Tépåsen

Sen jag blev sjuk har jag fått så mycket jobbiga känslor som jag inte har upplevt förut; ångest som är så stark att jag inte vet vad jag ska ta mig till, vill helst bara ta fram något vasst och skära och skära tills det inte finns mer att skära i men det har jag inte gjort, jag har jänt sån enorm tomhet att det inte ens går att beskriva, jag har haft och har många, många panikattacker, gråter tills det inte finns något kvar att gråta ut, jag har dragit mig undan från min familj och mina vänner så att det har känts som att ensamhet är det enda som existerar för mig. Nu börjar jag träffa lite människor igen men min självförtroende har sjunkit så lågt att jag knappt vågar prata med någon. Jag känner mig som den mest osociala människan i hela världen, kommer någon verkligen vilja umgås med mig? Kommer jag någonsin träffa en kille som gillar mig? Det skulle jag verkligen vilja, även om det bara blev för ett kort tag. Jag tror att jag vill ha uppskattning, att någon ska se mig för den jag är (eller kommer bli när jag förhoppningsvis blir frisk!). Finns jag utan sjukdomen? Kommer andra lägga märke till mig? Nu är jag normalviktig, på den undre gränsen men ändå normal, och det känns som att jag inte har någonting kvar. Jag var bra på att inte äta. Vad är jag bra på nu? Visst, jag har bra betyg, är väl hyfsat duktig på några saker men liksom ingenting som utmärker mig.
Och jag är livrädd för att vara en av alla andra, osynlig i mängden.
Jag skulle vilja vara tjejen man minns som den roliga, den trevliga, den hjälpsamma, den glada, den starka, den smarta, den duktiga eller den med snygga kläder. Men inget av det stämmer in på mig. Om jag vågade skulle jag åka raka vägen till stan och shoppa upp alla mina pengar på de kläder JAG tycker är snygga. Men jag är både för osäker och för snål för att våga chansa och göra det. Sen finns det några andra saker som sätter stopp för det också: jag shoppar helst ensam för att verkligen köpa det JAG gillar och som jag tycker att jag passar i och ska jag åka ensam måste jag ta ansvar för maten själv en hel dag. Det funkar hemma men inte när andra ser mig äta, jag skäms så då.
Jag har i och för dig en kompis jag skulle kunna berätta detta för, att jag vill fixa en (ny) stil. Jag har lärt känna henne på behandlingskliniken jag går på och hon skulle förstå och göra allt för att hjälpa mig, hon är fantastisk (kanske borde tala om det för henne också? Men hur? Jag vill inte låta typ som att jag är kär i henne liksom:P) så jag ska nog be henne följa med mig.

Det här inlägget blev mer positivt än jag hade tänkt mig, så tyvärr har ni en del negativa saker att vänta men det tar jag lite senare.

Just det, tack för kommentarerna! Kul att några läser:)