Tépåsen

...skulle jag önska att jag fick bli smal, lika smal som jag var för ett år sen.
Jag hatar att känna hur jag bara har blivit större, mjukare och rundare för varje dag. Jag vet att jag fortfarande ligger mot den undre gränsen för normalvikt men jag är inte ett dugg smal för det. De omkring femton kilogram jag har lagt på mig på inte ens ett år har satt sig på helt fel ställen. Min behandlare sa när jag började i behandling att för att bli som en modell skulle jag bli tvungen att gå upp MYCKET. Och det har jag gjort men inte ser jag ut som någon modell för det... Hur många modeller har nästan 20 i BMI?! Jag hoppades att jag på något sätt skulle få en sån där perfekt drömkropp med smala lår, välformad rumpa, platt mage, snygga armar, lagom stora bröst och fasta kinder. Men jag ser fan ut som en säck potatis; dallrande lår, hängrumpa, utstående gravidmage med bilringar, fettfyllda armar, inte mycket till bröst över huvud taget och kinder som en bulldog. Jag förstod att jag inte direkt skulle se ut som en supermodell, att behandlaren försökte säga något bra men det blev bara så fel. Jag trodde inte att jag skulle se SÅ HÄR. Fan för mig. Äcklig, fet, osocial, elak mot de som vill hjälpa mig, obeslutsam, konstig, ensam- you name it. Jag är inte ute efter massa "tyck synd om mig"-kommentarer, vill bara beklaga mig lite eftersom bloggen handlar om det som snurrar i min hjärna.
Faktum är att jag har aldrig haft så högt BMI eller vägt så mycket som jag gör nu, inte ens förut när jag åt vad jag ville och hur mycket jag ville utan att ha en tanke på hur kaloriera påverkade min kropp. Jag är så besviken för de på behandlingen sa att de inte gör någon tjock och att man inte behöver bli större än man har varit när kroppen mådde bra. Jag vet att jag var rätt mycket yngre då och att man får mer former och går upp lite när man blir äldre men så här mycket? Jag får klaustrofobi av att vara i min egen kropp! Undrar om jag hade varit smalare om jag aldrig hade gjort så här, om jag hade varit normal hela tiden? ALLT hade varit bättre då, och jag menar verkligen allt för ni anar inte vad jag har missat som jag aldrig någonsin kan få tillbaka och det gör så fruktansvärt ont... Jag vet inte vad jag ska göra när jag tänker på det, blir så extremt ledsen och ångestfylld och får ofta panik. Men gjort är gjort och det var fan inte värt det. Nu har jag i och för sig fått en chans att kanske få en chans till med en av de saker jag har missat men jag vet inte om jag ska ta chansen och kanske få en ny chans, det krävs så mycket av mig och det kommer bli outhärdligt jobbigt och jag kommer inte att kunna berätta om hur mår och känner för då kommer det aldrig bli av. Rörigt det här när jag inte kan skriva vad det är. I alla fall, jag har två val: ta chansen och kämpa som aldrig förr och se om det bär eller brister(och kanske sjunka ner igen men ge det en chans), eller skita i det jag kanske får en chans till, välja den enklaste vägen, att gå ner igen och äntligen slippa känna låren slå i varandra när jag går, sitter, står och lägger mig ner på sidan. Egentligen har jag ett tredje val också men det är inte särskilt lockande; att göra som de säger, följa behandlingen, äta det jag ska, må skit utan att vara smal. Fortsätta i det här intetsägande, hemska, vidriga mellanstadiet.
Jag antar att ni som läser tycker att det är ett självklart val, första alternativet borde jag så klart ta men jag vet inte, det är inte riktigt så lätt. Det är så mycket som står på spel att jag inte tror att varken vågar eller klarar det.
JAG TRODDE ALDRIG ATT DET SKULLE BLI SÅ HÄR!!! Det är så många jag har sårat och försvårat livet för. Om de ändå slapp mig,... Hoppas ni har en bra lördagskväll!