Våga
Ni som har läst och kommenterat tycker att jag ska våga och det tycker väl jag också. Problemet är bara att jag är så fruktansvärt rädd. Rädd för alla förbjudna livsmedel, för ångesten som kommer och framför allt; för att vara frisk.
Det skulle vara underbart att kunna äta och dricka det jag vill men som jag skrev tidigare; jag är så rädd för att bli "bortglömd" om jag är helt frisk eftersom jag inte tror att jag har en sådan personlighet att folk kommer märka att jag finns. Så jag hänger liksom kvar vid sjukdomen. Eller det kanske är den som hänger kvar vid mig? Som intalar mig att jag inte kommer synas och bli ihågkommen?
Jag är trött på att människor omkring mig är oroliga för mig, kollar när och vad jag äter, tjatar, bestämmer och för djupa samtal.
Men samtidigt är känns det bra, de bryr sig ju, jag finns. Det kändes så bra förut när folk tittade på mig på stan, för trots att de måste ha tyckt att jag såg förjävlig ut märkte jag att de tittade. Det blev som en bekräftelse. Nu känner jag mig bara grå och tråkig och jag kan överhuvudtaget inte tro eller förstå eller ens hoppas på att någon ska upptäcka mig bland alla andra fina, smala människor, än mindre att denna någon ska vilja ta kontakt med mig. Och skulle den personen mot all förmodan göra det; vad ska jag göra då? Förut hade jag lätt att få kompisar men mitt självförtroende nu gör att jag knappt vågar prata med mina kompisar. det blir många jobbiga tystnader om jag är med bara en kompis, om det är flera funkar det lite bättre för då behöver inte jag säga så mycket. Så om ni har några förslag på samtalsämnen, frågor eller liknande jag kan använda mig av både när jag träffar nya och gamla vänner, snälla tala om det! Jag hatar mig själv för att jag har blivit så osocial men jag kan inte göra något åt det.
Det var egentligen inte inlägget skulle handla om, utan att jag skäms för att jag hänger kvar men även skäms för att bli "för" frisk. Tänkt om alla kommer tro att jag bara hittade på? Ville vara sjuk? Om de inte gillar MIG? Tänk om sjukdomen är det som har gjort att jag har börjat synas för andra?
Allt känns bara så otroligt hopplöst...
det kan ju vara så att du tycker det är jobbigt att det blir tyst för att du samtidigt söker i ditt huvud efter nåt att säga...
många av oss tycker det är skönt med kompisar som inte alltid måste säga nåt smart, kanske tom att ens bästa vän är en som man kan vara tyst tillsammans med..
ingen kommer att tro att du hittat på sjukdomen!
men många kommer att låtsas som om inget hänt, dom vill inte säga nåt för dom är rädda att såra, att väcka sjukdomen till liv igen, dom som inte vet så mycket om sjukdomen är också rädda för att prata om den eller fråga, för dom är rädda för sjukdomen.
det bästa är att vara sig själv, då blir det grå också intressant. det är samtidigt svårast. lättast är att bestämma sig för en sort man vill vara, klä sig i en roll, och också då att gömma sig bakom. kan ju vara en utväg ibland men inte hela tiden.
