Tépåsen

Hej!
Nu är det väldigt länge sen jag skrev här, det beror på att jag har haft roligt, mycket saker att göra hela tiden och inte haft något direkt behov av att skriva av mig. Jag kanske börjar skriva mera här igen men i så fall blir det nog om lite andra saker än sjukdomen för den är snart helt borta!
Jag har KÄMPAT som bara den och fast det har varit ett helvete har det verkligen varit värt det i efterhand. Mitt liv är så ofattbart mycket bättre nu än när jag mådde som sämst. Jag förstår inte hur femton kilo kan utgöra skillnaden mellan att vara en alldeles, alldeles för smal tjej utan några som helst tankar på annat än sånt som rör maten, vikten och döden och att vara en smal, helt normal tjej med ett helt normalt, underbart, hemskt tonårsliv. Det är underbart den största delen av tiden (jag tror att jag uppskattar saker mer än mina kompisar som inte har varit sjuka) men helt plötsligt blir det det mest hatade livet man kan tänka sig. Skillnaden nu när det är dåligt jämfört med när jag var riktigt sjuk är att nu påverkas inte min kropp fysiskt av de dåliga stunderna och jag vet att de bara är tillfälliga och att det kommer bli bra igen. Det går upp och ner helt enkelt, precis som det ska göra. Jag är så glad över att ha fått tillbaka mitt liv igen!
Jag:
*äter oftast utan att tänka så mycket på vad och hur mycket jag äter. Visst händer det att jag äter för lite, kompenserar, drar ner och räknar kalorier men jag VILL INTE göra det och kommer ALDRIG ge upp kampen förrän ALLT sjukt är borta.
*blir förhoppningsvis friskskriven om ett par månader! Om allt går som det ska alltså. På den kliniken jag har gått är de väldigt, väldigt noggranna med att man verkligen är helt frisk innan man friskskrivs. Nu vill de se att allt funkar när jag kommer ut i livet igen.
*har börjat gymnasiet! Fantastiskt, konstigt, härligt! En nystart jag behövde, ingen vet att jag är ett år äldre än de andra i klassen, inge vet att jag har varit sjuk, ingen frågar någonting. Jag är en av dem, på riktigt!
*är hyfsat nöjd med mig själv. Ibland tycker jag att jag är det fulaste jag någonsin har sett men oftast är jag helt okej eller ser till och med bra ut.
*det bästa av allt; JAG är social (trodde jag ALDRIG när jag var sjuk!). JAG får massa nya kompisar, JAG har lätt att få nya kompisar, andra väljer att prata med MIG. Jag känner mig levande, uppskattad och faktiskt lite populär. Nu när jag har chansen att börja om på nytt försöker jag ändra på allt jag inte var nöjd med tidigare, prova nya frisyrer, använda andra kläder, ta mer plats, bjuda mer på mig själv, prata mer, vara mer framåt, skämta mer än tidigare. Det är inte lätt och jag känner mig ofta osäker men de tankar slår jag bort, det är ju ingen förutom jag som vet att jag blir osäker så jag låtsas inte om det. Tror inte att någon märker något. Jag hoppas att de flesta tycker att jag är en trevlig tjej som är glad och lätt att umgås med för det är så jag känner mig! Låter skrytigt, vilket jag absolut inte vill, men jag har ju haft chansen att ändra mig och tagit den. Jag försöker bli den jag egentligen vill vara och var förut och jag trivs riktigt bra!

För det mesta mår jag som sagt bra men det finns några saker som får mig att må väldigt dåligt inuti, flera saker som de flesta nog aldrig behöver uppleva. Men eftersom mitt liv i övrigt fungerar och jag har ett stort intresse som är det bästa som har hänt mig klarar jag av att hantera de jobbiga sakerna. Ibland blir det för mycket men jag har blivit stark och framför allt har jag lärt känna mig själv och är man själv stabil gör det inte lika mycket om saker i ens omgivning inte är det. De sakerna som är så jobbiga önskar jag så mycket ska bli bra och det blir de troligen men man vet aldrig. Jag försöker att itne tänka på dem och istället leva så mycekt som möjligt. Som min pappa sa en dag när jag var ledsen över att ha "förlorat" flera år på så onödiga saker och insett att jag kanske inte kommer orka plugga som jag har gjort tidigare, gå den linjen jag alltid har tänkt mig gå och därför kanske jag inte kommer kunna få mitt "drömliv" som jag har tänkt det sen jag var liten; "Det är inte alltid målet som räknas utan vägen dit. Livet bara svischar förbi en utan att man märker det. Du behöver inte sikta så högt bara för att få andras respekt, gör det DU vill och lev livet längs vägen. Jag tror inte att du vill bli gammal och se tillbaka på ett "perfekt", ganska tråkigt liv så som har levts som man "ska" göra. Vill du inte hellre tänka tillbaka på hur kul du har haft, vara stolt över att du har gått din egen väg?" Och jo, jag vill det. Vad är ett halvdant, högutbilat, respektabelt liv värt jämfört med ett roligt, spännande, oförutsägbart liv? Jag väljer hellre det senare, jag vill, vill, vill bli lycklig och det blir jag inte genom att göra något för att få status av andra. Jag vill vara lycklig!

---

Här kommer en uppdatering i uppdateringen:P
Jag kom på två saker till som har egentligen skulle vara bland de andra punkterna om att jag har fått tillbaka mitt liv.
Jag:
*har varit med om mina första fester och alkoholkonsumerande. Inte bra egentligen men jag är faktiskt snart arton år och jag tror inte att jag känner någon som inte har druckit innan de har blivit myndiga. Och anledningen till att jag aldrig drack tidigare och inte gick på fester var ju att jag räknade kalorier, så jag (och mina föräldrar) tycker att det är bättre att göra lite korkade saker och vara en normal tonåring än att vara ätstörd. Det finns så mycket värre saker än att dricka och ha trevligt tillsammans med sina vänner.
*har fått mens igen... Hatar det och undrar om det finns något sätt att slippa det? Någon som vet?