Hjälp!
- Det ska såklart bli roligt att träffa henne igen, hon är den kompis jag har haft längst (min pappa och hennes föräldrar lärde känna varandra när de var 14 år) och hon är och har (nästan) alltid varit min bästa kompis. Men jag är rädd också, rädd att hon bara ska se valkarna och dallret. Ni tycker säkert att det är patetiskt att tänka så och är säkert övertygade om att hon inte kommer tänka så. Egentligen tror inte jag det heller, hon blir nog mest glad att jag har gått upp, men jag kan ändå inte låta bli att oroa mig. Och vad kommer hennes familj tycka/se? Min kompis vänner och skolkompisar? Äckel?
- MATEN! Hur ska det gå? Vad har de för mat? Vad ska jag ta till frukost? Och mellisarna? Vad har de för pålägg? Drycker? Hur tillagas maten? Vad blir det till lunch i skolan de två dagar jag ska vara med henne där? Vad ska jag dricka till? (Vatten är nog säkrast eftersom jag inte har någon lust att stå med decilitermått mitt i matsalen.) Hur ska jag göra med maten på dit- och hemresan? Den totala restiden kommer bli drygt ett dygn eftersom jag åker själv och kommer behöva ta både flyg, buss, tunnelbanor, snabbtåg och lokaltåg med många byten så jag måste antingen ha med mig all mat på schemat eller köpa något där vilket nog blir omöjligt. Och det jag oroar mig mest över; finns det innehållsförteckningar på alla varor där? Vad ska jag ta mig till annars? Utan kaloriräkning blir det omöjligt att klara någonting. Som tur är ska jag ta mig med det enda mjuka brödet jag äter (osötat, väldigt grovt, tunna skivor) och kanske något pålägg men jag vet inte vilket i så fall, äter knappt några...
- Jag kanske går upp i vikt? Eller ner? Jag vill ju gå ner men det är så fruktansvärt jobbigt att behöva gå upp det igen sen. Det har jag varit med om flera gånger nu och jag klarar inte det igen. Men HUR ska jag bära mig åt för att hålla mig som det är nu? Jag gick ner lite förut för jag fick fritt på 10- och kvällsmellis så jag och min behandlare bestämde att jag skulle följa schemat förra helgen för att komma upp till deras målvikt (INTE den jag vill ha!). Så jag följde schemat, till och med fler dagar än jag behövde för att behandlaren var sjuk. Trots det hade jag gått ner på vägningen idag. De säger att jag har bra förbränning och kanske inte kommer väga mer än så här senare heller men jag har så svårt att tro dem...
- Själva resan blir också läskig. Jag har aldrig rest själv och speciellt inte till ett land där jag bara har varit en gång när jag var nio och inte förstår ett ord av vad som sägs. Jag blir ofta nervös bara av att åka kommunalt här hemma själv för oavsett hur många gånger jag har kollat upp hur jag ska åka blir jag helt paranoid och tror att jag åker åt fel håll eller har gått på på fel färdmedel. Det här gäller även till ställen dit jag ofta åker (eller åkte), som till skolan. Så hur det ska gå nu vet jag inte. Men jag tror att jag fixar det och det ska bli kul att klara mig själv. I såna situationer litar jag på mig själv och tänker rätt rationellt, till skillnad från när det har med mat att göra, så det borde gå. Spännande med en utmaning, jag hoppas nästan att något ska gå lite fel så att jag måste lösa det, haha. Fast det skulle ju vara bättre om allt går som det är tänkt. Oavsett vilket tror jag att mitt själv självförtroende kommer bli lite bättre så länge jag kommer fram till henne (inte självförtroendet med maten, det är som två olika människor; Maten och Det andra). Förhoppningsvis klarar jag mig med engelska om något händer.
Confessions
Jag har inte så mycket att skriva just nu så jag tänkte börja med lite erkännanden då och då. Det finns många saker med den här sjukdomen (som jag inte tycker att jag har) som jag skäms över men ändå vill få ur mig. Jag kanske inte skriver allt, det beror på hur det känns.
Okej, confession nummer 1:
Hur ogärna jag än vill erkänna eller känna det tycker jag ibland att saker smakar gott. Jag skäms så himla mycket över det för att det får mig att känna mig "för frisk". Mitt första mål när jag slutade äta normalt var att gå ner i vikt vilket jag gjorde men jag mådde sämre än någonsin. Efter ett tag mådde jag så dåligt att målet blev att svälta ihjäl mig, på allvar. Jag ville verkligen dö, det var min högsta önskan. Men det fick jag inte. Hamnade på en klinik där jag nu har varit nästan dagligen i tio och en halv månad. Så jag nådde alltså inte mitt mål. STORT misslyckande. Sen bestämde jag mig för att jag skulle vägra äta- vågade inte. Jag skulle inte gå upp i vikt- fick inget val. Jag skulle inte äta jobbiga saker- har varit och är tvungen att göra det. Jag skulle aldrig äta frivilligt- tröttnade på all övervakning och började ta eget ansvar. Det låter som stora framgångar men jag själv ser bara STORA misslyckanden.
Fast på ett sätt är det bra att det har blivit som det är nu för jag ÄR gladare och mår bättre även om det inte är BRA än.
I alla fall, det händer att jag tycker om smakerna som sprider sig i min mun när jag äter. Tycker om! Hör ni hur äcklig jag är?! Jag hatar mig själv för att jag gillar en del saker och det värsta av allt; FÖR ATT JAG INTE FÅR LIKA MYCKET ÅNGEST AV ATT ÄTA LÄNGRE trots att jag har blivit så stor. Jag vill ju inte bli för frisk, jag vill ha kontroll och jag vill att andra ska veta att jag har kontroll. Men kanske alla "friska" mäniskor inte tycker att jag hade lyckats? De kanske inte såg hur jag hade kämpat för att få den kropp jag hade? Hur svårt det var (i början, innan det blev det självklara) att inte äta? Att jag ständigt frös, hade ångest, räknade (och fortfarande räknar) kalorier, vägde, mätte, jämförde, granskade, AVSTOD; var det inte bevis för dem att jag var stark? Jag vet inte. Jag vet ingenting längre...
Tiden går...
Idag var en jobbig dag; ångest av frukosten som jag tog själv hemma, sen åkte jag till kliniken och åt 10-melliset som är efter matschemat nu i några dagar (förut hade fritt; jag var tvungen att ta något men fick ta vad jag ville), ångesten som inte avtagit sen frukost blev starkare och det slutade med att jag inte klarade av lunchen. Jag blir så besviken på mig själv när sånt händer och jag vet att jag gör andra också besvikna men jag kan inte göra något åt det. Ångesten, bakslagen och vägran är liksom inte riktat mot någon, det bara kommer. Alla säger att jag ska kämpa men de vet inte hur svårt det är. De vet inte hur det känns när ångesten gnager i en, tar strypgrepp så att man inte får någon luft. De har nog aldrig velat fly från sig själva, velat slå eller skära sig för att smärtan utanpå ska bli starkare än den inombords. Det vet förhoppningsvis inte vad riktig, djup dödslängtan som sitter i länge, länge är. Som tur är vill jag inte dö ens i närheten av lika ofta som jag ville förut, när jag bara låg hemma i soffan framför TV:n utan att se vad det var för program eller ens vara medveten om ifall den ens var på. Allt jag önskade var att få försvinna för gott, få slippa allt. När jag var hemma själv när jag inte kunde vara i skolan och ännu inte hade börjat på kliniken kunde jag ligga där, stelfrusen och orörlig, i timmar, ibland hela dagarna utan att orka resa mig. Jag gick inte på toaletten, svarade inte i telefonen, lät bli att öppna dörren om det ringde på, åt ingenting men drack mycket té (därav namnet på bloggen), Först när någon kom hem och jag var tvungen att låtsas att jag mådde bättre än jag gjorde reste jag mig. Satte mig upp så långsamt jag kunde men ändå blev jag yr, det slocknade för ögonen och jag fick vänta en stund, både för att samla kraft och för att återfå synen, innan jag ställde mig upp och blev förblindad igen.
Jag är så glad att det där är borta, alla fysiska symptom, men det är läskigt också. Jag vill inte vara för frisk, är rädd för hur det kommer att vara. De gånger jag har ätit utan att få så mycket ångest har det kännts så tomt, som att något fattas inuti och jag mår lika dåligt som när jag har ångest. Jag blir så rädd att jag har tappat kontrollen fast jag vet inte riktigt varför det är läskigt. Min behandlare säger att jag kommre se ut ungefär såhär sen också när ajg äter allt, men jag tror inte på det. Det är väl klart att jag kommer bli större om jag släpper taget?
Samtidigt VILL jag bli normal. Jag vill gå och fika med kompisar, ha middagar, resa, prova nya maträtter, glass, godis och bakverk. Jag vill få ett påskägg med godis jag kan njuta av att äta. Jag vill att maten bara ska finnas där; inte behöva tänka på den utan bara vara hungrig eller sugen på något, äta, tycka att det är gott eller äckligt och återgå till det jag höll på med. Men jag blir inte hungrig, tillåter mig inte. Jag tycker inte att något smakar, är så koncentrerad på själva ätandet. Jag återgår inte till det jag höll på med, för jag håller nästan aldrig på med någonting. Men jag ska, som jag har skrivit tidigare, snart börja med en sak som jag tror blir jätterolig och då kanske allt blir lite bättre. Men för att kunna börja med den saken måste jag ringa ett jobbigt samtal. Jag gillar inte alls att prata i telefonen, trivs mycket bättre med att prata direkt med någon. I telefonen känns det som att min röst blir så konstig, jag pratar snabbt och det blir alltid fel när jag ska avsluta för jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Förut sköt jag alltid upp telefonsamtal och andra jobbiga saker men jag har blivit bättre på det så imorgon ska jag försöka ringa den personen jag behöver ha tag i så att jag har det gjort och dessutom kan börja göra det (förhoppningsvis) roliga snabbare. Usch, jag är nervös.
Wish me good luck!
Bra citat
"det är väldigt sällan i livet som det lätta är det rätta. ingenting i livet är lätt. men vi är skapta på ett sånt sätt att vi på något sätt alltid hittar ett sätt att överleva, annars skulle det ju inte finnas några människor idag. och du kommer hitta ditt sätt för att gå den svåra vägen. för det är så människan fungerar."
Jag tycker att hon har skrivit så bra och så SANT. Ingenting är ju lätt. Och har man flyt ett tag kommer det bli svårare senare för ingen har det alltid lätt. Det kan vara vad som helst som får en att må fåligt, småsaker för en del kan göra så stor skada för andra. Jag HATAR när folk säger till mig "Stackars dig som har den sjukdomen, jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara. Men tänk på att det kunde vara värre. Du mår ju mycket bättre nu än du gjorde för ett år sen, och du ser så mycket friskare och finare ut." Lika mycket hatar jag att höra någon bagatellisera problem för andra; "Kolla vad ledsen hon är fast hon fick VG på provet, jag skulle vara jättenöjd med det men hon blir aldrig nöjd utan MVG". Visst, det kunde vara värre, men JUST NU är jag på botten av MITT liv, även om jag ser friskare ut (ingen ser ju i min hjärna, i så fall hade ingen någonsin nämnt någonting om att vara så ffrisk). Och en som har pluggat och verkligen satsat på MVG och inte uppnår det kan befinna sig på botten av SITT liv och må oerhört dåligt av det. Mina problem blir inte mindre av att någon annan har det värre.
För ett par dagar sen fick jag höra hur frisk, vacker och livfull jag har blivit och jag blev tillsagd att ABSOLUT försöka minnas hur det var att må dåligt. Ha! Som att jag inte vet det! De som lever med mig, känner mig, eller kände rättare sagt, skulle aldrig påstå att jag mår bra. För den person jag är nu MÅR INTE BRA. Jag vet att människor bara säger det i välmening men jag känner mig så patetisk, så falsk, när jag får höra att jag MÅR BRA. Jag kanske gör det egentligen? Håller jag bara på och lurar alla? Lurar jag mig själv? Är jag bara en uppmärksamhetssökande drama queen? Är jag psykiskt störd och inbillar mig allting? Såna tankar flyger runt i huvudet och dunkar så att jag får huvudvärk. Jag tvivlar på mig själv och undrar varför jag har gjort så här mot allt och alla?
Jag gillar inte heller när någon frågar om det är bra för NEJ, det är inte bra men det kan man ju inte svara. Jag kan itne ljuga och jag vill inte prata med alla och jag tror inte att någon egentligen vill höra svaret. De vill tro att allt är bra, stilla sitt samvete en stund genom att visa att de bryr sig. Men det gör de inte, inte på riktigt.
Det är som när jag pratar med farmor eller farfar:
- Hur ääär det?
- Sådär, som vanligt... Det vet ni ju.
(Överdrivet lättat och glatt)- Ah, vad bra! Som vanligt, det är bra det! Eller hur?!
NEJ, det är inte bra! Som vanligt är inte bra. "Som vanligt" betyder "ungefär som de senate två åren, som har gjort så att jag knappt har några vänner kvar, inte får gå i skolan, håller på att splittra familjen, är dignostiserad som en sån som varken kan eller vill äta". Låter det BRA? Nej, nej, nej. Men okej, jag vet att få människor förstår så jag blir inte arg, bara ledsen.
Jag längtar tills jag kan säga "Ja, jag mår BRA" utan ångest, ledsamhet eller vetskapen om att jag ljuger. Jag kan det inte än och det kommer förmodligen dröja länge men det gör inget, jag tänker inte förhasta mig eller säga det förrän jag känner att det är sant, när jag mår BRA av att säga att jag mår bra. Jag ska spara det och njuta av det när den dagen kommer.
Hm...
Det har inte hänt så mycket sen sist; har mått väldigt dåligt, gråtit mycket, inte ätit som jag ska och haft ovanligt mycket ångest, speciellt över hur min kropp ser ut och hur jag känner att den bara sväller så fort något passerar min mun, till och med när jag bara luktar på något ätbart. Och trots att jag INTE STÅR UT ens som det är nu måste jag gå upp ca två kilo till. HUR ska det gå? Hur kommer jag må? Alla säger att två kilo varken syns eller känns men jag kan lova er att det visst kommer kännas, och synas kommer det DEFINITIVT göra. Jag kommer se det. Jag kommer känna det. Och JAG kommer behöva leva med det. MINA ben kommer bli tvungna att bära på all onödig vikt jag har lagt på mig de senaste månaderna. Jag tycker synd om min kropp som inte alls kan må särskilt bra egentligen med allt fett. Och jag skäms så fruktansvärt över mig själv. Dels för att JAG har förstört så mycket och fått många andra att må dåligt som inte börjar må bra bara för att jag kanske gör det sen, de har fått problem de kommer behöva dras med länge, jag har gjort så att jag har missat så mycket av mitt liv att det nu känns meningslöst att försöka komma tillbaka till det och för hur jag såg ut förut. Dels skäms jag för att jag aldrig lyckades. Jag kämpade så hårt (i början, sen gick allt av sig självt) men jag kom aldrig i mål. Jag nådde mina delmålvikter; först 47, sen 45, 43, 40, 39... Sen vet jag inte hur mycket längre jag kom men några kilo ner hann jag nog mellan att vågen hemma togs bort och jag började på behandling. Jag förstår inte varför jag inte slutade när jag hade nått mina mål. Jag borde varit nöjd och glad men det blir man inte. Jag vet det och jag kommer nog inte hamna där igen. Förnuftet har börjat hälsa på ibland igen och säger till mig att jag aldrig kommer bli nöjd neråt. Kanske inte uppåt heller men absolut inte neråt. Ändå har jag en gnagande känsla längst ner i magen och tankar som dunkar i huvudet som bara vill komma ut och befria mig från kämpandet. För hur många skulle orka ständiga konflikter och diskussioner med sig själv? Lyssnar jag bara på dem kommer jag bli lätt som en fjäder och dansa på molnen av lycka. Tankarna lovar mig kontroll och en vän som alltid ska stå vid min sida, aldrig sviker. En vän jag kan lita på, som alltid är ärlig. En som vill hjälpa mig nå lyckan.
Jag försöker att inte lyssna men det är så svårt. För ärligt talat var det ganska enkelt förut; all tid upptogs av tankar på mat, kropp, kalorier och vikt, planerande, smusslande, ljugande. Jag levde i min egen värld. Eller kanske mitt eget helvete? Men faktum är att helvetet kan vara bättre än världen. Det är så mycket enklare där.
Jag önskar att jag VILLE bli frisk. Ville och kämpade ordentligt. Nu kämpar jag, men inte alltid åt rätt håll. Jag kämpar åt det lätta hållet.
Jag märker att jag skriver mycket om den enkla vägen och det är just för att den är- enkel! Jag ORKAR inte! Jag säger det till mina föräldrar och min behandlare men de förstår inte. De har kanske inte känt känslan av total uppgivelse, bara en stark vilja att få försvinna. Jag vill att de ska förstå att det här GÅR inte. Kan inte förklara det, känner bara att ingenting är värt något just nu. Fast snart ska jag börja göra en rolig sak några gånger i veckan, kanske mitt liv får en mening då? Kanske jag får något att se fram emot? Kanske jag får känna mig värdefull? Eller i alla fall mindre ensam? Hoppas, hoppas, hoppas!!! Det är en väldigt rolig sak som får mig att må bättre än jag har gjort sen jag fick det här som jag inte nämner. Jag mår bra av det och kan koppla bort tankarna en stund, bara vara helt inne i något annat. Det är helt underbart!
Just det, jag har börjat jogga också. Vill ju komma i form till sommaren, haha. Nej, den största anledningen är att jag vill gå upp de två kilona i muskler hellre än i fett, tror ni det går? Hur mycket kommer jag behöva träna tror ni? Jag kör nåra övningar efter springturen för att få ut lite mer av men jag antar att man måste träna rätt mycket för att gå upp två kilo utan att äta mer? VIlken träning tycker ni jag ska satsa på?
I ett huvud fullt av siffror...
Men, idag ska jag försöka vara glad, jag ÄR värd det (eller?). Jag vet att jag har ställt till med så mycket för så många och gjort livet väldigt jobbigt både för andra och mig själv och det är mitt fel att min familj kanske går sönder för det håller den på att göra nu. Men jag ska verkligen göra mitt bästa för att inte bråka så mycket, hålla ångesten inom mig (hemma, inte på behandlingen). Jag önskar att jag kunde säga att jag ska bli "frisk" men det är så svårt att bli bra från något man inte förstår att man har, särskilt när man inte har någon önskan att bli av med det som "håller koll" på en så att man inte gör något man får ångra efteråt.
Jag har faktiskt varit glad, glad på insidan också för första gången på väldigt, väldigt länge. Inte glad riktigt ända in i själen men tillräckligt långt in för att det ska värma och jag ska känna att jag faktiskt är lycklig för en stund. I och för sig har jag bara rättat mig efter ångesten idag (som har varit starkare än vanligt) men skit samma. Visst är det otroligt jobbigt att räkna och fuska hela tiden men i år är det det som krävs för att jag ska kunna slappna av lite så det är så det får bli. Förra födelsedagen var ännu mer ångestfylld och trots att jag verkligen försökte slutade det ändå med huvudet i toan och fingrarna i halsen vilket INTE kommer hända idag. Jag har inte kräkts på 11 månader snart, så varför bryta det löfte jag har gett min behandlare idag? Nej, inte idag! Det här är min, min, MIN dag, även om jag låter den andra i hjärnan styra mycket så ska inte allt styras av den. Jag ska njuta av den här dagen så gott jag kan för jag är glad och inte fan ska jag väl behöva få ångest för att jag är GLAD också på min födelsedag? Det räcker med ångest över maten. Fast det är en hård kamp att försöka övertyga sig själv om att man visst förtjänar att vara glad när att man måste äta trots att man är större än störst och helst av allt skulle svälta ihjäl mig. Men jag har fått så fina presenter, precis det jag har önskat mig (plus en massa annat!) och jag måste ju åtminstone få vara glad för alla bra saker, snälla? Jag är ju inte glad FÖR MIG SJÄLV, jag är inte stolt över något, tycker inte att jag är snygg, duktig eller bra på något sätt så snälla låt mig få vara glad för att andra uppenbarligen av någon anledning vill att jag ska vara det? Jag FÅR vara glad idag(?).
Fick en superbra present, eller egentligen var allt det men en grej som jag har hunnit använda redan som gjorde mig så lycklig. Slappnade av helt, koncentrerade mig, fokuserade och släppte alla jobbiga jävla tankar i ett par timmar. Jag skulle behöva det oftare, varje dag helst men det går inte. Den tiden JAG fick utan skiten idag var i alla fall så uppskattad (fast det vet inte mamma och pappa som jag fick det av och de behöver inte veta det heller, huvudsaken är att de ser att jag mår hyfsat bra idag).
Hoppas ni också har en bra dag!
Vill inte
Nu ska jag tala om varför jag inte vill bli "frisk".
För det första anser jag mig inte vara sjuk. Visst, jag äter inte allting, är livrädd för att gå upp mer i vikt, är närmast besatt av smala människor; vart jag än ser är alla smala och jag önskar bara att jag fick vara en av dem, jag får ångest, har stora kroppskomplex och massa andra saker som tyder på att jag inte är helt "normal" men vaddå, jag klarar mig ju. Ingen är längre orolig för att jag är för smal eftersom jag är normalviktig. Det spelar inten roll om jag hoppar över en middag, inte äter på en hel dag eller bara dricker vatten i en vecka; jag skulle ändå må fysiskt bra. Bli lite trött kanske om jag skippar allt en längre tid men det är inte farligt för mig längre, inte som när jag först mbörjade på kliniken och de gjorde vad som helst för att få i mig lite näring.
På sätt och vis känns det så bra, att jag har kommit en bra bit på vägen och att jag faktiskt har varit lite duktig, jag är ju inte som ett småbarn längre som inte klarar sig själlvt vilket blir resultatet av sjukdomen. Men mest känner jag mig så otroligt värdelös som inte stod emot behandlarna och mina föräldrar. Jag har varit tvungen att svälja min stolthet otaliga gånger när jag har ätit och druckit sånt som aldrig mer skulle vidröra mina läppar. Men jag har gjort mycket av det de har bett mig om, de har rivit mig när jag var stående, slagit mig när jag föll omkull och sparkat mig när jag har legat orörlig på marken. Inte en lugn stund har jag fått sen jag började på behandlingen. Nu vill de hjälpa mig upp igen men jag tar inte emot hjälpen. Jag vill att de ska lämna mig i fred, låta mig ligga där tills jag ger upp och döden räddar mig från allt. Men de ger sig inte. De sliter i mina armar, lyfter upp mig gång på gång, bönar och ber att jag i alla fall ska försöka. Till vilken nytta undrar jag? Jag tror ärligt talat inte att mitt liv kommer bli mycket bättre än det är nu. Jag önskar att det ska bli det men jag tror inte att det kommer hända. Och ärligt talat duger det här livet åt mig; jag äter det jag måste och klarar av, jag är lite mer mig själv igen och jag känner inte längra att jag vill spy varenda gång jag ser mitt fett i en spegel. Jag tycker fortfarande att ajg ser förjävlig ut men jag har kanske dragit livets nitlott och vara en av de fula, feta (med ett BMI på lite drygt 19, hur kan jag egentligen vara fet?), oattraktiva människorna som liksom lever för att ge våra motsatser mer glans. Vad tror ni, är det så jag ska vara? En statist i de värdefulla människornas liv (med detta menar jag de allra flesta; min familj, släkt, vänner, utomstående, kända och okända)? För någon måste ju dra det tunga lasset, varför skulle inte jag vara denna någon?
En annan anledning till att jag inte vill bli "frisk" är att jag bara känner en stor likgiltighet inför det. Jag har aldrig något matsug, är inte hungrig, saknar ingen mat; ingenting. Så varför ska jag äta allt förbjudet? Finns det någon mening med det? Jag är ju som sagt inte döende längre. Mitt liv är dött men min kropp lever.
Det här är ganska överväldigande tankar. För några år sen hade jag aldrig någonsin ens i min vildaste fantasi kunnat ana att jag skulle bli en av dem. En av de tjejerna jag såg i dokumtärer på fyran, smala som skelett satt de hemma vid sina matbord i världens alla hörn; Sveriga, England, USA, Spanien, Afrika, Kina, Mexiko. Deras mammor var så uppgivna att de inte ens grät när de intervjuades, papporna verkade bara oförstående och syskonen grät. Men tjejerna själva, de brydde sig inte. Sårade alla som kom i deras väg för att slippa äta den där lilla vindruvan deras familjer försökte truga i dem, spydde om de inte kom undan. Det enda de tänkte på var mat, vikt, kalorier, kroppar och HAT. De hatade sig själva och sin sjukdom samtidigt som de var livrädda för att lätta på dess grepp. De satt i timmar vi de där borden i deras hus och grät, skrek, svor och förbannade allt och alla. De slängde mat, välte glas, kastade tallrikar och bestick, smällde det i dörrar, välte hyllor och smygtränade så fort de fick en stund för sig själva. De isolerade sig och fick inte gå i skolan, all deras tid ägnades åt mat.
Det högg till i mig varje gång jag såg dem, det var fruktansvärt att se dem. Det är skrämmande hur lätt det var att bli en av de sorgliga, hjälplösa tjejerna. Idag hade jag kunnat vara en av alla dem på¨TV:n. Hade jag varit det skulle andra tjejer se på mig med avsky, rädsla, oförståelse och medkänsla utan den minsta tanken på att det bara några år senare skulle vara de som satt där och grät och skrek i panik efter ett salladsblad. Tänk om allt bara kunde bli bra, jag menar verkligen ALLT. Om alla kunde få vara glada och lyckliga och LEVA! Drömma går ju...
Varför jag?
Det här inlägget skriver jag med anknytning till det här inlägg http://anorexiapappan.bloggagratis.se/2008/03/03/547489-inget-beror-pa-nat-a-alla-e-olika-a-inget-stammer/ av Anorexiapappan. Jag tycker att han skriver så bra och tänkvärt och det inlägget fick mig verkligen att börja tänka.
Jag är nog en blandning av alltihop; är storasyster, är/var duktig och ordentlig och ja, jag kommer från en "välbärgad" familj. MEN- hemma hos oss har man alltid varit bra som man är. Det är jag själv som inte har tyckt att jag duger till någonting. Lite press har det varit med t e x betygen ("men du blir ju inte nöjd själv om du inte får bättre.", "du kan ju, bara du anstränger dig lite", "du som är så smart, visa nu vad du kan") men jag tror inte att de har gjort det för att jag inte var tillräcklig utan mer för att de verkligen tyckte att jag var så pass smart att jag kunde fixa det jag skulle bättre och de visste ju att jag inte blev nöjd om jag inte hade gjort mitt allra bästa så det var nog för att lindra min ångest som kom efteråt om jag inte hade ansträngt mig.
Angående det att svälten ger annan kroppsuppfattning m m kan jag bara säga att jag tror att det stämmer. Inte till hundra procent kanske men delvis i alla fall. Sen att man börjar svälta har nog olika orsaker. För mig var det dels att jag var vegeterian, vilket gör svårt att få i sig så mycket kalorier som man behöver eftersom åtminstone den vegetariska maten i skolan oftast bara består av olika slags grönsaksgrytor och så, dels för att jag kände mig så pressad av mina kompisar. De sa ofta att jag var så smal, att jag kunde äta vad jag ville och ändå inte gå upp ett gram och att jag var så duktig som hade godislöfte. Den värsta situationen som jag inte tänkte på särskilt mycket vid det tillfället men nu har insett hade en stor betydelse var när några kompisar och jag en eftermiddag satt och pratade utomhus. Vi var då 13-14 år och borde verkligen inte alls ens ha tänkt på hur vi såg ut men vi kom in på ämnet mat och vikt. Plötsligt sa en av tjejerna: "Jag vet, vi startar en klubb och försöker bli lika smala som Tépåsen(de sa såklart mitt riktiga namn)"! Det högg till i mig och jag blev alldeles kall när de sa det och från den stunden har jag nog alltid ägnat någon sekund åt att analysera maten, varje gång jag har ätit. Jag vet att det inte var så de menade, de tyckte ju redan att jag var smal och de ville bli lika smala, de menade INTE att jag skulle börja banta. Men det blev nästan som en utmaning, de ville bli smala och jag ville bli smalARE. Det triggade igång mig. Jag tänkte ungefär att aha, det är snyggt att vara så smal som jag är(för då visste jag att var smal), hur snyggt skulle det då inte vara att vara ÄNNU smalare? Och sen var det kört. Det tog visserligen lång tid innan det bröt ut ordentligt men jag mådde dåligt länge och höll på i hemlighet så gott jag kunde. Jag börjar gråta nu när jag skriver det här och önskar verkligen av hela mitt hjärta (ja, det låter klyschigt men det är verkligen sant) att de inte hade sagt något. Kunde de inte ha hållit tyst?! Jag beskyller varken dem eller någon annan för mitt helvete, jag är bara så oerhört ledsen att de tänkte sådana tankar och förtås att de uttalade dem. Men gjort är gjort och det är jag som får leva med skiten. Och jag vet nu att jag är inte stark, Risken finns att jag inte klarar mig igenom allt helskinnad. Jag ska skriva mer om det en annan dag, hade egentligen tänkt ägna det här inlägget år det men mina tankar började snurra av Anorexiapappans ord så jag var bara tvungen att få ur mig allt, sortera upp lite och förhoppningsvis kunna somna ikväll utan att att ligga och grubbla och gråta i timmar.
Att bli sedd
Jag vet att inte alla kommer se till mig och det är inte heller mitt mål, jag önskar bara att någon eller några ska se mig, lägga märke till mig och kanske ägna mig en kort tanke. Om denna eller dessa personer tillhör min familj, är mina vänner eller främlingar på gatan spelar egentligen inte så stor roll, det viktigaste är att jag får känna att jag finns i alla fall ibland. Jag hoppas ni förstår vad jag menar och inte bara tycker att jag verkar vara bortskämd och uppmärksamhetssökande för det är inte så jag är. Det är bara det att när jag var som sjukast levde jag som mest för andra. Jag såg kanske ut som ett skelett och det var förmodligen inte många som tyckte att jag var vacker men de såg mig. Då ville jag inte ha uppmärksamheten, den var bara jobbig, jag ville helst av allt bli lämnad ifred med svälten.
Men nu när jag blir större och större (tankarna är kvar på ungefär samma sätt), finns jag mindre och mindre. Det ÄR inget speciellt med mig nu, inget som syns och inget som visar att jag fortfarande behöver stöd och känslan av att jag är viktig. När jag var så underviktig (enligt BMI, inte enligt mig själv) fick jag kort, tidningar, böcker, blommor, presenter, kramar, snälla ord av omtanke i förhoppningen att jag skulle se ljuset i tunneln. Men jag uppskattade inget av det där; jag mådde illa av armarna som ömslöt min enorma kropp, orden och korten var betydelselösa, böckerna, tidningarna och presenterna var jag inte värd.
Jag önskar att de hade sparat allt det där och gett mig det nu för det är nu jag behöver hjälpen att våga. Våga bli frisk, våga leva, våga lita på mig själv och inte på det som styr min hjärna. Ännu bättre hade varit om presenterna istället för saker hade varit upplevelser; en dag på stan, gå på bio, se en teaterföreställning, resa (får jag göra så fort jag blir bra) eller något så enkelt som en promenad. Tid, alltså. Ja, jag hade verkligen uppskattat tid. Jag både vet och förstår att inte alla har tid för mig men de som hade det då kunde ha sparat det till nu. Samma sak hände för några år sen när jag var skadad, opererades, låg på sjukhus och behövde lång tid för att bli hyfsat bra igen; jag fanns när jag mådde riktigt dåligt, både fysiskt och psykiskt, men sen glömdes jag liksom bort. Själva grejen är nog inte att jag vill ha uppmärksamheten, utan att jag har fått den men sen blivit lika osynlig som vanligt. Jag har vant mig vid att få den och bekräftas så det blir en väldigt stor omställning när det förändras. Jag tror att det sänker mitt självförtroende och min syn på mig själv mer än sjukdomen har gjort och gör att jag inte vågar visa mig själv för ju mer jag hade blivit MIG igen, desto mer har de runtomkring mig försvunnit...
Jag ska försöka tänka på det i fortsättningen, jag ska försöka se människor oavsett om de är glada, arga ledsna, friska, sjuka. Jag ska försöka se människan, inte måendet.
Präktigt det lät, jag försökte bara säga att jag ska göra mitt bästa för att vara omtänksam så mycket det går (kommer inte fungera jämt men jag tycker att det är ett bra mål) och så får jag hoppas på att jag också kommer bli sedd, att någon kan få mig att inse att jag är värdefull.
