Tépåsen

till sjukdomen idag. Misslyckat men väntat.
I flera dagar har jag känt att jag bara har blivit sämre; mer ångest, tankar och fixering, mindre mat och positivitet. Just nu känns det som att jag aldrig kommer kunna bli bra men för någon vecka sen tyckte jag att jag var helt frisk så det är klart att det går, jag måste bara kämpa precis hela tiden. Det har jag inte gjort nu, jag har lyssnat på det sjuka och börjat må sämre.
Jag har inte varit på kliniken sen förra veckan och alltså inte blivit vägd men jag tror att jag har gått ner och att det är därför det går dåligt. Men jag ska, jag MÅSTE kämpa mig upp igen! Det kan inte vara såhär, jag vill ju må bra!

Jag tycker att jag har blivit mycket tjockare, jag både känner och ser det. Men det borde inte vara möjligt för jag har dragit ner på frukostarna, 10-mellis, lunch, 15-mellis och middag. Nästan alla måltider alltså. Kvällsmelliset har jag varierat länge men det blir inte heller särskilt mycket. Det här måste det bli ändring på.
Förut hade jag till frukost en portion havregrynsgröt, 1 dl mjölk, 2 dl jucie/mjölk/proviva, 1 frukt, 4 torkade frukter, 1 msk sylt, 1 msk linfrön och 8 mandlar/nötter. Idag blev det 1 portion havregrynsgröt, 1 msk linfrön, 2 msk sylt och 0.5 dl mjölk (eftersom jag inte mäter upp det längre är alla mått bara ungefärliga). Bra mycket mindre än jag behöver för att hålla vikten alltså.
10-melliset blev en jätteliten chokladboll och spetsen på en tårtbitsformad kladdkaka, liten den också.
Till lunch åt jag 4 gurkstavar, 3 tomater, 1/3 kycklingfilé, 2 msk keso, 3 små bollar mozzarella, 2 salladsblad och en väldigt tunn skiva mörkt bröd utan pålägg. Inget att dricka. Det här låter kanske mycket men det är inte vad en frisk tjej behöver till lunch för att må bra, speciellt inte om det blir för ofta och det blir det definitvit för mig.

Sen var det dags för 15-mellis då det sjuka kom fram Jag har varit på ett ställe hela dagen fram tills för en halvtimme sen där det såldes kakor och bullar och sånt billigt. Dessutom hade jag bakat muffins med chokladbitar som skulle säljas men det var många över när jag åkte hem så jag tog med dem igen.
Jag köpte inget fika utan istället tog jag först en muffin som jag tänkte äta. Tog en bit och stoppade den i munnen men NEJ, den skulle inte ner idag. Hämtade en servett och spottade ut igen. Slängde muffinsen och gick för att hämta min lillasyster och åka hem. Hon hade inte ätit lunch och ville ha en muffin så jag tog också en men petade bara ut chokladbitarna och slängde resten. Gjorde likadant med två till. Det kan inte ha blivit så mycket choklad totalt, kanske en ruta av samma storlek som mörk choklad brukar vara. Men jag fick i mig lite av det runt om också. Dessutom vet jag ju inte exakt hur mycket det blev men förmodligen inte tillräckligt för att räknas som ett mellis.

Det kändes som att jag tappade kontrollen totalt redan vid tanken på att jag skulle äta den första muffinsen för vi ska ha gäster på middag vilket betyder trerätters... Att jag sen betedde mig så sjukt gjorde ju inte direkt någonting bättre.
Jag blev så äcklad av mig själv och togs över helt av sjukdomen på samma sätt som förut, det gör mig livrädd. Jag var så himla nära att gå och kräkas men i sista stund lyckades jag samla mig och låta bli. Så lång tid som har gått sen senast och så mycket kämpande som har krävts, det vill jag inte bara förstöra.
Jag försöker tänka att det jag har ätit hittills inte räcker, jag borde ligga på ett högre intag. Jag borde inte kompensera så mycket som jag göör nu, minnas varenda sak jag äter och dricker, ha sån ångest och göra så sjuka saker. Jag måste komma ihåg att för att gå upp ett enda hekto måste jag få i mig minst 700 kcal UTÖVER det dagliga intaget, alltså nästan 3000 totalt. Det har jag INTE fått nu. Förresten tar inte kroppen ens upp varenda liten kalori man äter och vissa dagar äter man mer och vissa mindre så det går nog jämnt ut. Och om jag hade fått i mig så mycket skulle det bara ha varit bra eftersom jag tror att jag har gått ner lite. Det känns faktiskt lite lugnande nu när jag har skrivit ner det och inser att det är sant. Jag har INTE blivit större och fetare nu.

Det var nära att det blev 2-0 till sjukdomen för jag tänkte sticka ut och springa när jag kom hem men stod emot. Det var bra gjort tycker jag. Visst ska jag börja träna snart men det ska inte vara sjukdomen som styr det, det ska vara JAG.
På vägen hem tänkte jag att imorgon, då ska jag skärpa till mig. Men varför imorgon? Idag är en minst lika bra dag att göra det på. Även om en stor del av dagen redan har gått kan jag ju göra mitt bästa. Om jag väntar tills imorgon hinner jag bara få mer ångest, må mer dåligt och äta sämre. Jag mår alltid bäst av att ta tag i saker på en gång, annars drar jag ut på det så länge som möjligt. Jag åt inget till 15-mellis när jag kom hem men jag fick ju i mig lite innan. Så från och med nu ska JAG styra, jag ska äta så mycket jag vill till middag; både förrätt, varmrätt och efterrätt. Godis och chips och sånt efteråt om det serveras. Jag ska våga tro på J; när man äter utan att tänka hamnar man automatiskt på sin kropps naturliga vikt och då kan man äta det man känner för för allt tas inte upp normala hunger- mättnads- och sugenkänslor kommer tillbaka så jag kommer inte vräka i mig massor. J och läkarna säger också att min normalvikt är ganska låg så jag kommer vara smal men kunna äta som jag vill. Visst låter det bra?

Nu måste jag ner och duscha för snart kommer gästerna, äldsta sonen är lika gammal som jag och väldigt snygg:) Åh, jag vill så gärna ha en pojkvän... Tror tyvärr inte att det kommer hända för jag tycker att jag är för dålig för det, för ful och för konstig. Men drömma kan man ju alltid.

Till alla som läser och kommenterar: jag blir så himla glad för alla kommentarer! Fortsätt gärna stötta och peppa, det gör kampen lättare!