Tépåsen

Det kanske låter helt knäppt men ibland får jag upp som en slags bild eller film i huvudet av hur mina känslor ser ut. Tydligast är illustrationen av hur jag har kännt mig sen jag blev sjuk.
Ni förstår nog inte hur jag menar men jag ska försöka beskriva för er hur det ser ut. Alltiohop är svartvitt, även den tiden då jag mådde bra. Innan allt började, eller i alla fall innan det hade gått så långt, var mitt hjärta stort, vitt och fluffigt och strålade högst upp på en ljust grå himmel. Hjärtat ser ut precis som ett sådant hjärta man ritar, inte som ett som finns inuti kroppen. Det lös upp marken den livfulla marken så långt ögat nådde. Där fanns blommor, fruktträd, skog, harar, råddjur och en brunn, en sådan gammaldags, rund brunn som är som ett djupt hål i marken med stenar både som väggar och golv i brunnen och som en kantring högst upp.
Ju sämre jag har mått, desto mer har hjärtat sjunkit ner i brunnen, slocknat bit för bit, minskat i storlek och hårdnat. Mörkret har spridits över allt det som var så vackert trots att det inte var färgfyllt och glatt, det var mer lugnt och harmoniskt.
Nu ligger hjärtat, litet, tungt och hårt som sten, på botten av brunnen. Det kan bara ana öppningen högst upp. Utanför finns nu bara död skog och vissnade ängar. Det är mörkt, men inte beckmörkt. Den som ger sig in i dessa marker drabbas av rädsla och ångest. Det finns överhuvudtaget inget som inger lycka eller ens lite hopp. Allt är bara ödsligt, tomt och sorgligt. Uppgivet. Man får känslan av att gå på en kyrkogård på natten.
Och på sätt och vis stämmer det, jag ligger på den där kyrkogården, eller i varje fall mitt hjärta. Min kropp lever men hjärtat är dött. Jag är vid liv men jag lever inte. Och jag är fullt medveten om det så VARFÖR jag gör jag inget?! Rädslan och den gnagande ångesten förbjuder mig. Jag är maktlös och ensam i kamp jag kanske inte kan vinna? Dags att hissa vit flagg?
Kommer hjärtat bli vackert igen?