Tépåsen

För några dagar sen satt vi hela familjen i vardagsrummet och tittade på TV. Efter ett tag kom pappa med en chokladask fylld med praliner i olika smak, färg och form med små dekorationer på. De var så fina att titta på(den korta stund de låg där innan de tog slut). Och det var så klart bara det jag gjorde; tittade.
Förut gillade jag choklad, inte älskade som en del gör, men jag tyckte om det. Nu blev jag inte ens sugen. Det var som om hjärnan inte kopplade att det var något ätbart jag vilade ögonen på, det var bara små vackra föremål för mig. När jag kom på det, att jag inte fick någon ångest av att chokladbitarna låg där(det brukar jag få, vet inte riktigt varför men det kanske beror på att jag ibland blir lite, lite sugen och skäms för det) kom jag att tänka på om jag hade varit sugen, eller frisk. Då hade jag kunnat välja den finaste biten först, och njutit av smaken men inte tänkt så mycket på det. Sen hade jag kunnat ta en andra bit, provat en ny smak och sen en tredje och kanske en fjärde, antingen för att prova olika sorter eller för att återuppleva en variant jag tyckte om.
Men nu blev det inte så. Bara ögonen fick lite tillfredsställelse.
Samma sak är det mitt liv. Jag tittar på inredningsprogram, läser reseannonser, slår på matkanaler och upplever allt i tanken. I verkligeheten låter jag bara mitt liv passera. Att tänka så här är väldigt jobbigt, det ger en sorts sorgsen ångest som skulle kunna få MIG att komma tillbaka och sjukdomen att tryckas ner om det hade varit så att JAG hade varit starkare. Just nu är sjukdomen dominerande och den vänder sorgeångesten mot MIG istället("inser jag inte hur jävla dum jag är?! VAR STARK! Totalt värdelös är vad jag är..." ekar det hela tiden).
Egentligen borde mitt liv vara fyllt med de där underbara chokladbitarna och jag borde roffa åt mig så många jag kan och testa allihopa. Men nej.
För livet gäller samma regler som för maten;
Se men inte röra.