Tépåsen

Idag har jag verkligen inte ätit speciellt nyttigt. Eller egentligen har jag väl det för ingenting är onyttigt i normala mängder och speciellt för mig och alla andra som har varit eller är sjuka är det nyttigt med onyttigheter. Förrut hatade jag det och det är fortfarande jobbigt, men rätt bra också. Idag var till exempel i stan med en kompis som har gått/går på kliniken tillsammans med mig. Vi åt glass två gånger; först två kulor i bägare och sen på ett annat ställe där de hade andra smaker tog jag en kul till och hon två. Hon har egentligen tre kulor på sitt matschema, precis som jag hade förut, men hon har förstått att det inte spelar någon roll över huvud taget om hon äter tre eller fyra kulor. På det sättet har hon kommit längre än jag har; hon bryr sig inte lika mycket om vad eller hur mycket hon äter och hur mycket det innehåller. Jag räknar fortfarande (kan itne skriva ut ordet av samma anledning som jag inte skriver namnet på sjukdomen, jag vill inte att bloggen ska hittas av de som söker på det på internet), kompenserar, ser till att inte äta för mycket och helst inte för onyttigt. Jag har däremot kommit längre med att acceptera att jag har gått upp i vikt och till och med blivit ganska nöjd med hur jag ser ut idag (förutom MAGEN!), det har inte hon fast hon är smal ändå och mycket, mycket finare och mer levande än hon var när vi träffades första gången. Jag hoppas att hon och andra tänker samma sak om mig; att jag fortfarande är smal men lever och är glad på riktigt nu. Det borde de göra så som jag har kämpat och förändrats!

I alla fall, mellan de två glassbägarna köpte vi två chokladpraliner var. När jag var liten var jag en sån som alltid körde på det säkra så att jag slapp bli besviken. Men från att jag var kanske åtta eller nio har ÄLSKAT att testa nya saker! Jag vill prova så mycket som möjligt, både saker man gör/upplevelser och smaker. Det förgyller livet tycker jag.
Så för att prova något nytt valde jag en chokladpralin som bestod av vit choklad med bananmousse under och en persikotryffel. Ingen av dem var speciellt god och jag kommer inte att ta dem igen men det var värt ett försök.

Jag köpte en lunchmacka på Sandy's som inte alls var så god som jag trodde och som gav ganska mycket ångest. Tänkte först inte äta hela men som jag har skrivit tidigare kan jag inte hålla på så innan jag är helt frisk och äter med magen istället för hjärnan så hela mackan åts upp.

Sjukdomen hade planerat att kompensera för allt onyttigt men det var olika goda rester så jag satt där ett tag och smååt lite. Precis som man ska kunna göra.

Nu har jag ångest men innerst inne vet jag ju att det inte gör någonting att jag kanske har ätit lite mer idag (vet inte ens om jag har gjort det) för vissa dagar blir det mer och vissa mindre. Dessutom sa min kompis att även om man äter så mycket att man borde gå upp ett hekto en dag är det inte säkert att man gör det eftersom det handlar om vad man gör regelbundet. Äter man för mycket varje dag är det klart att man går upp men lite då och då gör ingen som helst skillnad. Det känns bra även om jag har svårt att tro på det.

I övrigt har det gått bra, jag äter, lever och mår bra. Det kan vara så underbart att vara 17 år! Så härligt att man inte vill börja skolan igen och inte vidareutbilde sig men ibland måste man vara lite förnuftig. Jag njuter i alla fall av den här tiden innan skolan och försöker ta igen så mycket jag bara kan av det jag har missat som sjuk! Det är en väldig massa tid som har lagts på en hemsk sjukdom som inte var värd det. Jag har lärt mig mycket och uppskattar saker mera nu men jag hade nog hellre varit utan de här erfarenheterna tror jag... Allt jag har upplevt i och med sjukdomen och allt jag har missat har varit fruktansvärt. Många gånger har jag haft mer ångest över att tonåren som ska gå upp och ner på ett normalt sett bara har glidit förbi mig medan jag har stått bredvid och tittat på. Jag har fortfarande stor ångest över det så jag är SÅ HIMLA GLAD att jag fick bra hjälp relativt snabbt och att ingen någonsin har gett upp, alla har bara peppat mig och gjort mig arg genom att säga att det kommer att bli bra, jag var så säker på att det alltid skulle vara dåligt och ville inte må bra. Nu är jag så tacksam över att de gick emot mig, hjälpte mig och gjorde så att jag fortfarande har kvar några år som tonåring. Jag ska leva nu! Det borde alla få göra så sök hjälp till er själva eller de som behöver, det blir aldrig eller för sent bra om man ska lösa det på egen hand eller om man bara står stilla och hoppas på att bli bättre (Liten hint till dig Anorexiapappan:P Jag tycker verkligen att din dotter förtjänar att ha ett normalt liv för en ung tjej med normala problem)!