Tépåsen

Det här inlägget skriver jag med anknytning till det här inlägg http://anorexiapappan.bloggagratis.se/2008/03/03/547489-inget-beror-pa-nat-a-alla-e-olika-a-inget-stammer/ av Anorexiapappan. Jag tycker att han skriver så bra och tänkvärt och det inlägget fick mig verkligen att börja tänka.
Jag är nog en blandning av alltihop; är storasyster, är/var duktig och ordentlig och ja, jag kommer från en "välbärgad" familj. MEN- hemma hos oss har man alltid varit bra som man är. Det är jag själv som inte har tyckt att jag duger till någonting. Lite press har det varit med t e x betygen ("men du blir ju inte nöjd själv om du inte får bättre.", "du kan ju, bara du anstränger dig lite", "du som är så smart, visa nu vad du kan") men jag tror inte att de har gjort det för att jag inte var tillräcklig utan mer för att de verkligen tyckte att jag var så pass smart att jag kunde fixa det jag skulle bättre och de visste ju att jag inte blev nöjd om jag inte hade gjort mitt allra bästa så det var nog för att lindra min ångest som kom efteråt om jag inte hade ansträngt mig.
   Angående det att svälten ger annan kroppsuppfattning m m kan jag bara säga att jag tror att det stämmer. Inte till hundra procent kanske men delvis i alla fall. Sen att man börjar svälta har nog olika orsaker. För mig var det dels att jag var vegeterian, vilket gör svårt att få i sig så mycket kalorier som man behöver eftersom åtminstone den vegetariska maten i skolan oftast bara består av olika slags grönsaksgrytor och så, dels för att jag kände mig så pressad av mina kompisar. De sa ofta att jag var så smal, att jag kunde äta vad jag ville och ändå inte gå upp ett gram och att jag var så duktig som hade godislöfte. Den värsta situationen som jag inte tänkte på särskilt mycket vid det tillfället men nu har insett hade en stor betydelse var när några kompisar och jag en eftermiddag satt och pratade utomhus. Vi var då 13-14 år och borde verkligen inte alls ens ha tänkt på hur vi såg ut men vi kom in på ämnet mat och vikt. Plötsligt sa en av tjejerna: "Jag vet, vi startar en klubb och försöker bli lika smala som Tépåsen(de sa såklart mitt riktiga namn)"! Det högg till i mig och jag blev alldeles kall när de sa det och från den stunden har jag nog alltid ägnat någon sekund åt att analysera maten, varje gång jag har ätit. Jag vet att det inte var så de menade, de tyckte ju redan att jag var smal och de ville bli lika smala, de menade INTE att jag skulle börja banta. Men det blev nästan som en utmaning, de ville bli smala och jag ville bli smalARE. Det triggade igång mig. Jag tänkte ungefär att aha, det är snyggt att vara så smal som jag är(för då visste jag att var smal), hur snyggt skulle det då inte vara att vara ÄNNU smalare? Och sen var det kört. Det tog visserligen lång tid innan det bröt ut ordentligt men jag mådde dåligt länge och höll på i hemlighet så gott jag kunde. Jag börjar gråta nu när jag skriver det här och önskar verkligen av hela mitt hjärta (ja, det låter klyschigt men det är verkligen sant) att de inte hade sagt något. Kunde de inte ha hållit tyst?! Jag beskyller varken dem eller någon annan för mitt helvete, jag är bara så oerhört ledsen att de tänkte sådana tankar och förtås att de uttalade dem. Men gjort är gjort och det är jag som får leva med skiten. Och jag vet nu att jag är inte stark, Risken finns att jag inte klarar mig igenom allt helskinnad. Jag ska skriva mer om det en annan dag, hade egentligen tänkt ägna det här inlägget år det men mina tankar började snurra av Anorexiapappans ord så jag var bara tvungen att få ur mig allt, sortera upp lite och förhoppningsvis kunna somna ikväll utan att att ligga och grubbla och gråta i timmar.