut (ingen ser ju i min hjärna, i så fall hade ingen någonsin nämnt någonting om att vara så ffrisk). Och en som har pluggat och verkligen satsat på MVG och inte uppnår det kan befinna sig på botten av SITT liv och må oerhört dåligt av det. Mina problem blir inte mindre av att någon annan har det värre.
För ett par dagar sen fick jag höra hur frisk, vacker och livfull jag har blivit och jag blev tillsagd att ABSOLUT försöka minnas hur det var att må dåligt. Ha! Som att jag inte vet det! De som lever med mig, känner mig, eller kände rättare sagt, skulle aldrig påstå att jag mår bra. För den person jag är nu MÅR INTE BRA. Jag vet att människor bara säger det i välmening men jag känner mig så patetisk, så falsk, när jag får höra att jag MÅR BRA. Jag kanske gör det egentligen? Håller jag bara på och lurar alla? Lurar jag mig själv? Är jag bara en uppmärksamhetssökande drama queen? Är jag psykiskt störd och inbillar mig allting? Såna tankar flyger runt i huvudet och dunkar så att jag får huvudvärk. Jag tvivlar på mig själv och undrar varför jag har gjort så här mot allt och alla?
Jag gillar inte heller när någon frågar om det är bra för NEJ, det är inte bra men det kan man ju inte svara. Jag kan itne ljuga och jag vill inte prata med alla och jag tror inte att någon egentligen vill höra svaret. De vill tro att allt är bra, stilla sitt samvete en stund genom att visa att de bryr sig. Men det gör de inte, inte på riktigt.
Det är som när jag pratar med farmor eller farfar:
- Hur ääär det?
- Sådär, som vanligt... Det vet ni ju.
(Överdrivet lättat och glatt)- Ah, vad bra! Som vanligt, det är bra det! Eller hur?!
NEJ, det är inte bra! Som vanligt är inte bra. "Som vanligt" betyder "ungefär som de senate två åren, som har gjort så att jag knappt har några vänner kvar, inte får gå i skolan, håller på att splittra familjen, är dignostiserad som en sån som varken kan eller vill äta". Låter det BRA? Nej, nej, nej. Men okej, jag vet att få människor förstår så jag blir inte arg, bara ledsen.
Jag längtar tills jag kan säga "Ja, jag mår BRA" utan ångest, ledsamhet eller vetskapen om att jag ljuger. Jag kan det inte än och det kommer förmodligen dröja länge men det gör inget, jag tänker inte förhasta mig eller säga det förrän jag känner att det är sant, när jag mår BRA av att säga att jag mår bra. Jag ska spara det och njuta av det när den dagen kommer.
"det är väldigt sällan i livet som det lätta är det rätta. ingenting i livet är lätt. men vi är skapta på ett sånt sätt att vi på något sätt alltid hittar ett sätt att överleva, annars skulle det ju inte finnas några människor idag. och du kommer hitta ditt sätt för att gå den svåra vägen. för det är så människan fungerar."
Jag tycker att hon har skrivit så bra och så SANT. Ingenting är ju lätt. Och har man flyt ett tag kommer det bli svårare senare för ingen har det alltid lätt. Det kan vara vad som helst som får en att må fåligt, småsaker för en del kan göra så stor skada för andra. Jag HATAR när folk säger till mig "Stackars dig som har den sjukdomen, jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara. Men tänk på att det kunde vara värre. Du mår ju mycket bättre nu än du gjorde för ett år sen, och du ser så mycket friskare och finare ut." Lika mycket hatar jag att höra någon bagatellisera problem för andra; "Kolla vad ledsen hon är fast hon fick VG på provet, jag skulle vara jättenöjd med det men hon blir aldrig nöjd utan MVG". Visst, det kunde vara värre, men JUST NU är jag på botten av MITT liv, även om jag ser friskare ut (ingen ser ju i min hjärna, i så fall hade ingen någonsin nämnt någonting om att vara så ffrisk). Och en som har pluggat och verkligen satsat på MVG och inte uppnår det kan befinna sig på botten av SITT liv och må oerhört dåligt av det. Mina problem blir inte mindre av att någon annan har det värre.
För ett par dagar sen fick jag höra hur frisk, vacker och livfull jag har blivit och jag blev tillsagd att ABSOLUT försöka minnas hur det var att må dåligt. Ha! Som att jag inte vet det! De som lever med mig, känner mig, eller kände rättare sagt, skulle aldrig påstå att jag mår bra. För den person jag är nu MÅR INTE BRA. Jag vet att människor bara säger det i välmening men jag känner mig så patetisk, så falsk, när jag får höra att jag MÅR BRA. Jag kanske gör det egentligen? Håller jag bara på och lurar alla? Lurar jag mig själv? Är jag bara en uppmärksamhetssökande drama queen? Är jag psykiskt störd och inbillar mig allting? Såna tankar flyger runt i huvudet och dunkar så att jag får huvudvärk. Jag tvivlar på mig själv och undrar varför jag har gjort så här mot allt och alla?
Jag gillar inte heller när någon frågar om det är bra för NEJ, det är inte bra men det kan man ju inte svara. Jag kan itne ljuga och jag vill inte prata med alla och jag tror inte att någon egentligen vill höra svaret. De vill tro att allt är bra, stilla sitt samvete en stund genom att visa att de bryr sig. Men det gör de inte, inte på riktigt.
Det är som när jag pratar med farmor eller farfar:
- Hur ääär det?
- Sådär, som vanligt... Det vet ni ju.
(Överdrivet lättat och glatt)- Ah, vad bra! Som vanligt, det är bra det! Eller hur?!
NEJ, det är inte bra! Som vanligt är inte bra. "Som vanligt" betyder "ungefär som de senate två åren, som har gjort så att jag knappt har några vänner kvar, inte får gå i skolan, håller på att splittra familjen, är dignostiserad som en sån som varken kan eller vill äta". Låter det BRA? Nej, nej, nej. Men okej, jag vet att få människor förstår så jag blir inte arg, bara ledsen.
Jag längtar tills jag kan säga "Ja, jag mår BRA" utan ångest, ledsamhet eller vetskapen om att jag ljuger. Jag kan det inte än och det kommer förmodligen dröja länge men det gör inget, jag tänker inte förhasta mig eller säga det förrän jag känner att det är sant, när jag mår BRA av att säga att jag mår bra. Jag ska spara det och njuta av det när den dagen kommer.
Kommentarer
Postat av: Y
Det här känner jag igen. Och har också skrivit om det i något av mina första inlägg. Det finns alltid någon som har det värre, vi har haft tur osv. MEN det gör inte min sorg mindre. Det är min sorg.
Det där med din farmor och farfar, nästan samma sak hände med våra barns mormor. Hon frågade mig hur det var med dottern, jag svarade att det är ganska bra.. förstår du ? ganska bra.. Och mormor sken upp och lämnade snabbt som ögat ämnet. På nåt sätt är det väl kanske så att det är ännu svårare för de äldre när svårigheter drabbar de yngre.. T.ex. tror jag alla föräldrar känner väldigt starkt att inga barn ska dö före sina föräldrar.
Hmm lite flummigt det här kanske..
Du skriver så otroligt bra - alltså rent språkmässigt och så, dessutom alltid väldigt klokt. Och jag envisas med att tro att det på lång sikt är bra för dig, och för andra.
Trackback
