Tépåsen

...hejdå, imorgon åker jag!
Jag är jättenervös men det är bara kul. Ska bli så roligt att behöva klara mig själv och jag är säker på att jag fixar det. Det blir kul att flyga också, jag gillar det (fast jag är rätt miljömedveten så det känns ju inte så bra! Tur att det går att "kompensera").
 Men hur ska det gå med maten?!
Jag vet inte, jag ska försöka göra mitt bästa. Eller jag hoppas det i alla fall. Det är lätt att sitta här och säga att allt ska gå bra men när jag väl sitter med en tallrik fylld med okänt antal kalorier är det långt ifrån lika enkelt. Men jag ska försöka och tänka på hur jag egentligen vill ha det. Jag vill...

...inte gå ner igen för jag blir tvungen att gå upp varje gång vilket är det absolut värsta som finns. Dessutom trivs jag ganska bra som det är nu. Inte hela tiden så klart men lite då och då. Tyvärr känner jag mig finast och smalast när jag inte har ätit på flera timmer, som precis innan lunchen. Då tycker jag att min mage är platt och fin och att låren faktiskt är acceptabla (med kläder på, vill INTE gå i badkläder igen).

...komma hem och göra alla besvikna på att jag inte har lyckats hålla vikten. De ger mig ett förtroende genom att låta mig resa själv och jag vill inte svika dem.

...KLARA MIG SJÄLV! Det här är min chans att visa att jag faktiskt är sjutton år och inte behöver övervakas som ett småbarn. Jag HATADE när alla kollade och vaktade mig hela tiden. Det gör de inte längre och det fungerar för att jag hatade det så mycket och aldrig vill tillbaka dit.

...ha roligt. Jag förtjänar att ha roligt. Jag har varit instängd på behandlingen i snart ett år så det börjar bli dags att leva lite nu och det här blir kanske en bra början. Bra men svår.

...inte att någon ska orora sig. Hör i och för sig ihop med "klara mig själv"-punkten men det är så viktigt för mig att det förtjänar en punkt till. Min kompis, hon jag ska hälsa på, mailade min behandlare och frågade en massa saker om hur de ska göra med helkroppsspeglar (hemma har alla utom min syster tagits bort för att behandlaren bestämde det), om de ska göra specialmat, om hon måste kolla mig, hur hon ska göra om jag matvägrar, om jag har restriktioner angående fysisk aktivitet och en del annat. Jag vet att hon bara menar väl men MEN JAG HATAR DET. Som ni ser är det skrivet i STORA bokstäver med fet, kursiv och understruken stil, det går inte att förtydliga hur hemskt jag tycker att det är!!!

...bli frisk. Ja, ni läste rätt. Jag vill bli frisk. Jag vill inte vara en barnunge som måste passas, som är farlig för sig själv och skadar andra på de mest fruktansvärda sätt (inte fysiskt). Jag trodde aldrig jag skulle skriva att jag vill bli bra men jag vill! Vill bli mig själv igen. Fast att jag vill idag behöver inte betyda att jag vill imorgon. Men idag är bättre än inte alls, eller hur? Fast några saker hindrar mig fortfarande; jag vill inte bli tjock, inte bli bortglömd av min behandlare, inte bli en ingen. Tjock tror jag inte att jag kommer bli, inte tjockare än jag är nu åtminstone. Jag fick tillbaka hela mitt matschema (hade fritt ett tag på vissa mellis men gick ner) för att jag skulle gå upp. Jag skulle ha det i en vecka för att se om jag nådde målvikten men istället gick jag ner så min behandlare tror att jag kommer väga ungefär så här (pendla lite, som alla såklart) oavsett vad jag äter. Har hon rätt blir jag glad men jag är nog inte redo att testa än, hon kan ju ha fel. Men kommer jag någonsin bli redo? 
Bortglömd hoppas jag att jag inte blir. Jag var hennes första patient och har varit på kliniken nästan varje dag i snart ett år och jag har pratat mycket med henne, berättat och varit ärlig, gråtit ut, hatat, haft ånget så att det har gjort ont; visst borde hon komma ihåg mig?
Att bli en nobody, den risken finns ju alltid. Men det är lite upp till mig själv. När jag börjar gymnasiet i höst kan jag välja själv vem jag vill vara och jag vill inte bli osynlig, jag vill bli MIG.

Snabb rapport:
Jag är på ett ställe jag ÄLSKAR några dagar i veckan. Längtar hela tiden efter att gå dit, mår bra när jag är där. Är det någonstans jag kanske kan våga äta godis så är det där. JAG BLIR SÅ GLAD AV DET!

Framsteg:
Åt lunch med nya människor idag på restaurang. Tog den maten jag hade lättast för men det är ändå svårt med ny miljö, andra människor (som jag dessutom inte ens har lärt känna än men de vet hur det ligger till) och mat jag inte vet hur den är tillagad. Men jag är nöjd, det var trevligt, uppskattar fortfarande inte smaker så det ska jag inte säga något om och det gick bra. Först hade jag tänkt låta bli att väga upp maten men jag gjorde det ändå och det kändes faktiskt inte så konstigt. (På något sätt känns det lite bra att jag måste göra det, för det gör mig lite annorlunda, lite speciell. Undrar dock om friska människor tycker att det är coolt på något sätt? Eller skulle de uppskatta mig mer om jag inte hade problem? Någon som vet?!)
Jag har gjort ett framsteg till; köpt TUGGUMMI som jag ska ha på planet imorgon. Har inte ätit det på lääänge och det är väldigt ångestladdat trots att de är sockerfria. Vet inte varför, kanske för att jag har gillat det förut och är rädd att jag ska gilla det igen och få något sötsug så att jag äter mer/ okontrollerat. Ja, det är nog därför. Men jag insåg att det inte kommer gå att flyga utan för att jag får så mycket lock i öronen så jag köpte ett paket. Får se om jag tar något, hade tänkt kompensera för det genom att ta bort en frukt men drickan jag har köpt till lunch och mellis innehåller mycket mindre än egentligen ska så det kanske inte behövs.

Peace out!