Jag då?
Jag har funderat en del, och kanske att det som så ofta känns som ett gigantiskt, bottenlöst, mörkt hål inom mig i själva verket är saknad?
Pappa (och ibland mamma) brukar prata om hur jag var förut, innan jag blev sjuk(?). Jag hade många kompisar (i alla fall fram till sexan-sjuan), jag var oftast glad, hade lätt att få nya kompisar, älskade att testa nya saker och (JOBBIGT ATT ERKÄNNA!) ny mat, jag orkade alltid lite till när alla andra gav upp, jag var duktig i skolan utan att behöva anstränga mig speciellt mycket, jag var duktig på mina intressen, speciellt ett av dem, jag var duktig på vissa andra saker (kan inte talat om exakt vad), jag var kreativ, rolig, uppfinningsrik, lättsam m.m. m.m.
Min behandlare säger ofta att jag inte är mig själv men jag brukar bara tänka att det kan inte hon veta, hon har inte träffat MIG. Men faktum är att hon har rätt; JAG är inte MIG SJÄLV längre.
Och mamma och pappa har också rätt; de där egenskaperna stämde faktiskt in på mig (jag säger det ödmjukt, tro inte att jag på något sätt vill skryta för så är inte fallet!).
Nu, däremot, stämmer inte EN ENDA av dem. Jag har knappt några kompisar kvar och jag vågar inte prata med några nya, jag är faktiskt knappt ute bland folk och är jag det träffar jag mest vuxna, nästan aldrig några i min ålder. Jag är inte glad, kanske lite på utsidan men aldrig så där så att det värmer och man verkligen känner sig lycklig, jag har ingen som helst lust att prova nya saker och defenitivt inte ny mat, jag orkar ingenting (psykiskt alltså, för fysiskt orkar jag hur mycket som helst konstigt nog...), jag har inte fått ägna mig åt det intresset jag var bra på på över ett år, jag har inte fått göra de sakerna jag var duktig på heller, jag är absolut inte kreativ; all fantasi och kreativitet har gått upp i rök, jag är totalt genomtråkig och extremt jobbig och komplicerad.
Är saknaden en saknad efter MIG...?
Pappa (och ibland mamma) brukar prata om hur jag var förut, innan jag blev sjuk(?). Jag hade många kompisar (i alla fall fram till sexan-sjuan), jag var oftast glad, hade lätt att få nya kompisar, älskade att testa nya saker och (JOBBIGT ATT ERKÄNNA!) ny mat, jag orkade alltid lite till när alla andra gav upp, jag var duktig i skolan utan att behöva anstränga mig speciellt mycket, jag var duktig på mina intressen, speciellt ett av dem, jag var duktig på vissa andra saker (kan inte talat om exakt vad), jag var kreativ, rolig, uppfinningsrik, lättsam m.m. m.m.
Min behandlare säger ofta att jag inte är mig själv men jag brukar bara tänka att det kan inte hon veta, hon har inte träffat MIG. Men faktum är att hon har rätt; JAG är inte MIG SJÄLV längre.
Och mamma och pappa har också rätt; de där egenskaperna stämde faktiskt in på mig (jag säger det ödmjukt, tro inte att jag på något sätt vill skryta för så är inte fallet!).
Nu, däremot, stämmer inte EN ENDA av dem. Jag har knappt några kompisar kvar och jag vågar inte prata med några nya, jag är faktiskt knappt ute bland folk och är jag det träffar jag mest vuxna, nästan aldrig några i min ålder. Jag är inte glad, kanske lite på utsidan men aldrig så där så att det värmer och man verkligen känner sig lycklig, jag har ingen som helst lust att prova nya saker och defenitivt inte ny mat, jag orkar ingenting (psykiskt alltså, för fysiskt orkar jag hur mycket som helst konstigt nog...), jag har inte fått ägna mig åt det intresset jag var bra på på över ett år, jag har inte fått göra de sakerna jag var duktig på heller, jag är absolut inte kreativ; all fantasi och kreativitet har gått upp i rök, jag är totalt genomtråkig och extremt jobbig och komplicerad.
Är saknaden en saknad efter MIG...?
Kommentarer
Trackback
