Om kampen(?)
Nu har jag börjat KÄMPA ordentligt och det är verkligen en KAMP! Trodde aldrig att det skulle vara så här svårt, det är ingen idé att jag ens försöker förklara för det går inte att föreställa sig alla känslor och tankar som snurrar runt. Ena stunden känner jag mig smal, fin och det är okej och till och med BRA att jag äter. Nästa sekund HATAR jag allt med mig; jag är ful, fet, äcklig, värdelös, konstig, osocial, hemskt, elak, korkad, vill aldrig mer äta och bara längtar efter att få dö. Att det är så växlande gör det nästan omöjligt att hantera och jag blir lättretlig och lättstött och gråter hela tiden när ingen ser. Men jag ska fortsätta KÄMPA tills de positiva stunderna är fler och vinner över de negativa. Trots lite fett på magen och alldeles för stora lår ska jag äta och äta tills ångesten försvinner och jag kan göra vad jag vill och vara som jag vill vara. Jag har tur som har bra föräldrar, stöttande kompisar och världens bästa behandlare som hjälper mig så mycket! Utan dem hade jag nog varit död för länge sen... Jag är så glad att jag har dem och att jag inte är myndig och därmed blev tvungen att börja på den behandling mamma & pappa bestämde fast det var det hemskaste jag varit med om. Så alla som är så rädda för att söka hjälp eller inte vågar ta steget att ta emot den; jag var precis som ni och visst ångrar jag ofta att jag nu har börjat göra som de säger MEN det kommer vara värt det! Jag är helt säker! Och gillar jag inte att vara frisk kan jag alltid gå tillbaka till att vara sjuk, så bra som jag var på det blir det inga problem (brukar J säga).
Lite pepp till mig själv (och alla andra som behöver det): KÄMPA, KÄMPA, KÄMPA!!!
Det går över
Vad dålig jag är på att skriva här men det känns inte riktigt som att jag behöver det lika mycket som när jag startade bloggen. Eller egentligen gör jag väl det men alla tankar virvlar runt så mycket i huvudet att jag inte hinner skriva ner dem förrän jag har börjat tänka en annan tanke:P
Jag har i alla fall kämpat på så gott jag har kunnat. Jag har ätit tårta med GRÄDDE två gånger, druckit läsk, ätit GODIS, avokado, lasange, färdig lunchmacka från Sandy's på VITT bröd (var tvungen, J, min behandlare, och jag gick dit och åt så hån bestämde), stekt potatis, fikat, druckit juice, ätit ute flera gånger och säkert gjort något mer. Jo just det; jag har varit tvungen att skrapa ur förpackningar (yoghurt och sånt) och tallrikar/skålar ordentligt. J har också bestämt att jag måste äta en annan sorts bröd än den jag alltid tar minst en gång om dagen och ha ätit en vanlig Risifrutti (inte fiber, lätt eller utan tillsatt socker som jag alltid lyckas lura mamma & pappa att köpa) innan vi träffas på måndag. Alltså måste jag göra det imorgon. Vanlig Risifrutti är bland det jobbigaste tycker jag. Vet inte ved det beror på, jag har ju ätit massa jobbiga saker och annat med både socker och fett i. Det är väl för att jag alltid lyckas få de med mindre kalorier i... Jag tror inte ens att jag försöker med den vanliga, jag har redan gjort så svåra saker i helgen ju, tror att J tycker att det har gått bra ändå. Fast i och för sig är det väl bättre att jag gör det och visar dem att jag klarar det här nu. Om jag visar ett tag nu att jag är beredd att kämpa kommer jag få göra en SÅ rolig grej i sommar och med tanke på hur mycket jag har missat i två år och vad jag har offrat för att få må dåligt är det nog bäst för mig själv att fortsätta framåt. Jag önskar att jag knde skriva vad det är jag ska göra men det blir så uppenbart då vem jag är. Jag tror i alla fall att jag kommer vara nöjd med mig själv när jag väl är på den roliga saken och att det kommer vara värt all ångest och alla tårar. Men jag gör det inte bara för den grejen, den här tiden jag har gått och kommer gå på behandlingen kommer ju förhoppningsvis göra att jag mår bättre i resten av mitt liv. Hm, jag har svårt att bestämma mig för hur jag ska göra med Risifruttin...
Min syster krånglar en del med det vi har bestämt så jag får ta ansvar för att det blir gjort. Det är väldigt jobbigt eftersom jag har varit så mycket sjukare än hon och nu måste jag vara den "starka" men på sätt och vis är det också skönt för det bråkar så mycket i mitt huvud om hur jag ska göra och det är nästan omöjligt att hantera. Men när hon tjafsar om det jag tänker blir det som att jag bråkar med mig själv på något sätt fast det är med henne och mitt friska jag vinner eftersom det är för henne. Vet inte om ni förstår hur jag menar men jag får liksom det som är i mig. Svårt att förklara.
Jag vet att jag har gått upp i vikt nu, inte så mycket kanske men något kilo. På behandlingen får man ingen annan än personalen veta vad alla väger, inte föräldrarna heller, men J brukar säga om jag har gått upp ner eller står kvar. Nu har hon bestämt att jag inte får veta någonting alls om vikten för att jag är så "besatt" av den. Men jag ser och känner ju ändå.
Ett väldigt sjukt beteende jag har och har haft hela tiden är att jag måste spegla mig så fort det finns en spegel. Magen och låren måste jag alltid kolla, fast jag bara mår sämre av det. Alla helfigurspeglar utom en är borttagna här hemma men den som finns brukar jag smyga in och använda. Jag har också kommit på ett annat smart sätt att kolla kroppen i andra speglar. Idag är varit en fettodag, har känt mig enorm men försökt att inte låtsas om det. Jag har börjat använda tighta jeans igen (har alltid älskat det men inte vågat ha det sen 24:or började sitta åt i somras) och ärligt talat tycker jag inte att jag ser så gigantisk ut i dem och det gjorde jag faktiskt inte idag heller. Problemet är när jag är utan byxor, som när jag speglar mig underkläder för att se hur jag kommer se ut i bikini. Det är hemskt! Då är jag så himla stor och ful och det är bara fel överallt. Så var det för någon timme sen när jag gick för att kolla låren. Jag började gråta, hatade det jag såg och tänkte att jag aldrig mer ska äta igen, ångrade mig och bestämde att jag ska börja fuska och smygträna istället för de kommer ju märka om jag inte äter. Stod där ett tag och såg den äckligaste kroppen på jorden. Sen hände något. Jag provade att le och tänka att jag faktiskt är smalare än de flesta 17-åringarna och att jag är mycket finare nu än när jag vägde som minst. Och vet ni? Det funkade! Allt blev inte bra men det blev lite lättare och jag ska ta en måltid åt gången. Så inget fusk vid frukost (förutom Risifruttin och mackorna, det blir mina vanliga) och sen ska jag göra så hela dagen. Hade velat skriva att jag inte ska spegla mig heller men det är ingen idé, kommer aldrig gå.
Nu måste jag gå och lägga mig, är jättetrött.
Men kom ihåg en sak;
POSITIVA TANKAR GÖR ATT DET SNABBARE GÅR ÖVER.
Och jag tror inte på alla de som säger att har man väl fått sjukdomen går den aldrig över. Jag är fortfarande långt ifrån frisk, ändå mår jag faktiskt ganska bra och tror nu att det komer bli helt bra. Jag kanske till och med kommer må bättre än de som aldrig har varit sjuka just för att jag vet hur det är och absolut inte vill dit igen. Vad tror ni?
Äntligen!
Som jag skrev i förra inlägget kom jag hem från min resa och opererade foten. Det är jobbigt och tråkigt att gå på kryckor; jag kan inte gå på långa, härliga vårpromenader, inte träffa kompisar någon annanstans än här hemma, inte åka in till stan, inte göra det roliga jag håller på med, inte ens bära mina frukostar, mellanmål och ibland till bordet om jag vill sitta framför TV:n. Jag kan inte gå ut och springa heller vilket är jättejobbigt för jag hade tänkt börja med det när det blev lite varmare och det är det ju nu.
Det jobbigaste är att inte kunna röra sig så att jag bränner lite kalorier. Förut var jag livrädd för att jag skulle gå upp massor för att jag måste fortsätta följa mitt matschema. Men J, min behandlare, sa att jag hade hållit vikten så bra på egen hand när jag var bortrest att jag kan börja ta 10- och kvällsmellis fritt nu, så länge jag inte går ner en massa. Det funkar bra fast jag är väldigt dålig på att variera mig...
Nu till en stor och svår grej: jag vet inte om jag skrivit om det tidigare men min lillasyster som är två år yngre än jag har börjat ta efter allt sjukt. Egentligen började det redan för ett år sen, strax innan jag hamnade på behandling, men då var det ingen som la märke till det men nu drar hon bort fler och fler livsmedel från sin "tillåtet"-lista och portionerna av allt blir bara mindre. Mamma och pappa har gett henne flera chanser att visa att hon är frisk men det har inte fungerat. Hon har missat flera grejer shon gärna ville göra men har ändå valt att inte äta som hon ska. Hon har VALT det, det är inte för att hon är så sjuk än tror jag. Hon har hela tiden klagat och varit arg för att jag har fått så mycket "uppmärksamhet" (övervakning) så jag antar att det är därför hon håller på som hon gör. Men mamma och pappa har ju redan haft ett helvete en gång och tänker inte låta det bli så igen så de har ställt henne i kö för behanling till två ställen, det jag har gått på fast en annan avdelning och ett ställe hennes kompis har gått på. Jag vill verkligen inte och hoppas att hon inte behöver börja på behandling och hon tror själv att det räcker med någon att prata med (hon har precis bytt psykolog). Förra sommaren var mina föräldrar hemma med mig varannan vecka hela lovet medan den andra var på landet med mina systrar och jag vill inte ha en sån sommar till. Och ärligt talat blir jag avunsdjuk på henne om hon ska bli sjuk nu. Vet inte varför men det blir jag. Kanske för att hon får "uppmärksamheten" då och jag är så rädd för att bli osynlig, som jag var förut.
För att hjälpa min syster (och mig själv, EGOIST!) gick jag in i hennes rum en dag och sa att jag släpper allt; mina förbjudna livsmeldel, mått, kaloriräknande och till slut sjukdomen OM hon lovar att göra samma sak. Hon gick med på det. Så om hon äter godis måste jag äta godis, går hon på McDonald's ska jag också det. Jag ångrade mig SÅ HIMLA mycket först att jag erbjöd mig det här men nu känns det som att det hjälper mig också, inte bara av egoistiska själv utan även för att jag får mitt liv tillbaka. Hittills har vi druckit läsk två gånger (jag tre gånger), ätit kakor flera gånger, jag har tagit sås utan att klaga, slutat mäta upp dricka och alla pålägg på mackor, ätit glass och druckit fler jobbiga saker, lovat att jag ska gå på McDonald's och äta HAMBURGARE och POMMES FRITES så fort jag kan gå igen och på onsdag ska jag och J gå och äta färdiga mackor till lunch på Sandy's. Dessutom ska jag äta TÅRTA på måndag!!! AAAAAAAHHHH, det är hur läskigt som helst! Och självklart jobbigt men faktiskt inte riktigt så jobbigt som jag trodde. Jag har inte rusat upp i vikt heller. Visst fuskar jag fortfarande en del och får beslutsångest om maten, räknar, jämför och mäter ibland när ingen ser men JAG MÅR SÅ MYCKET BÄTTRE! Igår kände jag mig så glad, gick runt och log och kände mig lycklig helt utan anledning och var tvungen att maila J och berätta det och tacka för att hon har hjälpt och hjälper mig så mycket:) Hon är verkligen bra, hon har (nästan) alltid tid att prata, jag litar på henne till nästan 100 procent, hon stöttar, lyssnar, försöker förstå (fast hon vet inte hur det är eftersom hon inte har varit med om det själv) och hon är världens snällaste. Jag är SÅ GLAD att jag fick henne:D ¨
Nu låter jag väldigt positiv, haha. Det är jag cokså men jag har verkligen HATAT både J och alla andra som har lagt sig i. Men nu är jag glad för det för jag LEVER, är smal (jag ser det själv nu), glad, duktig på många saker, lyckas vara rolig ibland och jag är POSITIV. Det är så skönt! Jag älskar att vara mig själv igen. Många som har blivit friska säger att de har blivit helt nya människor men jag har inte det. Jag har blivit MIG SJÄLV igen, bara lite mer finslipad;)
Tyvärr vågar jag inte erkänna ens för mig själv om något är gott än så det är väldigt svårt att välja vad jag ska äta utan att räkna och framför allt svårt att äta förbjudna saker utan att bli tvingad för jag känner mig så dålig om jag frivillgt gör det. Då är jag ju för frisk! Men J säger att det är en lång process innan man blir friskskriven (eller går i remission, efter fem år blir man friskskriven helt om man klarar det); man ska kunna äta allt, hålla vikten, träna normalt och tänka normalt under en lång tid så det känns bra. Men jag är lite rädd för att J ska glömma bort mig sen, det vill jag inte för hon betyder så mycket för mig. Fast jag var hennes första patient så förhoppningsvis kommer hon minnas mig ett tag i alla fall...
Jag och min syster fick en vecka på oss först av mamma och pappa för att bevisa att vi klarar det här (hon framför allt) och jag HOPPAS att det går! Det gör ont att se henne dra ner på maten (fast hon går inte ner särskilt mycket i vikt, det ser våra föräldrar till) och veta att det är MITT fel, att JAG har satt igång det här. Så egentligen är det min skyldighet att bli frisk för hennes skull och för min andra syster som är tio år och redan har börjat fråga om hon är tjock fast hon är smal som en pinne.
Nu är jag ensam hemma, ska gå ner och ta lunch alldeles strax. Det är jätteskönt att klara sånt själv nu, att inte behöva kräkas varje gång jag har ätit och inte få panikångest över att jag äter för man vänjer sig faktiskt. Jag känner mig fortfarande stor rätt ofta får ångest men man vänjer sig, jag vet att jag mår bättre nu, bättre så här. Och jag ÄR inte så otroligt fet som jag var när jag vägde 15 kg mindre, konstigt va?! Skönt är det i alla fall!
Hemma!
Hejhej!
Kom hem för ett par dagar sen, opererade foten igår, var på kliniken idag.
Jag hatar verkligen att vara där nu. Alla är så smala, till och med de som är friskskrivna och är på uppföljning är smalare än jag.
Jag vet att alla ser olika ut men storleken på kroppen kan man ju ändra på så varför inte göra det? Allt jag önskar är att få vara smal. Hur sjukt det än låter tycker jag att det på något sätt är vackert att vara så smal att benen sticker ut överallt. Jag hade i och för sig svårt att se det på mig själv men jag kommer ihåg vissa stunder då jag faktiskt såg- och farcinerades över- det. Som en gång precis innan jag började på behandlingen. Jag och mamma var på H & M, jag tror att det var den sista "shoppingturen" på flera månader. Jag minns att jag hade på mig jeans, vitt linne och grå kofta. Jag tog av mig allt utom underkläderna för att prova en brun blus och en kjol och då såg jag. Jag såg höftbenen som tydligt stack ut genom på både magen och ryggen. Revbenen var tydligare än någonsin, blogådrorna i knävecken såg ut som stora spindelnät. Armbågarna och knäna var gigantiska jämfört med resten av armarna och benen, nyckelbenen såg ut att sitta utanpå kroppen, ryggraden var som en rad med knappar någon hade satt dit, fötterna var långa och huvudet så pass stort att det såg ut som om jag inte skulle orka hålla det uppe länge till.
Visst, det låter kanske inte som någon drömkropp direkt men just då kände jag mig snygg.
Vi träffade en av mammas bekanta i affären, hon kände först inte igen mig och sen såg hon så bedrövad och sorgsen ut. Men jag mådde bra av det spegeln visade den dagen och jag längtar tillbaka så mycket. Att vara normalviktig är det värsta jag vet, känner mig så gigantisk och grotesk. Åh, om jag bara fick vara smal...
Nu till resan:
det var roligt. Kul att träffa min kompis, kändes inte alls som att det var åtta månder sen vi sågs senast, snarare som en vecka. Vi känner varandra så himla bra (eller jag känner henne bra i alla fall, hon känne rinte mig lika bra längre) så vi har alltid saker att prata om, kan verkligen vara oss själva; säga vad vi tycker, göra pinsamma saker, bråka, ha roligt; allt känns bra med henne. Förutom det här med maten.
Hon bryr sig om mig, men jag HATAR det. Låt mig vara! Sluta kolla, påminna, påpeka. Vill bara att hon ska vara min gamla vanliga kompis så att jag slipper bli arg på henne också. Men jag förstår att det är svårt, senast vi sågs vägde jag mycket mindre, bråkade och fuskade vid varenda måltid. Nu tar jag ansvar själv för att slippa andra tjat.
Jag tog ansvar och skötte mig faktiskt bra. Tyvärr känns det förjävligt.
Jag hade velat komma hem och säga att jag verkligen ansträngde mig för att hålla vikten, för det har jag gjort, men att jag ändå skulle ha gått ner lite. Inte jättemycket, bara så mycket att behandlaren förstod hur svårt och jobbigt det har varit så att jag får mer stöd nu, känner att jag behöver det. Men jag har hållit vikten, kanske till och med gått upp lite (förnekas av behandlaren men jag litar inte på henne längre). Så nu tror alla att det bara har varit kul och gått bra men de skulle se hur jag har kämpat! Nu ska jag istället för att få mer hjälp vara mindre på kliniken. Det känns som världens slag rätt i ansiktet. Är jag så fet nu att jag, trots att jag mår dåligt, inte får vara kvar där? De som så många gånger har LOVAT att alla ska få den hjälp man själv behöver tills dess att man är frisk... Jag känner mig lurad, bortsorterad. Jag VET att det finns många som behöver hjälpen mer just nu, det är ju faktiskt inte farligt för mig längre. Men jag vet också att om jag bara blir lämnas i sticket nu kommer jag rasa neråt igen. Vilket jag vill. Eller inte vill. Eller?
Åhh, jah mår så dåligt! Varför kan jag inte berätta det för dem och be om mer hjälp?! Varför är det så mycket lättare att säga att jag inte vill vara på kliniken mer när jag vet att det är det jag behöver?! Varför inser inte DE, som är proffessionella och arbetar med det här, att JAG INTE MÅR BRA?! Jag står inte ut längre. Står på något slags mellansteg nu känns det som. Eller inte riktigt mellansteg, för det är betydligt kortare väg tillbaka ner än upp. Jag behöver hjälp. Hälp, hjälp, hjälp! Rädda mig från det här! Få mig att må bra, snälla! Lämna mig inte bara!
En sak som gör att det känns så jobbigt att jag har hållit vikten är att jag känner mig så mycket störra och äckligare än jag gjorde när jag åkte.
Förut när jag har känt mig så här enorm har det visat sig att jag har gått ner, så jag trodde och hoppades innerst inne att jag skulle ha gjort det för det har blivit lite bättre igen när jag har gått upp. Men om jag inte har gått ner och ändå mår så här dåligt, betyder det då att jag måste gå upp ännu mer?! JAG ÄR SÅ RÄDD!
Fan att det blev så här, FAN för mig...
Tänkte bara säga...
...hejdå, imorgon åker jag!
Jag är jättenervös men det är bara kul. Ska bli så roligt att behöva klara mig själv och jag är säker på att jag fixar det. Det blir kul att flyga också, jag gillar det (fast jag är rätt miljömedveten så det känns ju inte så bra! Tur att det går att "kompensera").
Men hur ska det gå med maten?!
Jag vet inte, jag ska försöka göra mitt bästa. Eller jag hoppas det i alla fall. Det är lätt att sitta här och säga att allt ska gå bra men när jag väl sitter med en tallrik fylld med okänt antal kalorier är det långt ifrån lika enkelt. Men jag ska försöka och tänka på hur jag egentligen vill ha det. Jag vill...
...inte gå ner igen för jag blir tvungen att gå upp varje gång vilket är det absolut värsta som finns. Dessutom trivs jag ganska bra som det är nu. Inte hela tiden så klart men lite då och då. Tyvärr känner jag mig finast och smalast när jag inte har ätit på flera timmer, som precis innan lunchen. Då tycker jag att min mage är platt och fin och att låren faktiskt är acceptabla (med kläder på, vill INTE gå i badkläder igen).
...komma hem och göra alla besvikna på att jag inte har lyckats hålla vikten. De ger mig ett förtroende genom att låta mig resa själv och jag vill inte svika dem.
...KLARA MIG SJÄLV! Det här är min chans att visa att jag faktiskt är sjutton år och inte behöver övervakas som ett småbarn. Jag HATADE när alla kollade och vaktade mig hela tiden. Det gör de inte längre och det fungerar för att jag hatade det så mycket och aldrig vill tillbaka dit.
...ha roligt. Jag förtjänar att ha roligt. Jag har varit instängd på behandlingen i snart ett år så det börjar bli dags att leva lite nu och det här blir kanske en bra början. Bra men svår.
...inte att någon ska orora sig. Hör i och för sig ihop med "klara mig själv"-punkten men det är så viktigt för mig att det förtjänar en punkt till. Min kompis, hon jag ska hälsa på, mailade min behandlare och frågade en massa saker om hur de ska göra med helkroppsspeglar (hemma har alla utom min syster tagits bort för att behandlaren bestämde det), om de ska göra specialmat, om hon måste kolla mig, hur hon ska göra om jag matvägrar, om jag har restriktioner angående fysisk aktivitet och en del annat. Jag vet att hon bara menar väl men MEN JAG HATAR DET. Som ni ser är det skrivet i STORA bokstäver med fet, kursiv och understruken stil, det går inte att förtydliga hur hemskt jag tycker att det är!!!
...bli frisk. Ja, ni läste rätt. Jag vill bli frisk. Jag vill inte vara en barnunge som måste passas, som är farlig för sig själv och skadar andra på de mest fruktansvärda sätt (inte fysiskt). Jag trodde aldrig jag skulle skriva att jag vill bli bra men jag vill! Vill bli mig själv igen. Fast att jag vill idag behöver inte betyda att jag vill imorgon. Men idag är bättre än inte alls, eller hur? Fast några saker hindrar mig fortfarande; jag vill inte bli tjock, inte bli bortglömd av min behandlare, inte bli en ingen. Tjock tror jag inte att jag kommer bli, inte tjockare än jag är nu åtminstone. Jag fick tillbaka hela mitt matschema (hade fritt ett tag på vissa mellis men gick ner) för att jag skulle gå upp. Jag skulle ha det i en vecka för att se om jag nådde målvikten men istället gick jag ner så min behandlare tror att jag kommer väga ungefär så här (pendla lite, som alla såklart) oavsett vad jag äter. Har hon rätt blir jag glad men jag är nog inte redo att testa än, hon kan ju ha fel. Men kommer jag någonsin bli redo?
Bortglömd hoppas jag att jag inte blir. Jag var hennes första patient och har varit på kliniken nästan varje dag i snart ett år och jag har pratat mycket med henne, berättat och varit ärlig, gråtit ut, hatat, haft ånget så att det har gjort ont; visst borde hon komma ihåg mig?
Att bli en nobody, den risken finns ju alltid. Men det är lite upp till mig själv. När jag börjar gymnasiet i höst kan jag välja själv vem jag vill vara och jag vill inte bli osynlig, jag vill bli MIG.
Snabb rapport:
Jag är på ett ställe jag ÄLSKAR några dagar i veckan. Längtar hela tiden efter att gå dit, mår bra när jag är där. Är det någonstans jag kanske kan våga äta godis så är det där. JAG BLIR SÅ GLAD AV DET!
Framsteg:
Åt lunch med nya människor idag på restaurang. Tog den maten jag hade lättast för men det är ändå svårt med ny miljö, andra människor (som jag dessutom inte ens har lärt känna än men de vet hur det ligger till) och mat jag inte vet hur den är tillagad. Men jag är nöjd, det var trevligt, uppskattar fortfarande inte smaker så det ska jag inte säga något om och det gick bra. Först hade jag tänkt låta bli att väga upp maten men jag gjorde det ändå och det kändes faktiskt inte så konstigt. (På något sätt känns det lite bra att jag måste göra det, för det gör mig lite annorlunda, lite speciell. Undrar dock om friska människor tycker att det är coolt på något sätt? Eller skulle de uppskatta mig mer om jag inte hade problem? Någon som vet?!)
Jag har gjort ett framsteg till; köpt TUGGUMMI som jag ska ha på planet imorgon. Har inte ätit det på lääänge och det är väldigt ångestladdat trots att de är sockerfria. Vet inte varför, kanske för att jag har gillat det förut och är rädd att jag ska gilla det igen och få något sötsug så att jag äter mer/ okontrollerat. Ja, det är nog därför. Men jag insåg att det inte kommer gå att flyga utan för att jag får så mycket lock i öronen så jag köpte ett paket. Får se om jag tar något, hade tänkt kompensera för det genom att ta bort en frukt men drickan jag har köpt till lunch och mellis innehåller mycket mindre än egentligen ska så det kanske inte behövs.
Peace out!
