Tépåsen

Vad dålig jag är på att skriva här men det känns inte riktigt som att jag behöver det lika mycket som när jag startade bloggen. Eller egentligen gör jag väl det men alla tankar virvlar runt så mycket i huvudet att jag inte hinner skriva ner dem förrän jag har börjat tänka en annan tanke:P

Jag har i alla fall kämpat på så gott jag har kunnat. Jag har ätit tårta med GRÄDDE två gånger, druckit läsk, ätit GODIS, avokado, lasange, färdig lunchmacka från Sandy's på VITT bröd (var tvungen, J, min behandlare, och jag gick dit och åt så hån bestämde), stekt potatis, fikat, druckit juice, ätit ute flera gånger och säkert gjort något mer. Jo just det; jag har varit tvungen att  skrapa ur förpackningar (yoghurt och sånt) och tallrikar/skålar ordentligt. J har också bestämt att jag måste äta en annan sorts bröd än den jag alltid tar minst en gång om dagen och ha ätit en vanlig Risifrutti (inte fiber, lätt eller utan tillsatt socker som jag alltid lyckas lura mamma & pappa att köpa) innan vi träffas på måndag. Alltså måste jag göra det imorgon. Vanlig Risifrutti är bland det jobbigaste tycker jag. Vet inte ved det beror på, jag har ju ätit massa jobbiga saker och annat med både socker och fett i. Det är väl för att jag alltid lyckas få de med mindre kalorier i... Jag tror inte ens att jag försöker med den vanliga, jag har redan gjort så svåra saker i helgen ju, tror att J tycker att det har gått bra ändå. Fast i och för sig är det väl bättre att jag gör det och visar dem att jag klarar det här nu. Om jag visar ett tag nu att jag är beredd att kämpa kommer jag få göra en SÅ rolig grej i sommar och med tanke på hur mycket jag har missat i två år och vad jag har offrat för att få må dåligt är det nog bäst för mig själv att fortsätta framåt. Jag önskar att jag knde skriva vad det är jag ska göra men det blir så uppenbart då vem jag är. Jag tror i alla fall att jag kommer vara nöjd med mig själv när jag väl är på den roliga saken och att det kommer vara värt all ångest och alla tårar. Men jag gör det inte bara för den grejen, den här tiden jag har gått och kommer gå på behandlingen kommer ju förhoppningsvis göra att jag mår bättre i resten av mitt liv. Hm, jag har svårt att bestämma mig för hur jag ska göra med Risifruttin...

Min syster krånglar en del med det vi har bestämt så jag får ta ansvar för att det blir gjort. Det är väldigt jobbigt eftersom jag har varit så mycket sjukare än hon och nu måste jag vara den "starka" men på sätt och vis är det också skönt för det bråkar så mycket i mitt huvud om hur jag ska göra och det är nästan omöjligt att hantera. Men när hon tjafsar om det jag tänker blir det som att jag bråkar med mig själv på något sätt fast det är med henne och mitt friska jag vinner eftersom det är för henne. Vet inte om ni förstår hur jag menar men jag får liksom det som är i mig. Svårt att förklara.

Jag vet att jag har gått upp i vikt nu, inte så mycket kanske men något kilo. På behandlingen får man ingen annan än personalen veta vad alla väger, inte föräldrarna heller, men J brukar säga om jag har gått upp ner eller står kvar. Nu har hon bestämt att jag inte får veta någonting alls om vikten för att jag är så "besatt" av den. Men jag ser och känner ju ändå.
Ett väldigt sjukt beteende jag har och har haft hela tiden är att jag måste spegla mig så fort det finns en spegel. Magen och låren måste jag alltid kolla, fast jag bara mår sämre av det. Alla helfigurspeglar utom en är borttagna här hemma men den som finns brukar jag smyga in och använda. Jag har också kommit på ett annat smart sätt att kolla kroppen i andra speglar. Idag är varit en fettodag, har känt mig enorm men försökt att inte låtsas om det. Jag har börjat använda tighta jeans igen (har alltid älskat det men inte vågat ha det sen 24:or började sitta åt i somras) och ärligt talat tycker jag inte att jag ser så gigantisk ut i dem och det gjorde jag faktiskt inte idag heller. Problemet är när jag är utan byxor, som när jag speglar mig underkläder för att se hur jag kommer se ut i bikini. Det är hemskt! Då är jag så himla stor och ful och det är bara fel överallt. Så var det för någon timme sen när jag gick för att kolla låren. Jag började gråta, hatade det jag såg och tänkte att jag aldrig mer ska äta igen, ångrade mig och bestämde att jag ska börja fuska och smygträna istället för de kommer ju märka om jag inte äter. Stod där ett tag och såg den äckligaste kroppen på jorden. Sen hände något. Jag provade att le och tänka att jag faktiskt är smalare än de flesta 17-åringarna och att jag är mycket finare nu än när jag vägde som minst. Och vet ni? Det funkade! Allt blev inte bra men det blev lite lättare och jag ska ta en måltid åt gången. Så inget fusk vid frukost (förutom Risifruttin och mackorna, det blir mina vanliga) och sen ska jag göra så hela dagen. Hade velat skriva att jag inte ska spegla mig heller men det är ingen idé, kommer aldrig gå.
Nu måste jag gå och lägga mig, är jättetrött.
Men kom ihåg en sak;
 POSITIVA TANKAR GÖR ATT DET SNABBARE GÅR ÖVER. 
Och jag tror inte på alla de som säger att har man väl fått sjukdomen går den aldrig över. Jag är fortfarande långt ifrån frisk, ändå mår jag faktiskt ganska bra och tror nu att det komer bli helt bra. Jag kanske till och med kommer må bättre än de som aldrig har varit sjuka just för att jag vet hur det är och absolut inte vill dit igen. Vad tror ni?