Att bli sedd
Jag vet att inte alla kommer se till mig och det är inte heller mitt mål, jag önskar bara att någon eller några ska se mig, lägga märke till mig och kanske ägna mig en kort tanke. Om denna eller dessa personer tillhör min familj, är mina vänner eller främlingar på gatan spelar egentligen inte så stor roll, det viktigaste är att jag får känna att jag finns i alla fall ibland. Jag hoppas ni förstår vad jag menar och inte bara tycker att jag verkar vara bortskämd och uppmärksamhetssökande för det är inte så jag är. Det är bara det att när jag var som sjukast levde jag som mest för andra. Jag såg kanske ut som ett skelett och det var förmodligen inte många som tyckte att jag var vacker men de såg mig. Då ville jag inte ha uppmärksamheten, den var bara jobbig, jag ville helst av allt bli lämnad ifred med svälten.
Men nu när jag blir större och större (tankarna är kvar på ungefär samma sätt), finns jag mindre och mindre. Det ÄR inget speciellt med mig nu, inget som syns och inget som visar att jag fortfarande behöver stöd och känslan av att jag är viktig. När jag var så underviktig (enligt BMI, inte enligt mig själv) fick jag kort, tidningar, böcker, blommor, presenter, kramar, snälla ord av omtanke i förhoppningen att jag skulle se ljuset i tunneln. Men jag uppskattade inget av det där; jag mådde illa av armarna som ömslöt min enorma kropp, orden och korten var betydelselösa, böckerna, tidningarna och presenterna var jag inte värd.
Jag önskar att de hade sparat allt det där och gett mig det nu för det är nu jag behöver hjälpen att våga. Våga bli frisk, våga leva, våga lita på mig själv och inte på det som styr min hjärna. Ännu bättre hade varit om presenterna istället för saker hade varit upplevelser; en dag på stan, gå på bio, se en teaterföreställning, resa (får jag göra så fort jag blir bra) eller något så enkelt som en promenad. Tid, alltså. Ja, jag hade verkligen uppskattat tid. Jag både vet och förstår att inte alla har tid för mig men de som hade det då kunde ha sparat det till nu. Samma sak hände för några år sen när jag var skadad, opererades, låg på sjukhus och behövde lång tid för att bli hyfsat bra igen; jag fanns när jag mådde riktigt dåligt, både fysiskt och psykiskt, men sen glömdes jag liksom bort. Själva grejen är nog inte att jag vill ha uppmärksamheten, utan att jag har fått den men sen blivit lika osynlig som vanligt. Jag har vant mig vid att få den och bekräftas så det blir en väldigt stor omställning när det förändras. Jag tror att det sänker mitt självförtroende och min syn på mig själv mer än sjukdomen har gjort och gör att jag inte vågar visa mig själv för ju mer jag hade blivit MIG igen, desto mer har de runtomkring mig försvunnit...
Jag ska försöka tänka på det i fortsättningen, jag ska försöka se människor oavsett om de är glada, arga ledsna, friska, sjuka. Jag ska försöka se människan, inte måendet.
Präktigt det lät, jag försökte bara säga att jag ska göra mitt bästa för att vara omtänksam så mycket det går (kommer inte fungera jämt men jag tycker att det är ett bra mål) och så får jag hoppas på att jag också kommer bli sedd, att någon kan få mig att inse att jag är värdefull.
den är borta nu.
å du! har du tänkt på hur sedd du är här, i bloggvärlden. och hur flera noterar just ditt sätt att skriva, ditt språk.
Boktips: "Från självsvält till ett fullvärdigt liv" av Ata Ghaderi och Thomas Parling - det är en självhjälpsbok för anorektiker (den bästa bok om anorexi jag har läst och jag har läst många!) och den tar upp bl.a. det här med uppmärksamhet (sid 200).
Lite mer boktips - Självkänsla nu av Mia Törnblom. Hjälpte mig verkligen att öva upp min självkänsla - kan starkt rekommendera den!
Angående ditt inlägg om att vilja bli sedd: har mycket att säga om det men orkar inte just nu (är aningen låg idag) så jag får nöja mig med att lämna boktipset :)
Yenka
Åh, det där med uppmärksamhet och bekräftelse är så svårt. Jag sökte inte heller sånt innan jag började få det - tror jag. Kan ju hända att det var en liten del i att jag drogs ner i sjuka matvanor, att jag omedvetet ville få någon att reagera.
Vet inte hur det är för dig, men mitt problem är nog att jag inte kan acceptera mig själv och att jag inte kan lita på mig själv när jag faktiskt tycker att jag är bra. Bekräftelse från andra värdesätter jag däremot, men eftersom jag inte har ett "grundvärde" så behöver jag liksom ständigt påfyllning av att bli sedd, att bli "godkänd".
"ju mer jag hade blivit MIG igen, desto mer har de runtomkring mig försvunnit..."
Det är så hemskt att läsa det här, för så känner jag också, även om det minskat. Jag tror dock att det är mycket som man intalar sig själv, eller sånt som ätstörningarna försöker övertyga en om. Visst är det så att folk inte är lika angelägna om en när man "mår bättre", eftersom det ju inte är lika akut då, men man får väl försöka lita på att dom ändå finns där.
Svamlar lite här, men det beror nog på att jag har tänkt så mycket på det du skriver här. Du sätter ord på sånt som jag har känt och tänkt på, men inte kunnat få någon reda i. Hoppas och tror att du kommer att inse hur jävla bra du är en dag, med eller utan hjälp från någon annan. Du verkar väldigt vettig och smart, så du kommer att klara det förr eller senare!
