Tépåsen

Det har jag väl, på sätt och vis. Jag menar; jag vet ju att jag är sjuk. Förstår det inte men jag vet för att andra har talat om det för mig, jag har fått diagnosen som visar att det (fast jag tvivlar ofta på att det verkligen stämmer).
Eftersom jag vet och mår så dåligt borde jag göra allt jag kan för att bli frisk men som jag har skrivit tidigare klamrar jag mig fast allt hårdare ju mer jag känner att DEN lämnar mig.
   Jag var i alla fall iväg för att shoppa idag. Jag skulle fixa ett ärende först och sen träffa min kompis och shoppa med henne. Jag hade en lång stund kvar när jag var färdig med det jag skulle göra tills dess att hon och jag skulle mötas så jag passade på att promenera från där jag var till det ställe vi hade bestämt. Det blåste väldigt mycket men åh, vad jag jöt ändå av solen, vacker miljö och tunnare kläder. Det kändes verkligen att våren var här!
Det är bara vid såna små stunder jag känner att jag mår skit, men jag kan ändå acceptera det för livet kan vara så underbart ibland. Synd bara att de stunderna är så få och så korta att de inte inger tillräckligt med kämparvilja och livslust.
Pappa saäger att det är de där små sakerna som förgyller livet som gör det värt att leva men jag håller inte med. De inträffar så sällan att de inte förändrar något på längre sikt. Jag vill att de sakerna ska sätta guldkant på ett redan bra och liv, inte vara anledningen till att jag försöker stå ut med ett dåligt liv i förhoppningen att få uppleva en enda liten härlig stund på lång tid.
   I alla fall, när jag gick där i solen tänkte jag med ett snett leende: "Det här är den bästa början på en dag på väldigt, väldigt länge. Nu kan det bara bli sämre." Och mycket riktigt, det blev det. Min kompis fick förhinder och kunde inte komma, jag provade kläder och, som alltid när jag ser mig i spegel, insåg hur jävla tjock, ful och äcklig jag är. Åkte hemåt utan att ha köpt en enda av de saker jag behöver med tårarna brännande bakom ögonlocken.
Jag har hoppat över en del mat idag också, plus att jag både har promenerat snabbt i ungefär en timme, gått runt i affärer och sprungit för att inte missa bussen. Jag borde kompensera upp för det för det är enbart jag som förlorar på att gå ner i vikt, jag måste ändå gå upp det någon gång, men jag ser det som att jag har tjänat kalorier idag.
Jag har insett att det faktiskt bara är kalorier in och ut som räknas så det borde inte spela någon roll vad jag äter. Jag borde också förstå att mina intjänade kalorier bara betyder fler kalorier ut och mer ångest nästa gång när jag inte kan fuska. Men jag tänker att huvudsaken är att de som bestämmer tror att jag äter, att om jag liksom lurar dem så märker de inte att jag ljuger och hoppar över. Men det kommer de göra förr eller senare. Och då har jag själv valt att stanna i helvetet längre än nödvändigt. (Men jag vill ju inte härifrån...?)