Ni har rätt
Tack alla som kommenterar, speciellt S och Yenka som kommenterade det förra inlägget.
Det känns så hoppfullt att läsa vad ni har skrivit och ni har ju faktiskt rätt; jag kommer bli tvungen att bli frisk någon gång, trots att jag inte vill nu. Eller jag vill ju vara "normal" men jag är för feg, vågar inte, orkar inte. Det är så skrämmande att inte veta riktigt hur jag kommer se ut, vad jag kommer tänka på, hur jag kommer äta, vem jag kommer vara. Åh, jag önskar verkligen att jag aldrig hade fått det så här! Jag hade säkert inte varit helt lycklig då heller men det hade varit så skönt att inte veta vad den här sjukdomen innebär, att inte förstå den. Alla säger att jag kommer vara åtminstone lite förändrad som människa, ha större förståelse för andra, vara mer nöjd med min kropp och mig själv och ha bättre självförtroende och självkänsla efter att jag har blivit frisk och det kanske är sant. Men ärligt talat tror jag att jag hellre hade varit utan de sakerna och istället fått uppleva en normal tonårstid. Man har ju bara ett liv och man är bara ung en gång och vad gör jag med min tid?! Jo, jag förstör den totalt och ser till att missa allt jag har drömt om sen flera år tillbaka! Jag vet att jag upprepar mig och har skrivit det här i andra inlägg också, men det går inte att beskriva hur mycket jag ångrar mig!!! Och nu står jag inte ut med mig själv... Mina lår, mina lår, MINA LÅR! USCH!!! Jag har tänkt på dem konstant den senaste tiden och jag mår så DÅLIGT av dem! Jag har pratat med mina föräldrar som sa åt mig att ta det med min behandlare. Det gjorde jag men hon säger bara att jag måste stå ut ett tag till, måste vänja mig och inse att det är så här jag ska se ut. Sen ville hon inte prata mer om hur jag ser ut, för "ingen av oss får ut någonting av det". Men hallå? Ska jag bara gå runt och hålla allt inom mig? Vem vet vad som händer då? Nu vill jag ju bara bli smal men det får jag inte. Dö då? Jag menar allvar, jag STÅR INTE UT. Döden känns som den bästa utvägen. Men jag läste någonstans för ett tag sen att "att begå självmord är att bestraffa fel personer" och det är ju sant. Några skulle kanske bli ledsna om jag försvann. Men JAG skulle slippa all skit, och ibland måste man få tänka på sig själv. Alla har ju trots allt ett eget liv, borde man inte få använda det som själv vill? Och sorgen skulle gå över efter ett tag, eller hur? När de inser att ett stort problem är borta och de förstår att jag har det bättre än nu?
Jag kommer ändå glömmas bort någon gång, då kan jag lika gärna bli bortglömd nu.
Du, din tid är ju inte över! Visst, du har missat mycket, men du har mycket framför dig, hur klyschigt det än låter. Har läst igenom alla dina inlägg nu, och känner igen mig i SÅ mycket av det du skriver. (Och dessutom skriver du väldigt bra!)
Ensamheten, rädslan för att bli "normal", ångesten över att kroppen förändras på ett sätt som får en att vilja trycka ner hela skiten i första bästa
köttkvarn..
Men det blir bättre! Jag är själv inte fullt frisk längre, och jag har forfarande dagar när allt känns som skit, men de är nu undantag från en annars rätt underbar vardag. Vet inte hur det vände, men vände gjorde det. Har upptäckt att jag ibland drunknar i mängden, men i andra sammanhang syns jag. Och det känns okej. Min kropp känns okej. Jag har nästan accepterat att jag har precis samma rätt att leva och ta plats som du har, som mina grannar har, som ett jävla träd har.
Så vad jag vill säga är väl att du kommer ta dig igenom det här förr eller senare. Stå ut, för du verkar ha så jäkla mycket bra inom dig.
Förstår att du önskar att du hellre hade haft dina tonårs år istället för det du nu "fått" i o m ätstörningen. Jag kan hålla med dig! Men du kan inte ändra på det som varit utan försöka att se nåt positivt i det - för du kommer inte kunna ändra på det iaf. Jag har slutat ha ångest över alla år jag slösade bort - det ledde ingenstans. Istället kan jag känna mig stolt över det jag lärde mig - kommer (förhoppningsivs)aldrig mer be om ursäkt för den jag är. Har kämpat i många år för att bli den person jag är i dag, kan inte vara någon annan - jag försökte det och det funkade inte. Sån här är jag, no more, no less!
Det är jävligt tufft att ta sig ur ätstörningen jag kände exakt som du, jag gav upp alldeles för många gånger, började om alldeles för många gånger, sabbade allt alldeles för många gånger. O grejen är att det spelade ingen roll vad jag gjorde resultatet blev det samma - ända tills jag kämpade mig igenom skiten! Det finns bara en väg (den andra vägen du talar om är inget alternativ!punkt!) det är ett helvete men man måste igenom det och man klarar att ta sig igenom det - finns ju inget alternativ!
Kan inte göra annat än hålla med S, kämpa på! du är en underbar människa (det kan jag säga efter att ha läst din blogg!) och världen behöver din klokhet och tankar!
