Tépåsen

Hejhej!
Kom hem för ett par dagar sen, opererade foten igår, var på kliniken idag.
Jag hatar verkligen att vara där nu. Alla är så smala, till och med de som är friskskrivna och är på uppföljning är smalare än jag.
Jag vet att alla ser olika ut men storleken på kroppen kan man ju ändra på så varför inte göra det? Allt jag önskar är att få vara smal. Hur sjukt det än låter tycker jag att det på något sätt är vackert att vara så smal att benen sticker ut överallt. Jag hade i och för sig svårt att se det på mig själv men jag kommer ihåg vissa stunder då jag faktiskt såg- och farcinerades över- det. Som en gång precis innan jag började på behandlingen. Jag och mamma var på H & M, jag tror att det var den sista "shoppingturen" på flera månader. Jag minns att jag hade på mig jeans, vitt linne och grå kofta. Jag tog av mig allt utom underkläderna för att prova en brun blus och en kjol och då såg jag. Jag såg höftbenen som tydligt stack ut genom på både magen och ryggen. Revbenen var tydligare än någonsin, blogådrorna i knävecken såg ut som stora spindelnät. Armbågarna och knäna var gigantiska jämfört med resten av armarna och benen, nyckelbenen såg ut att sitta utanpå kroppen, ryggraden var som en rad med knappar någon hade satt dit, fötterna var långa och huvudet så pass stort att det såg ut som om jag inte skulle orka hålla det uppe länge till.
Visst, det låter kanske inte som någon drömkropp direkt men just då kände jag mig snygg.
Vi träffade en av mammas bekanta i affären, hon kände först inte igen mig och sen såg hon så bedrövad och sorgsen ut. Men jag mådde bra av det spegeln visade den dagen och jag längtar tillbaka så mycket. Att vara normalviktig är det värsta jag vet, känner mig så gigantisk och grotesk. Åh, om jag bara fick vara smal...

Nu till resan:
det var roligt. Kul att träffa min kompis, kändes inte alls som att det var åtta månder sen vi sågs senast, snarare som en vecka. Vi känner varandra så himla bra (eller jag känner henne bra i alla fall, hon känne rinte mig lika bra längre) så vi har alltid saker att prata om, kan verkligen vara oss själva; säga vad vi tycker, göra pinsamma saker, bråka, ha roligt; allt känns bra med henne. Förutom det här med maten.
Hon bryr sig om mig, men jag HATAR det. Låt mig vara! Sluta kolla, påminna, påpeka. Vill bara att hon ska vara min gamla vanliga kompis så att jag slipper bli arg på henne också. Men jag förstår att det är svårt, senast vi sågs vägde jag mycket mindre, bråkade och fuskade vid varenda måltid. Nu tar jag ansvar själv för att slippa andra tjat.
Jag tog ansvar och skötte mig faktiskt bra. Tyvärr känns det förjävligt.
Jag hade velat komma hem och säga att jag verkligen ansträngde mig för att hålla vikten, för det har jag gjort, men att jag ändå skulle ha gått ner lite. Inte jättemycket, bara så mycket att behandlaren förstod hur svårt och jobbigt det har varit så att jag får mer stöd nu, känner att jag behöver det. Men jag har hållit vikten, kanske till och med gått upp lite (förnekas av behandlaren men jag litar inte på henne längre). Så nu tror alla att det bara har varit kul och gått bra men de skulle se hur jag har kämpat! Nu ska jag istället för att få mer hjälp vara mindre på kliniken. Det känns som världens slag rätt i ansiktet. Är jag så fet nu att jag, trots att jag mår dåligt, inte får vara kvar där? De som så många gånger har LOVAT att alla ska få den hjälp man själv behöver tills dess att man är frisk... Jag känner mig lurad, bortsorterad. Jag VET att det finns många som behöver hjälpen mer just nu, det är ju faktiskt inte farligt för mig längre. Men jag vet också att om jag bara blir lämnas i sticket nu kommer jag rasa neråt igen. Vilket jag vill. Eller inte vill. Eller?
Åhh, jah mår så dåligt! Varför kan jag inte berätta det för dem och be om mer hjälp?! Varför är det så mycket lättare att säga att jag inte vill vara på kliniken mer när jag vet att det är det jag behöver?! Varför inser inte DE, som är proffessionella och arbetar med det här, att JAG INTE MÅR BRA?! Jag står inte ut längre. Står på något slags mellansteg nu känns det som. Eller inte riktigt mellansteg, för det är betydligt kortare väg tillbaka ner än upp. Jag behöver hjälp. Hälp, hjälp, hjälp! Rädda mig från det här! Få mig att må bra, snälla! Lämna mig inte bara!
En sak som gör att det känns så jobbigt att jag har hållit vikten är att jag känner mig så mycket störra och äckligare än jag gjorde när jag åkte.
Förut när jag har känt mig så här enorm har det visat sig att jag har gått ner, så jag trodde och hoppades innerst inne att jag skulle ha gjort det för det har blivit lite bättre igen när jag har gått upp. Men om jag inte har gått ner och ändå mår så här dåligt, betyder det då att jag måste gå upp ännu mer?! JAG ÄR SÅ RÄDD!
Fan att det blev så här, FAN för mig...