Tépåsen

Frisk? Ska jag bli det? Från en sjukdom jag inte ens erkänner att jag har( det har jag aldrig gjort, bara vetat att det inte är som det ska men sjuk? Nej, det är att ta i.)?
För en stund sen satt jag och skrev ett mail till en kompis om gymnasiet insåg att åh, vad jag vill gå i skolan! Jag vill träffa kompisar i min ålder, göra roliga saker, ha läxor och prov. Jag vill, vill vill!
MEN! Den andra sidan sliter i mig så att jag tror att jag ska gå av på mitten. "Du som är så värdelös, äcklig, fet och otroligt FUL, HUR har du tänkt göra det? Vad är du utan mig? Vem är du utan mig? Vad ska du tänka på? Titta på om du inte är besatt av dina dallrande, gigantiska lår? Ska du acceptera att du ser ut som en jävla idiot? Du menar väl inte att du ens funderar  på att använda kjolar och tighta byxor?!" Jag vet att flera av er som läser inte vet hur det känns att ha det här problemet men kan ni förstå lite hur det känns att höra det här i huvudet hela dagarna? Förstår ni varför det till slut inte går att stå emot? Man har liksom ingen chans. Och på sätt och vis tycker jag att det är lite bra att det gick så långt som det gjorde för annars tror jag att jag hade legat i något mellanstadie länge, kanske flera år eller hela livet. Jag hade nog tyckt att jag var på precis så avskyvärd som jag tycker nu och mått lika dåligt utan att någon hade märkt det och kunnat hjälpa mig och utan hjälpt hade mitt självfotroende varit kört i botten (det är det nu med men behandlarna säger att de flesta som blir friska ofta mår bättre än de som alltid har varit det), jag hade nog mixtrat med maten och försökt gå ner och blivit helt besatt (jag vet att jag är det nu men jag får ju hjälp). Och jag hade aldrig blivit så smal, för konstigt nog är jag faktiskt lite stolt över vad jag lyckades med, även om ingen annan tyckte att det var snyggt eller duktigt. Men kanske blir jag lika stolt när jag känner mig redo att bli bra på riktigt?
Jag önskar att jag kunde skriva att jag ska börja ett nytt liv nu och att allt ska bli bra men så är det inte. Jag tror inte på att testa allt förbjudet nu och rusa igenom den här biten för bakslag kommer och de gånger jag har fått det har det börjat om på noll igen och jag gissar att det blir värre bakslag om jag har gjort svårare saker så det är bättre att ta det stegvis. Därför kommer jag inte gå ner och äta sås till middagen och godis ikväll men jag ska däremot försöka att s inte fuska vid middagen, kanske öka på kvällsmelliset lite och berätta för min behandlare på måndag om åtminstone några fusk.  Hon blir nog besviken men för det mesta är hon så bra och förstår att jag är tvungen att fuska och ljuga. Jag gillar verkligen henne (för det mesta) Jag ska även göra en VÄLDIGT jobbig sak idag; äta med några andra än bara familjen eller de på behandlingen. Får se hur det går men det är värt ett försökt.
Nästa vecka ska jag börja träna, det får jag göra. Jag vill ha muskler istället för att bara bestå av rent fett. Vad tror ni om att jogga? Hur blir musklerna av? Kommer det synas någon skillnad till sommaren om jag springer regelbundet, kanske 3-4 gånger i veckan? Kanske att jag får lite självfötroende på köpet också, hoppas det.
Men precis som jag har skrivit förut; jag inte blir en i mängden.
Jag vill inte bli normal! Jag vill bli unik, jag vill märkas, vara VÄRD att märka!