Tépåsen

Nu ska jag tala om varför jag inte vill bli "frisk".
För det första anser jag mig inte vara sjuk. Visst, jag äter inte allting, är livrädd för att gå upp mer i vikt, är närmast besatt av smala människor; vart jag än ser är alla smala och jag önskar bara att jag fick vara en av dem, jag får ångest, har stora kroppskomplex och massa andra saker som tyder på att jag inte är helt "normal" men vaddå, jag klarar mig ju. Ingen är längre orolig för att jag är för smal eftersom jag är normalviktig. Det spelar inten roll om jag hoppar över en middag, inte äter på en hel dag eller bara dricker vatten i en vecka; jag skulle ändå må fysiskt bra. Bli lite trött kanske om jag skippar allt en längre tid men det är inte farligt för mig längre, inte som när jag först mbörjade på kliniken och de gjorde vad som helst för att få i mig lite näring.
På sätt och vis känns det så bra, att jag har kommit en bra bit på vägen och att jag faktiskt har varit lite duktig, jag är ju inte som ett småbarn längre som inte klarar sig själlvt vilket blir resultatet av sjukdomen. Men mest känner jag mig så otroligt värdelös som inte stod emot behandlarna och mina föräldrar. Jag har varit tvungen att svälja min stolthet otaliga gånger när jag har ätit och druckit sånt som aldrig mer skulle vidröra mina läppar. Men jag har gjort mycket av det de har bett mig om, de har rivit mig när jag var stående, slagit mig när jag föll omkull och sparkat mig när jag har legat orörlig på marken. Inte en lugn stund har jag fått sen jag började på behandlingen. Nu vill de hjälpa mig upp igen men jag tar inte emot hjälpen. Jag vill att de ska lämna mig i fred, låta mig ligga där tills jag ger upp och döden räddar mig från allt. Men de ger sig inte. De sliter i mina armar, lyfter upp mig gång på gång, bönar och ber att jag i alla fall ska försöka. Till vilken nytta undrar jag? Jag tror ärligt talat inte att mitt liv kommer bli mycket bättre än det är nu. Jag önskar att det ska bli det men jag tror inte att det kommer hända. Och ärligt talat duger det här livet åt mig; jag äter det jag måste och klarar av, jag är lite mer mig själv igen och jag känner inte längra att jag vill spy varenda gång jag ser mitt fett i en spegel. Jag tycker fortfarande att ajg ser förjävlig ut men jag har kanske dragit livets nitlott och vara en av de fula, feta (med ett BMI på lite drygt 19, hur kan jag egentligen vara fet?), oattraktiva människorna som liksom lever för att ge våra motsatser mer glans. Vad tror ni, är det så jag ska vara? En statist i de värdefulla människornas liv (med detta menar jag de allra flesta; min familj, släkt, vänner, utomstående, kända och okända)? För någon måste ju dra det tunga lasset, varför skulle inte jag vara denna någon?
   En annan anledning till att jag inte vill bli "frisk" är att jag bara känner en stor likgiltighet inför det. Jag har aldrig något matsug, är inte hungrig, saknar ingen mat; ingenting. Så varför ska jag äta allt förbjudet? Finns det någon mening med det? Jag är ju som sagt inte döende längre. Mitt liv är dött men min kropp lever.
Det här är ganska överväldigande tankar. För några år sen hade jag aldrig någonsin ens i min vildaste fantasi kunnat ana att jag skulle bli en av dem. En av de tjejerna jag såg i dokumtärer på fyran, smala som skelett satt de hemma vid sina matbord i världens alla hörn; Sveriga, England, USA, Spanien, Afrika, Kina, Mexiko. Deras mammor var så uppgivna att de inte ens grät när de intervjuades, papporna verkade bara oförstående och syskonen grät. Men tjejerna själva, de brydde sig inte. Sårade alla som kom i deras väg för att slippa äta den där lilla vindruvan deras familjer försökte truga i dem, spydde om de inte kom undan. Det enda de tänkte på var mat, vikt, kalorier, kroppar och HAT. De hatade sig själva och sin sjukdom samtidigt som de var livrädda för att lätta på dess grepp. De satt i timmar vi de där borden i deras hus och grät, skrek, svor och förbannade allt och alla. De slängde mat, välte glas, kastade tallrikar och bestick, smällde det i dörrar, välte hyllor och smygtränade så fort de fick en stund för sig själva. De isolerade sig och fick inte gå i skolan, all deras tid ägnades åt mat.

Det högg till i mig varje gång jag såg dem, det var fruktansvärt att se dem. Det är skrämmande hur lätt det var att bli en av de sorgliga, hjälplösa tjejerna. Idag hade jag kunnat vara en av alla dem på¨TV:n. Hade jag varit  det skulle andra tjejer se på mig med avsky, rädsla, oförståelse och medkänsla utan den minsta tanken på att det bara några år senare skulle vara de som satt där och grät och skrek i panik efter ett salladsblad. Tänk om allt bara kunde bli bra, jag menar verkligen ALLT. Om alla kunde få vara glada och lyckliga och LEVA! Drömma går ju...