Tépåsen

Nu ska jag tala om varför jag inte vill bli "frisk".
För det första anser jag mig inte vara sjuk. Visst, jag äter inte allting, är livrädd för att gå upp mer i vikt, är närmast besatt av smala människor; vart jag än ser är alla smala och jag önskar bara att jag fick vara en av dem, jag får ångest, har stora kroppskomplex och massa andra saker som tyder på att jag inte är helt "normal" men vaddå, jag klarar mig ju. Ingen är längre orolig för att jag är för smal eftersom jag är normalviktig. Det spelar inten roll om jag hoppar över en middag, inte äter på en hel dag eller bara dricker vatten i en vecka; jag skulle ändå må fysiskt bra. Bli lite trött kanske om jag skippar allt en längre tid men det är inte farligt för mig längre, inte som när jag först mbörjade på kliniken och de gjorde vad som helst för att få i mig lite näring.
På sätt och vis känns det så bra, att jag har kommit en bra bit på vägen och att jag faktiskt har varit lite duktig, jag är ju inte som ett småbarn längre som inte klarar sig själlvt vilket blir resultatet av sjukdomen. Men mest känner jag mig så otroligt värdelös som inte stod emot behandlarna och mina föräldrar. Jag har varit tvungen att svälja min stolthet otaliga gånger när jag har ätit och druckit sånt som aldrig mer skulle vidröra mina läppar. Men jag har gjort mycket av det de har bett mig om, de har rivit mig när jag var stående, slagit mig när jag föll omkull och sparkat mig när jag har legat orörlig på marken. Inte en lugn stund har jag fått sen jag började på behandlingen. Nu vill de hjälpa mig upp igen men jag tar inte emot hjälpen. Jag vill att de ska lämna mig i fred, låta mig ligga där tills jag ger upp och döden räddar mig från allt. Men de ger sig inte. De sliter i mina armar, lyfter upp mig gång på gång, bönar och ber att jag i alla fall ska försöka. Till vilken nytta undrar jag? Jag tror ärligt talat inte att mitt liv kommer bli mycket bättre än det är nu. Jag önskar att det ska bli det men jag tror inte att det kommer hända. Och ärligt talat duger det här livet åt mig; jag äter det jag måste och klarar av, jag är lite mer mig själv igen och jag känner inte längra att jag vill spy varenda gång jag ser mitt fett i en spegel. Jag tycker fortfarande att ajg ser förjävlig ut men jag har kanske dragit livets nitlott och vara en av de fula, feta (med ett BMI på lite drygt 19, hur kan jag egentligen vara fet?), oattraktiva människorna som liksom lever för att ge våra motsatser mer glans. Vad tror ni, är det så jag ska vara? En statist i de värdefulla människornas liv (med detta menar jag de allra flesta; min familj, släkt, vänner, utomstående, kända och okända)? För någon måste ju dra det tunga lasset, varför skulle inte jag vara denna någon?
   En annan anledning till att jag inte vill bli "frisk" är att jag bara känner en stor likgiltighet inför det. Jag har aldrig något matsug, är inte hungrig, saknar ingen mat; ingenting. Så varför ska jag äta allt förbjudet? Finns det någon mening med det? Jag är ju som sagt inte döende längre. Mitt liv är dött men min kropp lever.
Det här är ganska överväldigande tankar. För några år sen hade jag aldrig någonsin ens i min vildaste fantasi kunnat ana att jag skulle bli en av dem. En av de tjejerna jag såg i dokumtärer på fyran, smala som skelett satt de hemma vid sina matbord i världens alla hörn; Sveriga, England, USA, Spanien, Afrika, Kina, Mexiko. Deras mammor var så uppgivna att de inte ens grät när de intervjuades, papporna verkade bara oförstående och syskonen grät. Men tjejerna själva, de brydde sig inte. Sårade alla som kom i deras väg för att slippa äta den där lilla vindruvan deras familjer försökte truga i dem, spydde om de inte kom undan. Det enda de tänkte på var mat, vikt, kalorier, kroppar och HAT. De hatade sig själva och sin sjukdom samtidigt som de var livrädda för att lätta på dess grepp. De satt i timmar vi de där borden i deras hus och grät, skrek, svor och förbannade allt och alla. De slängde mat, välte glas, kastade tallrikar och bestick, smällde det i dörrar, välte hyllor och smygtränade så fort de fick en stund för sig själva. De isolerade sig och fick inte gå i skolan, all deras tid ägnades åt mat.

Det högg till i mig varje gång jag såg dem, det var fruktansvärt att se dem. Det är skrämmande hur lätt det var att bli en av de sorgliga, hjälplösa tjejerna. Idag hade jag kunnat vara en av alla dem på¨TV:n. Hade jag varit  det skulle andra tjejer se på mig med avsky, rädsla, oförståelse och medkänsla utan den minsta tanken på att det bara några år senare skulle vara de som satt där och grät och skrek i panik efter ett salladsblad. Tänk om allt bara kunde bli bra, jag menar verkligen ALLT. Om alla kunde få vara glada och lyckliga och LEVA! Drömma går ju...

Det här inlägget skriver jag med anknytning till det här inlägg http://anorexiapappan.bloggagratis.se/2008/03/03/547489-inget-beror-pa-nat-a-alla-e-olika-a-inget-stammer/ av Anorexiapappan. Jag tycker att han skriver så bra och tänkvärt och det inlägget fick mig verkligen att börja tänka.
Jag är nog en blandning av alltihop; är storasyster, är/var duktig och ordentlig och ja, jag kommer från en "välbärgad" familj. MEN- hemma hos oss har man alltid varit bra som man är. Det är jag själv som inte har tyckt att jag duger till någonting. Lite press har det varit med t e x betygen ("men du blir ju inte nöjd själv om du inte får bättre.", "du kan ju, bara du anstränger dig lite", "du som är så smart, visa nu vad du kan") men jag tror inte att de har gjort det för att jag inte var tillräcklig utan mer för att de verkligen tyckte att jag var så pass smart att jag kunde fixa det jag skulle bättre och de visste ju att jag inte blev nöjd om jag inte hade gjort mitt allra bästa så det var nog för att lindra min ångest som kom efteråt om jag inte hade ansträngt mig.
   Angående det att svälten ger annan kroppsuppfattning m m kan jag bara säga att jag tror att det stämmer. Inte till hundra procent kanske men delvis i alla fall. Sen att man börjar svälta har nog olika orsaker. För mig var det dels att jag var vegeterian, vilket gör svårt att få i sig så mycket kalorier som man behöver eftersom åtminstone den vegetariska maten i skolan oftast bara består av olika slags grönsaksgrytor och så, dels för att jag kände mig så pressad av mina kompisar. De sa ofta att jag var så smal, att jag kunde äta vad jag ville och ändå inte gå upp ett gram och att jag var så duktig som hade godislöfte. Den värsta situationen som jag inte tänkte på särskilt mycket vid det tillfället men nu har insett hade en stor betydelse var när några kompisar och jag en eftermiddag satt och pratade utomhus. Vi var då 13-14 år och borde verkligen inte alls ens ha tänkt på hur vi såg ut men vi kom in på ämnet mat och vikt. Plötsligt sa en av tjejerna: "Jag vet, vi startar en klubb och försöker bli lika smala som Tépåsen(de sa såklart mitt riktiga namn)"! Det högg till i mig och jag blev alldeles kall när de sa det och från den stunden har jag nog alltid ägnat någon sekund åt att analysera maten, varje gång jag har ätit. Jag vet att det inte var så de menade, de tyckte ju redan att jag var smal och de ville bli lika smala, de menade INTE att jag skulle börja banta. Men det blev nästan som en utmaning, de ville bli smala och jag ville bli smalARE. Det triggade igång mig. Jag tänkte ungefär att aha, det är snyggt att vara så smal som jag är(för då visste jag att var smal), hur snyggt skulle det då inte vara att vara ÄNNU smalare? Och sen var det kört. Det tog visserligen lång tid innan det bröt ut ordentligt men jag mådde dåligt länge och höll på i hemlighet så gott jag kunde. Jag börjar gråta nu när jag skriver det här och önskar verkligen av hela mitt hjärta (ja, det låter klyschigt men det är verkligen sant) att de inte hade sagt något. Kunde de inte ha hållit tyst?! Jag beskyller varken dem eller någon annan för mitt helvete, jag är bara så oerhört ledsen att de tänkte sådana tankar och förtås att de uttalade dem. Men gjort är gjort och det är jag som får leva med skiten. Och jag vet nu att jag är inte stark, Risken finns att jag inte klarar mig igenom allt helskinnad. Jag ska skriva mer om det en annan dag, hade egentligen tänkt ägna det här inlägget år det men mina tankar började snurra av Anorexiapappans ord så jag var bara tvungen att få ur mig allt, sortera upp lite och förhoppningsvis kunna somna ikväll utan att att ligga och grubbla och gråta i timmar.

Frisk? Ska jag bli det? Från en sjukdom jag inte ens erkänner att jag har( det har jag aldrig gjort, bara vetat att det inte är som det ska men sjuk? Nej, det är att ta i.)?
För en stund sen satt jag och skrev ett mail till en kompis om gymnasiet insåg att åh, vad jag vill gå i skolan! Jag vill träffa kompisar i min ålder, göra roliga saker, ha läxor och prov. Jag vill, vill vill!
MEN! Den andra sidan sliter i mig så att jag tror att jag ska gå av på mitten. "Du som är så värdelös, äcklig, fet och otroligt FUL, HUR har du tänkt göra det? Vad är du utan mig? Vem är du utan mig? Vad ska du tänka på? Titta på om du inte är besatt av dina dallrande, gigantiska lår? Ska du acceptera att du ser ut som en jävla idiot? Du menar väl inte att du ens funderar  på att använda kjolar och tighta byxor?!" Jag vet att flera av er som läser inte vet hur det känns att ha det här problemet men kan ni förstå lite hur det känns att höra det här i huvudet hela dagarna? Förstår ni varför det till slut inte går att stå emot? Man har liksom ingen chans. Och på sätt och vis tycker jag att det är lite bra att det gick så långt som det gjorde för annars tror jag att jag hade legat i något mellanstadie länge, kanske flera år eller hela livet. Jag hade nog tyckt att jag var på precis så avskyvärd som jag tycker nu och mått lika dåligt utan att någon hade märkt det och kunnat hjälpa mig och utan hjälpt hade mitt självfotroende varit kört i botten (det är det nu med men behandlarna säger att de flesta som blir friska ofta mår bättre än de som alltid har varit det), jag hade nog mixtrat med maten och försökt gå ner och blivit helt besatt (jag vet att jag är det nu men jag får ju hjälp). Och jag hade aldrig blivit så smal, för konstigt nog är jag faktiskt lite stolt över vad jag lyckades med, även om ingen annan tyckte att det var snyggt eller duktigt. Men kanske blir jag lika stolt när jag känner mig redo att bli bra på riktigt?
Jag önskar att jag kunde skriva att jag ska börja ett nytt liv nu och att allt ska bli bra men så är det inte. Jag tror inte på att testa allt förbjudet nu och rusa igenom den här biten för bakslag kommer och de gånger jag har fått det har det börjat om på noll igen och jag gissar att det blir värre bakslag om jag har gjort svårare saker så det är bättre att ta det stegvis. Därför kommer jag inte gå ner och äta sås till middagen och godis ikväll men jag ska däremot försöka att s inte fuska vid middagen, kanske öka på kvällsmelliset lite och berätta för min behandlare på måndag om åtminstone några fusk.  Hon blir nog besviken men för det mesta är hon så bra och förstår att jag är tvungen att fuska och ljuga. Jag gillar verkligen henne (för det mesta) Jag ska även göra en VÄLDIGT jobbig sak idag; äta med några andra än bara familjen eller de på behandlingen. Får se hur det går men det är värt ett försökt.
Nästa vecka ska jag börja träna, det får jag göra. Jag vill ha muskler istället för att bara bestå av rent fett. Vad tror ni om att jogga? Hur blir musklerna av? Kommer det synas någon skillnad till sommaren om jag springer regelbundet, kanske 3-4 gånger i veckan? Kanske att jag får lite självfötroende på köpet också, hoppas det.
Men precis som jag har skrivit förut; jag inte blir en i mängden.
Jag vill inte bli normal! Jag vill bli unik, jag vill märkas, vara VÄRD att märka!

Tack alla som kommenterar, speciellt S och Yenka som kommenterade det förra inlägget.
Det känns så hoppfullt att läsa vad ni har skrivit och ni har ju faktiskt rätt; jag kommer bli tvungen att bli frisk någon gång, trots att jag inte vill nu. Eller jag vill ju vara "normal" men jag är för feg, vågar inte, orkar inte. Det är så skrämmande att inte veta riktigt hur jag kommer se ut, vad jag kommer tänka på, hur jag kommer äta, vem jag kommer vara. Åh, jag önskar verkligen att jag aldrig hade fått det så här! Jag hade säkert inte varit helt lycklig då heller men det hade varit så skönt att inte veta vad den här sjukdomen innebär, att inte förstå den. Alla säger att jag kommer vara åtminstone lite förändrad som människa, ha större förståelse för andra, vara mer nöjd med min kropp och mig själv och ha bättre självförtroende och självkänsla efter att jag har blivit frisk och det kanske är sant. Men ärligt talat tror jag att jag hellre hade varit utan de sakerna och istället fått uppleva en normal tonårstid. Man har ju bara ett liv och man är bara ung en gång och vad gör jag med min tid?! Jo, jag förstör den totalt och ser till att missa allt jag har drömt om sen flera år tillbaka! Jag vet att jag upprepar mig och har skrivit det här i andra inlägg också, men det går inte att beskriva hur mycket jag ångrar mig!!! Och nu står jag inte ut med mig själv... Mina lår, mina lår, MINA LÅR! USCH!!! Jag har tänkt på dem konstant den senaste tiden och jag mår så DÅLIGT av dem! Jag har pratat med mina föräldrar som sa åt mig att ta det med min behandlare. Det gjorde jag men hon säger bara att jag måste stå ut ett tag till, måste vänja mig och inse att det är så här jag ska se ut. Sen ville hon inte prata mer om hur jag ser ut, för "ingen av oss får ut någonting av det". Men hallå? Ska jag bara gå runt och hålla allt inom mig? Vem vet vad som händer då? Nu vill jag ju bara bli smal men det får jag inte. Dö då? Jag menar allvar, jag STÅR INTE UT. Döden känns som den bästa utvägen. Men jag läste någonstans för ett tag sen att "att begå självmord är att bestraffa fel personer" och det är ju sant. Några skulle kanske bli ledsna om jag försvann. Men JAG skulle slippa all skit, och ibland måste man få tänka på sig själv. Alla har ju trots allt ett eget liv, borde man inte få använda det som själv vill? Och sorgen skulle gå över efter ett tag, eller hur? När de inser att ett stort problem är borta och de förstår att jag har det bättre än nu?
Jag kommer ändå glömmas bort någon gång, då kan jag lika gärna bli bortglömd nu.

Det har jag väl, på sätt och vis. Jag menar; jag vet ju att jag är sjuk. Förstår det inte men jag vet för att andra har talat om det för mig, jag har fått diagnosen som visar att det (fast jag tvivlar ofta på att det verkligen stämmer).
Eftersom jag vet och mår så dåligt borde jag göra allt jag kan för att bli frisk men som jag har skrivit tidigare klamrar jag mig fast allt hårdare ju mer jag känner att DEN lämnar mig.
   Jag var i alla fall iväg för att shoppa idag. Jag skulle fixa ett ärende först och sen träffa min kompis och shoppa med henne. Jag hade en lång stund kvar när jag var färdig med det jag skulle göra tills dess att hon och jag skulle mötas så jag passade på att promenera från där jag var till det ställe vi hade bestämt. Det blåste väldigt mycket men åh, vad jag jöt ändå av solen, vacker miljö och tunnare kläder. Det kändes verkligen att våren var här!
Det är bara vid såna små stunder jag känner att jag mår skit, men jag kan ändå acceptera det för livet kan vara så underbart ibland. Synd bara att de stunderna är så få och så korta att de inte inger tillräckligt med kämparvilja och livslust.
Pappa saäger att det är de där små sakerna som förgyller livet som gör det värt att leva men jag håller inte med. De inträffar så sällan att de inte förändrar något på längre sikt. Jag vill att de sakerna ska sätta guldkant på ett redan bra och liv, inte vara anledningen till att jag försöker stå ut med ett dåligt liv i förhoppningen att få uppleva en enda liten härlig stund på lång tid.
   I alla fall, när jag gick där i solen tänkte jag med ett snett leende: "Det här är den bästa början på en dag på väldigt, väldigt länge. Nu kan det bara bli sämre." Och mycket riktigt, det blev det. Min kompis fick förhinder och kunde inte komma, jag provade kläder och, som alltid när jag ser mig i spegel, insåg hur jävla tjock, ful och äcklig jag är. Åkte hemåt utan att ha köpt en enda av de saker jag behöver med tårarna brännande bakom ögonlocken.
Jag har hoppat över en del mat idag också, plus att jag både har promenerat snabbt i ungefär en timme, gått runt i affärer och sprungit för att inte missa bussen. Jag borde kompensera upp för det för det är enbart jag som förlorar på att gå ner i vikt, jag måste ändå gå upp det någon gång, men jag ser det som att jag har tjänat kalorier idag.
Jag har insett att det faktiskt bara är kalorier in och ut som räknas så det borde inte spela någon roll vad jag äter. Jag borde också förstå att mina intjänade kalorier bara betyder fler kalorier ut och mer ångest nästa gång när jag inte kan fuska. Men jag tänker att huvudsaken är att de som bestämmer tror att jag äter, att om jag liksom lurar dem så märker de inte att jag ljuger och hoppar över. Men det kommer de göra förr eller senare. Och då har jag själv valt att stanna i helvetet längre än nödvändigt. (Men jag vill ju inte härifrån...?)

... från mitt helvete.
Var och shoppade idag, eller provade kläder i alla fall, ska nog göra det imorgon också för alla kläder jag kunde ha förut är alldeles för små nu.
Förut älskade jag att shoppa. Jag kunde göra det varje dag, mina pengar bara rann iväg. Nu HATAR jag det. Jag mår så fruktansvärt dåligt av att först gå och titta på kläderna och hitta rätt storlek på det jag vill prova; alla är så smala och fina men inte jag, jag bara klunsar omkring där, river ner allting och bara är ivägen. De jobbigaste butikerna är de där plaggen ligger fint hotvikta och sorterade med de minsta storlekarna först och sen större och större. För ett år sen satt jeans i 24 för löst och jag var tvungen att använda skärt för att hålla dem uppe, överdelar i storlek 32 såg ut som tält. Nu har jag (26-)27 i byxor och (34-)36 i överdelar. När jag står där i affärerna och bläddrar för att hitta min storlek kan jag inte låta bli att svundas de tjejer som har så små kläder som jag hade förut fast jag vet precis hur dåligt många av dem mår. Medan jag lyfter storlek efter storlek går tankarna runt i huvudet på mig: "24- har alltid kunnat komma i det. 25- i slutet på sommaren. 26- i höstas. 27- NU!!!"
Jag tar med mig de hånande kläderna in i provrummen och börjar byta om. Men vad det dallrar, står ut, tar plats, äcklar, fular ner överallt. Hur blev det så här? Hur kunde jag göra så mot mig själv? Jag var ju så bra på att svälta, varför, varför, varför...
När det sen är dags att ta på mig mina egna kläder igen känns det som att jag har blivit dubbelt så stor och allt sitter tightare än de gjorde när jag klädde på mig hemma. Jag vågar knappt visa mig och skäms så otroligt. Och för varje affär blir det bara värre och värre.
Imorgon ska jag i alla fall åka med kompisen jag skrev om tidigare, som jag kan vara mig själv inför. Känns skönt. Hon kommer inte döma mig, inte tala om ifall hon tycker att jag väljer fula saker. Nej, hon kommer stötta mig, hjälpa mig att våga testa de kläder jag vill, trots att det kanske inte är "min" stil för jag har inte riktigt någon. Eller, det har jag men inte den stilen jag vill ha, mer en jag har fått tilldelad för länge sen och varit för osäker för att ändra. Det ska det bli ändring på hoppas jag. Jag kommer inte ha någon extrem stil, vill bara känna mig bekväm i det jag har på mig och det gör jag inte riktigt nu, jag tycker att det mesta är för tråkigt.
Jag ska våga!

Det kanske låter helt knäppt men ibland får jag upp som en slags bild eller film i huvudet av hur mina känslor ser ut. Tydligast är illustrationen av hur jag har kännt mig sen jag blev sjuk.
Ni förstår nog inte hur jag menar men jag ska försöka beskriva för er hur det ser ut. Alltiohop är svartvitt, även den tiden då jag mådde bra. Innan allt började, eller i alla fall innan det hade gått så långt, var mitt hjärta stort, vitt och fluffigt och strålade högst upp på en ljust grå himmel. Hjärtat ser ut precis som ett sådant hjärta man ritar, inte som ett som finns inuti kroppen. Det lös upp marken den livfulla marken så långt ögat nådde. Där fanns blommor, fruktträd, skog, harar, råddjur och en brunn, en sådan gammaldags, rund brunn som är som ett djupt hål i marken med stenar både som väggar och golv i brunnen och som en kantring högst upp.
Ju sämre jag har mått, desto mer har hjärtat sjunkit ner i brunnen, slocknat bit för bit, minskat i storlek och hårdnat. Mörkret har spridits över allt det som var så vackert trots att det inte var färgfyllt och glatt, det var mer lugnt och harmoniskt.
Nu ligger hjärtat, litet, tungt och hårt som sten, på botten av brunnen. Det kan bara ana öppningen högst upp. Utanför finns nu bara död skog och vissnade ängar. Det är mörkt, men inte beckmörkt. Den som ger sig in i dessa marker drabbas av rädsla och ångest. Det finns överhuvudtaget inget som inger lycka eller ens lite hopp. Allt är bara ödsligt, tomt och sorgligt. Uppgivet. Man får känslan av att gå på en kyrkogård på natten.
Och på sätt och vis stämmer det, jag ligger på den där kyrkogården, eller i varje fall mitt hjärta. Min kropp lever men hjärtat är dött. Jag är vid liv men jag lever inte. Och jag är fullt medveten om det så VARFÖR jag gör jag inget?! Rädslan och den gnagande ångesten förbjuder mig. Jag är maktlös och ensam i kamp jag kanske inte kan vinna? Dags att hissa vit flagg?
Kommer hjärtat bli vackert igen?

Ni som har läst och kommenterat tycker att jag ska våga och det tycker väl jag också. Problemet är bara att jag är så fruktansvärt rädd. Rädd för alla förbjudna livsmedel, för ångesten som kommer och framför allt; för att vara frisk.
Det skulle vara underbart att kunna äta och dricka det jag vill men som jag skrev tidigare; jag är så rädd för att bli "bortglömd" om jag är helt frisk eftersom jag inte tror att jag har en sådan personlighet att folk kommer märka att jag finns. Så jag hänger liksom kvar vid sjukdomen. Eller det kanske är den som hänger kvar vid mig? Som intalar mig att jag inte kommer synas och bli ihågkommen?
Jag är trött på att människor omkring mig är oroliga för mig, kollar när och vad jag äter, tjatar, bestämmer och för djupa samtal.
Men samtidigt är känns det bra, de bryr sig ju, jag finns. Det kändes så bra förut när folk tittade på mig på stan, för trots att de måste ha tyckt att jag såg förjävlig ut märkte jag att de tittade. Det blev som en bekräftelse. Nu känner jag mig bara grå och tråkig och jag kan överhuvudtaget inte tro eller förstå eller ens hoppas på att någon ska upptäcka mig bland alla andra fina, smala människor, än mindre att denna någon ska vilja ta kontakt med mig. Och skulle den personen mot all förmodan göra det; vad ska jag göra då? Förut hade jag lätt att få kompisar men mitt självförtroende nu gör att jag knappt vågar prata med mina kompisar. det blir många jobbiga tystnader om jag är med bara en kompis, om det är flera funkar det lite bättre för då behöver inte jag säga så mycket. Så om ni har några förslag på samtalsämnen, frågor eller liknande jag kan använda mig av både när jag träffar nya och gamla vänner, snälla tala om det! Jag hatar mig själv för att jag har blivit så osocial men jag kan inte göra något åt det.
Det var egentligen inte inlägget skulle handla om, utan att jag skäms för att jag hänger kvar men även skäms för att bli "för" frisk. Tänkt om alla kommer tro att jag bara hittade på? Ville vara sjuk? Om de inte gillar MIG? Tänk om sjukdomen är det som har gjort att jag har börjat synas för andra?
Allt känns bara så otroligt hopplöst...